Julklapp i förskott

Som sagt var jag kallad till möte för att diskutera framtiden. På ett uppvärmt kontor dessutom. En pik från min chefs sida då jag klagat över att han är så snål och vägrar ha på värmen i lokalen. I lunchrummet är det 10 grader och där jag jobbar är det nästan lika kallt som ute. Riktigt vidrigt att behöva frysa 9 timmar i sträck varje dag och aldrig ha en chans att värma sig någonstans.

Tomt när jag kom och jag satt på kontoret och väntade. Värmefläkten hade stått på så det sved nog i girigbuken. Steg hördes, men det var inte hans. Skall det komma en kund så här olägligt? Då kommer den kvinnliga revisorn.

- Jag tar det här mötet istället för NN. Han är så arg och besviken på dig och jag erbjöd mig att närvara istället så det inte blir massa hårda ord, säger hon.

Bara det: för feg för att se mig i ansiktet. Inte mycket stake i min chef kan jag säga. Jag har aldrig varit med om maken till konfliktskygg människa. Detta slår alla rekord. För jag är faktiskt en ganska snäll och trevlig individ. Tro det eller ej.

Hur som haver fick jag höra att NN hade haft det så svårt med skilsmässa, ekonomi och allt. Och nu mådde han ännu sämre efter detta som hänt. Revisorn hade fått ta del av mailen jag skickat där jag förklarade i vänlig ton vad jag ansåg om arbetsmiljön från början till slut. Men av samtalet vi hade förstod jag att min chef klippt och klistrat en hel del i mailen. Av förklarliga anledningar. Hade jag varit i hans ställe hade jag också gjort det.

- Att han kallat dig ”den lilla blonda saken” är ju bara hans humor. Han menar inget illa, säger tanten.

Ja, ni hör själva… jag orkade inte sitta där och traggla vad som varit och sade att jag kommit enbart för att lösa situationen så bägge kan gå vidare.

- Jag funderade på att ta med en facklig representant som kan intyga att allt går rätt till. Så du inte kommer efteråt och påstår att vi pressat dig till något.

- Men herregud, varför i hela fridens namn skulle jag göra det? Jag vill ju inte vara kvar.

Snart slipper jag även lojalitetsplikten

Att jag spelade in vårt samtal kändes onödigt att upplysa om. Och eftersom min chef höll sig gömd så kunde det inte bli någon påskrift av papper. Dessa får jag i denna veckan. Likaså min sista lön. Och det är sannerligen på tiden då det gått över en vecka sedan jag skulle haft den.

Hur som haver: jag är numera uppsagd p.g.a. arbetsbrist och är arbetsbefriad till efter nyår. Bättre julklapp kunde jag inte få. Nu skall jag ha slackerlinje här hemma i lugn och ro. Vad underbart detta är!

- Helga, du bara strålar! Vad underbart att du blivit dig själv igen. Jag är så glad för din skull, sade min bästa vän.

- Jag ÄR glad. Så himla skönt att vara därifrån.

- Det har varit fruktansvärt att se hur plågad du varit; den stirriga blicken, paniken, stel som en pinne, skakat som ett asplöv och man riktigt kunde se hur tankarna for runt som tokiga i ditt huvud.

- Jag vet… men nu är allt bra igen.

Barnen blev överlyckliga när de kom hem, skrattade åt att chefen inte vågade träffa mamma och inte heller tordes säga att han skulle skicka ett ombud för att slippa se mig. Borta är kidsens genomskinliga spöke och de dansade runt i rena ivern då de insåg att det inte skulle bli så långa dagar för dem på ett tag.

Frid i själen. Inte för det är kul att vara arbetslös, men ibland är det alternativet bättre om man är på en sådan arbetsplats där jag varit. Åh, vad jag njuter just nu. Puss på er!

Om regnet slutar falla

Att bli uppsagd från hemska jobb smäller högre…

Jag har inte så mycket att tillägga idag mer än att jag mår bättre, känner mig så gott som tillfreds och är samlad inför morgondagen. Punkter i kollegieblocket, diktafonen med fulladdade batterier och argument som håller. Inte för jag har planerat någon längre pratstund. Jag har redan förklarat vad jag anser om förhållandena på arbetsplatsen, min chefs illojalitet och att det inte gagnar någon att fortsätta då det inte finns en gnutta förtroende kvar från något håll.

Har roat mig med att skriva ut blanketter för uppsägning p.g.a. arbetsbrist. Fyllt i arbetsgivarintyg som bara är att underteckna. Räknat ut slutlön och semesterersättning. Underlag för hur jag gjort beräkningarna med avdrag för karens, sjuklön etc. Jag kan nämligen inte förutsätta att han vet hur man gör detta så nu är allt fixat och klart. Det hela gjorde mig åtminstone uppåt och nu är det ”bara” hans underskrift som saknas. Känns bra att tänka på hur jag går in och innan jag sätter mig lägger papperen på bordet med nyckeln till lokalen bredvid. Det skulle inte förvåna mig om låsen också är utbytta i ren paranoia, men det är i alla fall en tydlig markering.

Kenny Johnson nu igen – bara för han är en sådan hunk

Egentligen är det ju faktiskt arbetsbrist då detta ord inte enbart betyder brist på arbete. Då jag inte har någon examen, bara poäng och betyg i en drös varierande kurser så är jag de facto blott ett vårdbiträde enligt en 22 år gammal arbetsmarknadsutbildning. Jag har ingen erfarenhet att sköta företag, som en vän föreslog. Och eftersom jag numera är borttagen från vår programvara kan jag inte administrera någonting och absolut inte se redovisningen. Att hålla på och bära pianon och kassaskåp har jag avsagt mig sedan en tid tillbaks och där försvann de arbetsuppgifterna. Det enda som återstår är att fotografera och skriva, vilket jag inte kan göra i en iskall lokal eftersom jag fryser så jag skakar. Att kameran har bildstabilisator behöver jag inte upplysa om… Ingen omplacering kan ske då det saknas möjligheter för detta. Arbetsuppgifterna jag tidigare utfört lämpar sig bättre för andra och kvar åt mig finns: ingenting.

Jag känner mig lite upprymd – trots att jag inte har besked ännu. Men bara att skriva ut och fylla i blanketterna gjorde mig lyckligare. Och jag tror jag skall lägga dem synligt från sängen när jag lägger mig så jag kan somna gott för första gången på flera veckor.

Let´s play…

Ångesten har jag kört på porten hela dagen. Förhoppningsvis för en lång tid framöver. Varför skall jag ha ångest egentligen? Han borde må sämre än mig med tanke på vad han har gjort och att han kommer förlora den bästa medarbetare han haft, och någonsin kan få, men det är hans bekymmer. Jag tror han ångrar sig. Om han har förstånd till det. Jag hade definitivt gjort det. Skäms gör han säkert och just därför är jag övertygad om att han kommer skriva under dessa papper.

I morgon är jag frisk på papperet och får se till att vara det i praktiken också. Nu är det dags att sluta må dåligt och fokusera på vad jag skall göra härnäst. När min pappa var i livet brukade han alltid säga en klyscha som jag avskydde att höra då jag var förtvivlad. Jag kunde böla för jag var olyckligt kär i någon och aldrig ville ha någon annan, nästa vecka fanns ett nytt föremål för min kärlek som jag aldrig skulle komma över, och veckan därpå och därpå. Då sade min far: ”Helga, efter regn kommer solsken.” Jag ville slå honom när han sade de förhatliga orden, och det gjorde jag säkert någon gång, men nu skall jag tänka på dem och hålla tummarna för att det inte blir mer regn.

Och förhoppningsvis ha ork i morgon att svara på alla snälla kommentarer jag får här på bloggen.

Efter regn kommer solsken

Bolla över ärendet

Chefen?

Vilket liv jag lever just nu. En enda lång ångestfylld misär. En ändlös storm av panikångestattacker bombarderar mig oavbrutet.

Ringa, ringa, ringa. Pratade med en sur dam på a-kassan som inte kunde upplysa om jag kommer slippa karens om jag frånträder min anställning enligt LAS då arbetsgivaren inte betalar lön i tid och väsentligt åsidosatt sina åtaganden gentemot mig. Vid utebliven lön kan jag slippa karens, men vid försenad lön kunde hon inte svara på. När vi pratat en stund blev hon till slut irriterad på mig och undrade om jag skulle åberopa hälsoskäl eller andra skäl för att slippa karens vid ett frånträde.

- Det är ju arbetsmiljön som gör mig sjuk, det finns inga omplaceringsmöjligheter och måste jag gå igenom hela rehabiliteringskedjan och senare ha läkarintyg om min olämpliga arbetsplats? Det är inte antingen eller utan alltihop går hand i hand.

- Nej, du kan inte hävda både och. Du måste välja. Arbetsförmedlingen kan avbryta nystartsjobbet om de anser det olämpligt för dig.

- De tar inget ansvar för det. Deras enda skyldighet är att kolla om lönen är okej och att företaget inte har skatteskulder. Sedan kan det försiggå hur mycket konstigheter som helst på arbetsplatsen. Det är inte deras bord, säger jag.

- Vi har flera medlemmar som fått sina nystartsjobb avbrutna tack vare Arbetsförmedlingen. De kan visst agera. Prata med dem.

Sluta snacka massa skit!

Brinner bättre

Inte för jag hade något större hopp, men AF har faktiskt kommenterat på min blogg då jag skrivit om nystartsjobbet och att jag kan kontakta dem för hjälp. Det kan man inte – eller jo, det kan man, men det går inte att förvänta sig någon hjälp mer än möjligtvis ett samtal – om man lyckas få någon att svara. Chansen är nog större hos en jourhavande präst. Lika givande också för den delen.

Jag ringde i alla fall min handläggare på AF och berättade vad a-kassan sagt. Sedan berättade jag om min arbetsplats och flera av turerna fram och tillbaks. Han lät både chockad och förstörd samtidigt. Och naturligtvis kunde han inte svara på detta utan skulle återkomma efter att ha pratat med sina kollegor. I normala fall brukar det dröja vid myndigheter, eller så ringer de inte alls. Därför blev jag mäkta förvånad när han ringde tillbaks fem minuter senare.

- Vi kan inte avsluta nystartsjobb. Får du ingen lön är det fackets bord och arbetsmiljön får du också vända dig till dem om. Vad gäller brott på arbetsplatsen så är det polisens sak. Vi kan inte göra någonting. Tyvärr.

- Ja, jag visste detta, men eftersom a-kassan sade annorlunda ville jag dubbelkolla. Jag är helt rättslös. Och om han vill kan han begära förlängning för nystartsjobbet och få det.

Tony Soprano

Jag ville tillägga att i praktiken kan idioten våldta mig och jag tvingas säga upp mig själv med 45 dagars karens eller mer om jag vill därifrån, men det är inte handläggarens fel att systemet är som det är så jag besparade honom detta hemska scenario.

- Helga, du skall veta att jag tänker på dig och din situation, sade han uppriktigt med den mjukaste röst han förmådde. Försök att ha en bra helg.

- Hah, hah! Ja, du… detsamma! skrattade jag ironiskt.

Efter vi lagt på kände jag ingen hopplöshet. Jag visste vad svaret skulle bli, men en sak kunde jag glädjas åt i alla fall: att jag har god relation med nuvarande och gamla handläggare. Nu fick de något att prata om på kontoret. Alltid kan jag roa någon – även om det ofta blir på de mest bisarra vis. Jag undrar om de tycker det försämrade regelverket kring nystartsjobb är bra? Garanterat inte.

Ligga i fosterställning i sängen och försöka andas lugnt medan hjärtat skenar. En panikångestattack sägs gå över snabbt och så har det varit tidigare. Nu pågår den från det jag vaknar tills jag lyckas falla i dvala för några timmar. När jag vaknar är det som om någon proppat mig full med Treo under natten, sakta men säkert börjar det bubbla, brusa och till slut är jag fast i ångestens grepp.

Plötsligt ringer det. Facket denna gång och äntligen händer det något. Ett mycket bra samtal och han blev förvånad över att a-kassan inte kan ge besked om karens.

- Nej, de vill inte ge förhandsbesked. De kan ta ställning till det först om jag frånträder anställningen, säger jag.

- Då är det dumt att chansa. Du behöver inte mer press och oro runt omkring dig som det är nu.

- Korrekt uppfattat, kamrat!

The Rape of the Sabine Women – Poussin

Hur som haver kom vi fram till att jag nog får slänga in fler vedträn i brasan. Slösa med tändvätskan. Vart är Vic Mackey när jag behöver honom? Rättare sagt: jag vill bli mer hänsynslös. Om chefen inte går att resonera med, vilket är mest troligt, så kommer det bli förhandlingar framöver. Men förhoppningsvis kanske en utomstående kan få dåren att ta reson. Mig är han livrädd för och allting handlar bara om att inte ge mig rätt i något – oavsett om han förlorar stort på det eller ej.

Jag blev lite lugnare i sinnet efter detta samtal. Och jag hoppas det löser sig. Det sista jag vill är att bli långtidssjukskriven. Tillbaks till arbetet kan jag inte gå och det håller AF, facket, läkare och kurator med om. Ja, varenda människa jag ventilerat det med. Rehabiliteringskedja för att se om jag kan återgå till arbetet, eventuella omplaceringsmöjligheter eller andra arbetsuppgifter då chefen inte ens vill ha mig där.

Tony Sopranos terapisessioner påminner en del om mina

Hur vore det med en rehabiliteringskedja för oseriösa arbetsgivare som bedriver skumraskaffärer medan den bidragsanställde får sköta hela ruljangsen på skattebetalarnas bekostnad? Går det att få dem att bete sig normalt och få en fungerande arbetsplats? Jag menar: hade jag kommit bort från dårhuset utan karens från a-kassan så hade jag blivit frisk i samma veva jag får beskedet.

Kungen Vic Mackey

Detta hat. Denna ilska. Förbannelse över arbetsmarknadspolitiken. Önskar arbetslinjen dog en långsam död. Spott och spe. Frustrationen. Galenskapen. Den driver mig snart till ett vansinne utan slut.

Arbetsgivare som försöker få tag i sekretessbelagt material

Tio långa dagar av kompakt tystnad från min chefs håll. Trots att jag förklarat att både jag och läkare anser att min sjukfrånvaro beror på en dålig arbetsmiljö så är det inget min chef vill kännas vid: han begraver huvudet i sanden och låtsas att han vare sig ser eller hör. Det var inte oväntat, men det som följer nu är hårresande – även för ett sådant praktarsle som honom.

Jag ligger och försöker vila, men det är sannerligen inte lätt då hjärnan går på högvarv så det känns som jag befinner mig i en speedad Tom & Jerry film, hjärtat bultar, ångesten som får mig att spy och gör att jag är livrädd för allt – utan anledning, sömnlös och får knappt i mig mat. Det är inte lätt att kunna vila och koppla av under sådana omständigheter. Faktum är att det blir svårare att sova ju längre tid det går utan sömn.

Det ringer och det visar sig vara min gulliga läkare. Vad är det nu?

- Din arbetsgivare ringde hit till vårdcentralen och ville ha en kopia på ditt sjukintyg för du strukit över vissa delar i det han fick, säger hon. Skall jag skicka det tycker du?

- Hah! Det kan han glömma! Jag hade kunnat stryka hela rutan om jag ville, men var ärlig nog att låta han få veta det mesta eftersom det är sviter från arbetsmiljön. Han behöver bara veta att jag är sjuk och hur länge jag är förhindrad att arbeta – inte vilken sjukdom jag lider av.

- Jag kan skriva ett nytt intyg om du vill, erbjuder hon.

- Nej, strunt i det. Jag har all rätt i världen att stryka vad jag vill. Du skall inte behöva få extra besvär för hans skull.

- Du har alldeles rätt. Jag ber sköterskan ringa upp honom och meddela detta.

- Ja, det kan hon höra. Du hör ju hur han är. Det här är inte klokt!

Och nej, min läkare verkade halvt i chock. Det tillhör knappast vanligheterna att arbetsgivare går förbi arbetstagare och direkt vänder sig till olika instanser och försöker få ut sekretesskyddat material.

Sedan var det slut på den vilan. Jag var så arg att jag skakade. Värsta kränkningen och försök till intrång i mitt privatliv. Hur dum får man bli? Och naturligtvis har han inte gjort en sjukanmälan till Försäkringskassan som jag bett honom om.

Ibland undrar jag hur jag skall våga söka nytt jobb igen då man inte kan tacka nej till en plats på ett sådant skitställe jag nu hamnat på. Och aldrig mer en bidragsanställning. Det här är ett trauma utan dess like och jag skall kräva åtgärd av problemet innan jul så jag kan fokusera på min framtid och ha lugn och ro.

På måndag måste jag börja jobba och det är för att vi skall kunna diskutera den uppkomna situationen. Samt det faktum att om jag inte går dit så missar jag två månadslöner nu innan jul. Avbryter jag sjukskrivningen och återinsjuknar senare så måste han betala sjuklön 14 dagar till. I annat fall får jag vänta till i slutet av januari innan jag får pengar av FK. Om jag får det – de kanske inte godkänner sjukskrivningen. Min arbetsgivare kanske inte godkänner sjukskrivningen heller och vägrar betala ut sjukön. Oavsett vad tror vare sig jag eller läkaren att jag kan klara av att jobba just nu, men jag måste försöka.

Känner jag honom rätt kommer han smita ut på uppdrag hela dagen för att slippa prata med mig. Och eftersom han ej betalat lön ännu, och troligtvis inte har gjort det på måndag heller, så har jag rätt att hålla inne min arbetsprestation tills jag fått lönen in på kontot. Det är dessutom ett väsentligt avtalsbrott då den är minst en vecka sen och jag kan häva anställningen samt yrka skadestånd. Men det tänker jag inte göra och inte heller vet jag hur det räknas om jag skulle göra på detta vis. I praktiken blir det ju i så fall jag som avskedar arbetsgivaren, men om det räknas som egen uppsägning eller ej av a-kassan är något jag inte fått hum om. Och är det så blir det en lång karens att vänta.

Det hade varit bättre om jag kunde få någon vila, men istället får jag plöja arbetsrätten som en juridikstuderande inför en tenta. Och nu måste jag uppdatera facket om de senaste turerna. Jag vill ha en fröjdefull jul, ingen moment 22 tillvaro.

Största möjliga tystnad

Arbetsmiljön på Arbetsförmedlingen får bottenbetyg då fackförbundet ST jämfört olika statliga verk samt bolag. Högre belastning, för lite tid och dåliga resurser. Detta var i februari 2011 och arbetsmarknadsminister, Hillevi Engström, tog uppgifterna på största allvar:

”– Har man inte en personal som trivs så kan de inte göra ett bra jobb, så trivsel är en förutsättning, säger hon till TV4 Nyheterna.

– Jag kommer ha en dialog med arbetsförmedlingens generaldirektör där jag kommer lyfta fram vikten av att man tar allvarligt på de här signalerna.”

Vad hände?

Förtroendet för generaldirektören rasar samma år och året därpå kommer det fram att arbetsförmedlare är skrämda till tystnad, generaldirektören Angela Bermudez-Svankvist styr med rädsla som främsta vapen och gillar man inte läget uppmanas man att byta jobb. Vad har Angela att säga om jobbsituationen?

”Generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist vill inte svara på Publikts frågor. Hon låter genom pressavdelningen hälsa att arbetsgivaren ska göra sin egen medarbetarundersökning.”

Skrämmande. Det kommer bli en undersökning á la den modell som visade att 3 av 4 arbetslösa var nöjda med fas 3. Arbetsförmedlare och arbetslösa har åtminstone en sak gemensamt: de skall skrämmas till tystnad genom hot.

Hillevi Engström befinner sig lägligt nog på resande fot och kan inte kommentera eländet. Det gör istället hennes pressekreterare:

”– Regeringen förutsätter att arbetsmiljön på myndigheten är bra, säger Niklas Gillström.”

Bevisligen klarar inte AF av sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Jag klandrar dem inte då det är helt omöjligt att följa dessa vansinniga och sinnesförvirrade direktiv från regeringen. Vad får de utskrivet för mediciner egentligen, eller har de varit sådana från födseln? Problematisk uppväxt?

Här kommer lite printscreens från enkäten våren 2012:

Känns skönt att endast 19,6% anser att det behövs hårdare kontroll av arbetslösas jobbsök. Istället anser 33,9% att kontrollerna borde minskas.

Hur fungerar JOB egentligen? Här är det ungdomar i fokus, men faktum är att jobb- och utvecklingsgarantin är ett fiasko – oavsett ålder. Insatser kommer för sent och innehåller låg kvalitet, sedan låses man in i åtgärder som inte leder till jobb.

Vad tycker arbetsförmedlarna om sänkta ingångslöner för unga då? Inte effektivt svarar 61,7%

Ur enkäten: ”Jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för ungdomar är två av de största arbetsmarknadspolitiska insatserna. Men enligt arbetsförmedlarnas uppfattning innebär garantierna inte ett tillräckligt stöd för de arbetssökande. Nästan 70 procent anser att insatserna inom ramen för garantiprogrammen är helt eller delvis otillräckliga. Endast en knapp procent anser att garantiprogrammen erbjuder ett helt tillräckligt stöd.”

Regeringen har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön på AF. De borde lyssna mer på arbetsförmedlarna istället för att utgå från att arbetsmiljön är god. Hur skall den någonsin kunna bli det med rådande arbetsmarknadspolitik? Ett omöjligt uppdrag.

Vad jag saknar är hur det ser ut på sjukskrivningsfronten hos arbetsförmedlarna. Jag antar att ohälsan är ganska hög. Vilken vidrig arbetsplats de måste ha. Nästan i klass med min, men deras lön är högre. Vad nu det spelar för roll då man har en olidlig jobbmiljö.

Jag vet inte vilket jobb som är värst på denna myndighet: att vara chef och få andra att utföra galna arbetsuppgifter, eller tillhöra en av Peter, Sara, Anna m.fl. som har i uppdrag att försvara AF:s ansikte utåt via deras farsartade facebookgrupp och via kommentarer på bloggar. De förstnämnda slipper ha med arbetslösa att göra – så till vida att man inte har Helga inskriven i sitt distrikt – och de sistnämnda kan gömma sig under ett förnamn taget ur luften.

Arbetsförmedlarna då? De som skall verkställa alla beslut ansikte mot ansikte med de förtvivlade och arga arbetslösa. Vissa tror på sitt uppdrag, men jag har träffat desto fler som inte gör det och inte kan hålla masken. Och konstigt nog är det någon slags tröst i sammanhanget: att få höra att de själva inte gillar att skicka ut en i meningslös sysselsättning – istället för en av lakejerna som klappar en på axeln, ber en tänka positivt och att det kan leda till jobb. Det finns alla varianter och jag gillar de ärliga bäst.

Det verkar inte som alliansens politik imponerar på arbetsförmedlarna. Hade varit kul med en undersökning av vilket parti de röstar på.

Skyttegravskrig

Man kan säga att jag räckt ut en olivkvist till min chef. Att den är avsågad syns inte, men jag tror han är misstänksam.

Hur som haver har jag inte varit på jobbet under en tid. Arbetsmiljön gör mig sjuk vilket jag förklarat för min arbetsgivare och har också läkarintyg på min ohälsa. Skickade en lång lista med punkter jag tycker är under all kritik och då har jag ändå inte plitat ned allt. Jag höll god ton och visade mig villig och arbetssam för att förbättra arbetsmiljön så massa credit till mig. Att jag enbart håller god min i elakt spel är en annan historia. Någon av oss måste vara ett föredöme på den punkten. Det är den här vägen jag måste gå; ge honom en chans att förändra saker och ting. Att han aldrig kommer göra det är en sak, men jag måste ändå ha det svart på vitt att jag verkligen försökt komma till rätta med en dålig arbetsmiljö.

Vad blev responsen från min chef? Ett kort svar: ”Tack för dina synpunkter. Det var mycket på en gång.” Tonen är satt och efter detta har det varit total tystnad. Och jag blev inte förvånad då jag senare samma dag provade att logga in på mitt jobbkonto och han tagit bort mig helt och hållet. Som ett barn som sätter händerna för ögonen och tror det är osynligt. Skadan är ju redan skedd . Märkligt att det går att förutspå minsta lilla irrationella steg dåren tar. Jag antar att han inte räknar med att jag skall komma tillbaks till arbetet mer. För hur skall jag kunna jobba utan tillgång till programvaran? Dessutom har jag en tillsvidareanställning och inte en tidsbegränsad anställning. Mycket intressant.

Det skulle inte förvåna mig om han skickar uppsägning per post, men jag tror inte ens han är så dum. Men nu är han nojjig och livrädd. Hur skall han trolla bort mig? Jag befinner mig i ett skyttegravskrig.

Ett trivialt inlägg om ingenting

För att slippa tänka på mitt jobb, och därmed bli ett nervvrak, har jag spenderat tid med att hinna fram till säsong sex av den mycket bra serien The Shield. Men nu har dåren Shane Vendrell sprängt sin kollega i bitar och den bästa av allihop är numera puts väck: Curtis Lemansky. Hur tänkte de när de gjorde serien? Vad sjutton skall man nu dregla efter? En serie måste ha en hunk för man skall vilja titta. Och nästan 2 säsonger är kvar utan sympatiske Lemonhead. Illa, illa.

Nej, nu är det tillbaks till verkligheten och ta itu med problematiken som gäller. Bära eller brista.

Närvarande eller ej?

Just nu cirkulerar en kallelse från Arbetsförmedlingen på facebook. Det är den som är på bild här ovan. Och så här skriver den sysselsättningsdömde:

”Det gör ont i hela min kropp, i varenda cell så tar det emot…det är som att gå till slakt. Man har inte något värde alls ö.h.t när man är i Fas 3. Jag fick nyss en kallelse att infinna mig på en FAS 3-mässa nästa vecka. Det är OBLIGATORISKT och inte frivilligt. Jag är så illa tvungen.

Jag har redan arbetat gratis i två år, ska jag utnyttjas i två år till?? Jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv, jag har inte ens råd att gå till läkare när jag är sjuk, mina tänder rasar och jag blöder i munnen, men jag har inte råd att gå till tandläkaren. Och nej, jag vill inte gå till Socialen och tigga pengar, det är det sista jag skulle göra. Lite stolhet har jag ändå kvar!! Tanken med hela FAS 3 -grejen är enligt min åsikt att rensa bort de som inte gör någon nytta för samhället, de som har ett funktionshinder etc. De oönskade och sjuka. De driver ju människor som redan mår dåligt till självmord. De tar bort deras egenvärde och självkänsla.

Hur många var det inte som tog livet av sig när de reformerade Försäkringskassans regler för några år sedan? Fall på fall skrevs om i tidningarna och pratades om i tv, men det var inte mycket medhåll eller stöd de fick från svenska folket ute i stugorna. De var själv så rädda att mista jobbet om de uttalade sig. Tänk alla dessa svårt sjuka som kastades ut i samhället och skulle infinna sig på Arbetsförmedlingen och skulle in i sysselsättning. Svårt cancersjuka, sådana som låg för döden bl.a.

Det var en hel del som tog livet av sig för de såg ingen annan väg ut ur eländet. Jag gick själv i de tankarna då, jag mådde så dåligt. Det hela liknar utrensningen av judar under 2:a Världskriget anser jag. De som inte gjorde nytta för landet och samhället skulle straffas. Tvi säger jag bara! Nya Moderaterna – Nya Arbetarpartiet – jag mår riktigt illa av att bara skriva det – FAS 3 handlar bara om gratis arbetskraft till företagare som jublar över detta gottebord. De får gratis arbetskraft OCH dessutom pengar varje månad för att de tar emot en långtidsarbetslös. SLAVARBETE är precis vad det är! Inget annat!

Man är praktiskt taget helt rättslös när man är i FAS 3. Hur ska det kunna stärka min självkänsla? Snart ska vi väl tvingas gå med en armbindel på stan där det står FAS 3 på??

Jag ska också göra ett tillrättaläggande: Arbetsförmedlingen kallar visst FAS 3 för FAS 3 fortfarande. Jag har det svart på vitt i kallelsen som jag fick härom dagen. FAS 3/Sysselsättningsfasen.

Nästa vecka går jag till slakt… igen!”

Förr blev man kallad till dessa mässor och så var det inte mer med det. När jag var på ett liknande jippo stod Arbetsförmedlingens handläggare, dagen till ära uppklädda, utanför och hälsade varmt välkommen och skrev upp min närvaro innan jag gick in. Det var då och värt att notera är att man inte längre är närvarande på sysselsättningsmässan förrän man beseglar sitt öde genom att välja avlivningsmetod anordnare.

Man skall alltså gå runt och välja mellan att kratta löv i kommunal regi – oavsett väder och vind, avverka skog och jobba ensam tills ett träd faller över en och man dör, sortera skitiga kalsonger hos människor som tror att speciella gubbar kan gå på vatten, gagga med gamlingar och skriva ner deras snurriga historier i livsböcker på Jobbfabriken – trots att ens egna liv är mer aktuellt och tillför mer till framtida historieskrivande – och låta Ivan Daza få en ännu tjockare plånbok, fota bröllopspar via Blåeld och du kan virka utan garn, måla om nya stolar eller utföra riktigt arbete. Allt oavlönat. Vad väljer du?

Att vara på en Fas 3 mässa är ett trauma i sig. Man är ledsen, kränkt, orolig, förbannad och vill helst göra som Ekeroth, Almqvist och Westerling: beväpna sig med ett järnrör. Och när man känner sig som mest sårbar i denna situation måste man välja statlig medicin för arbetslösheten man ofrivilligt dras med. Sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning. Regeringen har slutat prata jobb, det är bara sysselsättning som gäller. Frågan är ju om alla dessa Fas 3:are kan anses vara vid sina sinnens fulla bruk under rådande omständigheter? Tveksamt. Och detta skall man utnyttja. Fy fan, rent ut sagt.

Om jag går dit och, innan jag valt anordnare, är spydig, otrevlig, slår sönder inredningen med ett baseballträ – kan jag bli avstängd eller åtalad då? Enligt Arbetsförmedlingen är jag ju inte närvarande så hur kan jag ha gjort mig skyldig till bl.a. skadegörelse? Det hade varit ett intressant experiment.

Själv har jag aldrig valt anordnare eller praktikplats. Jag har istället låtit bödlarna handläggarna avgöra mitt öde. Dumt kanske, men jag skulle aldrig klara av att frivilligt gå till min avrättning och välja metod. Giljotinen, snaran, långdragen tortyr, giftinjektion, bränd på bål eller elektriska stolen? Vad spelar det för roll när ingen återvändo finns? Det är otrevligt och ångestfyllt oavsett. Eller som i visssa delstater i USA där man skall välja sin sista måltid; spelar det någon roll om jag äter oxfilé eller råttskit när jag ändå skall lämna jordelivet?

Det är fascinerande att ens straff inte blir tidsbestämt. Interner kan i de flesta fall se fram emot den dagen då de muckar. Fest med kompisar, röka en feting och sätta på en brud som man kanske inte haft tillfälle att göra under några års tid. En ljusglimt i allt det mörka. Tillbaks till livet. Men vad har en Fas 3:a att se fram emot? Två år hos anordnare X följt av två år hos anordnare Y tills den dagen de dör. Och det enda brott de begått är att det inte finns jobb åt just dem. Segdragen tortyr, ekonomiska bekymmer, skuldberg, sexlusten som försvinner och nästan allt annat också. Ingen återvändo och definitivt ingen framtid.

Nu skall jag själv snart börja om cirkusen hos AF. Allt i regeringens regi; träffa nya jobbcoacher, lära mig skriva CV á la modell nr 502 i ordningen, gå på möten, den eviga pappersexercisen och det ständiga trasslet med densamma, ut på praktik, arbetsträning, förstärkt praktik och arbetsträning, eviga diskussioner och kanske en till meningslös arbetsmarknadsutbildning hos Lernia i branscher som är övermättade. Men jag slipper åtminstone fas 3. Fast blir det 4 år till med alliansen så är jag troligtvis fast i skiten igen.

Håll ut alla bröder och systrar. Vi vet att vi är värda bättre än detta vansinne.

Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad

Nu pågår mediedrevet för fullt mot Sverigedemokraterna. Huvuden skall rulla, det pratas om kris och förlorade röster. Vad som är intressant är att det är så lite fokus på hur Expressen fick tag på filmen. Utnyttjade de William Petzäll under drogmissbruk i behov av cash?

Jag blir inte förvånad över innehållet i filmen. Däremot reagerar jag över rubriker som att Ekeroth och Almqvist ”gör sig redo för gatuslagsmål”. Tre fjantar som verkar hålla i ett järnrör för första gången i sitt liv, ser ut som de leker plockepinn i fyllan och villan och det är svårt att tro att de skulle ha stakar nog att våga använda dem. Och definitivt inte i nyktert tillstånd. Och tur är väl det. När de senare i filmen hör polissirener lägger de ned rören försiktigt på marken och närmar sig nyfiket poliserna. Så värst upprörda eller stridslystna verkar de inte bara, snarare rädda och förvirrade.

Hur rädd blir man för Ekeroth, Westling och Almqvist? Den ene uppklädd i kavaj, den andre som ser ut som en tvättäkta brat och den tredje med mobil och järnrör i vardera handen. Tre förklädda clowner. Hade jag mött dem i detta tillstånd hade jag förmodligen legat dubbelvikt – inte p.g.a. ett järnrör – och skrattat mig fördärvad. Men det är jag det och oavsett vad bör man inte gå runt på gator och torg med påkar och rör i handen. Fast i den takt samhället är på väg känns det mer som en tidsfråga innan alla bör beväpna sig för att slippa bli rånade, misshandlade, våldtagna, bortförda etc. Och då är det inte SD man fasar för att möta.

Nu är det minsann slut med Sverigedemokraterna. Det har media bestämt. I normala fall brukar det vara omröstningar i anslutningar till tidningars artiklar då sådana här episoder uppstår. Det har varit omröstningar huruvida förtroendet för sossarna dalat med Juholts affärer, vem vi vill se som ledare för Centerpartiet etc. Men inte en enda omröstning dessa dagar om folkets förtroende för Sverigedemokraterna tagit skada. Och det är kanske inte så konstigt då det antagligen inte sårar dem alls. Kanske har de t.o.m. ökat i popularitet.

För en dryg månad sedan hade både Expressen och Aftonbladet en omröstning i anslutning till en partiledardebatt. Hur gick det för partierna?

Det var en Flashbackanvändare som hann ta printscreen innan både Aftonbladet och Expressen helt sonika tog bort omröstningen. Och här finns mer om censuren för den som vill läsa. Huruvida det var en drös flashbackare som peppade varandra att rösta eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Vad som är beklagligt är att media försökte dölja faktum.

Om ett halvår är allt glömt och varför väntade inte Expressen med filmen lagom till Almedalsveckan 2014? Desperata över Sverigedemokraternas ökade väljarstöd och förtvivlat skjuter skott i mörkret?

Så länge folk röstar med plånboken och struntar i sina medmänniskor, samtidigt som inget parti vill ta i invandringsproblematiken så kommer SD enbart bli starkare. Vilka röstar på Sverigedemokraterna? Ja, enligt Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, är det främst unga män från landsbygden. Det politiska förtroendet är mycket lågt medan det politiska intresset är något högre. Ca 9% har högskoleutbildning. Skulle denna film skrämma bort SD:s väljare? Jag är mycket tveksam.

Vi blir upprörda när tjejen i filmen kallas hora. Det är inte acceptabelt och själv hade jag gett Almqvist en fet lavett. Men faktum är att unga tjejer i allt större utsträckning blir kallade horor, luder, fittor etc. Blir samma män, som använder sig av dessa tillmälen, upprörda för att en sverigedemokrat gör det? Nej.

Oavsett vad: blir någon förvånad? Sverigedemokraterna är inte helt rumsrena eller agerar korrekt och det är det många vill se. Vem minns inte Malmöpolisens film från kravallerna med apajävel och blattajävel? Stora rubriker, men hur upprörda var gemene man som i hemlighet satt och myste i soffan? Utredningen lades ner två gånger och sedan fick de en egen TV-serie. Kanske får vi se Ekeroth och Almqvist i en egen såpa framöver? Något i stil med ”Snobbar som jobbar”.

Människor vill få det bättre. Vi vill ha en bostad som inte finns. Hemlösa barnfamiljer kan tvingas bo med missbrukare på akuta boenden – i bästa fall – medan Falkenberg kommun köper två bostadshus/år för att klara anhöriginvandringen från Somalia och Laholms kommun köper en av ortens mest exklusiva fastigheter för sammanlagt 8,5 miljoner där man får plats för 8 ensamkommande farbröder flyktingbarn. Vi skall bli varma i hjärtat och ömma i själen då man hyser in flyktingar på lyxrenoverade herrgården Lia Hof, men kallas exklusivt vandrarhem p.g.a. att rummen saknar dusch och toalett, och de sedan glatt poserar på röda mattan i kristallkronans sken och berättar hur vänliga vi är. Åh, duktiga Sverige – halleluja! Detta och mycket därtill när vi själva inte har någonstans att bo och våra barn måste bo hemma tills de är halvvägs till pensionsåldern.

Allt fler slutar nian med icke godkända betyg, nedskärningar i skolor och barn som inte får det stöd de har rätt till. Samtidigt som man kan få en SFI-bonus på upp till 12.000:- om man får godkänt i svenskan. De behöver språket för att leva i Sverige och komma ut på arbetsmarknaden. Hur hade betygen sett ut i svenska skolor om alla hade rätt till bonus för varje ämne de fick godkänt i? Nu är det inte så enkelt och pengar löser inte allt, men man kan inte låta bli att undra varför det är så här.

Människor vill även ha jobb och vi vaknar inte upp ur vår slummer á la det sovande folket för konkurrensen om jobben hårdnar och lönerna sänks. Det finns nämligen inte tillräckligt med arbete och då skall vi hoppa jämfota av lycka över arbetskraftsinvandringen. I det rika Sverige som människor rabblar som ett mantra. Och all kriminalitet som vi alla är trötta på, men den orkar jag inte gå in på idag. Bara det är en uppsats i sig.

Folk vill ha några att skylla på och det som ligger närmast till hands är invandringen. Att mycket ansvar vilar på sittande politiker glömmer folk av. I vanlig ordning. Eller så orkar de inte tänka så långt. Vi är primitiva och röstar på primater. Ringer det ingen väckarklocka någonstans då SD:s väljare även består av nysvenskar som fått nog? SD har nått den position då det inte längre spelar någon roll vad de gör eller säger: de vinner stöd i alla fall och det till stor del att folk är trötta på att inte ha alternativ och att man inte får prata öppet om de problem invandringen för med sig.

Nej, total anarki eller enväldig diktatur med Bert Karlsson i spetsen är nog det enda som kan få alla dårar i Sverige att öppna ögonen. Innan dess får vi finna oss i att Sverigedemokraterna marscherar i rask takt framåt. Det är inte lätt att vara svensk idag, inte heller nysvensk. Och garanterat inte sverigedemokrat.

Jag behöver semester

När jag skulle till jobbet kom jag bara halvvägs. Kroppen skakade och alla ljud och ljus var kraftigt förstärkta. Det gick bara inte att köra längre. Ju närmare jobbet jag kom, desto värre blev det. Allting inom mig skrek: NEJ! Till slut svängde jag in på en parkeringsficka och hyperventilerade. Satt där i 10 minuter och fattade inte hur jag skulle komma därifrån. Skall jag ringa grannen och be honom hjälpa mig? Nej, bita ihop och försöka ett tag till. Körde hemåt under tio minuter och fick stanna igen. Och igen. Till slut kom jag hem och satte mig ner och stortjöt.

Jobba för en idiot som kräver att jag skall hålla tyst om hans brottslighet. Stress och press och knappt ha tid att äta lunch. En verksamhet som faller och en chef som blir sur om jag behöver gå på utvecklingssamtal för kidsen eller blir sjuk. Lösa alla konflikter han skapar och vägra utföra ovanligt korkade jobbåtaganden. Jag är en ofrivillig personlig assistent åt en människa med en intelligensnivå som motsvarar mina tigersalamandrar. Men salamandrarna är åtminstone trevliga.

Jag behöver semester. År av arbetslöshet, meningslösa åtgärder och nu en arbetsplats från helvetet har slagit ut mig. Men jag kan inte få semester. Jag kan inte ens vara sjuk – fastän jag är det. För om jag blir sjukskriven är det legitimt för kronofogden att ta min bil. Då anses jag inte behöva den för att bidra till min försörjning. Att jag har en mil till affären och det inte finns kommunikationer spelar ingen roll. Inte heller att barnen behöver komma till läkare, tandläkare, kompisar eller har behov av fritidsaktiviteter. Och att det är tillfälligt och jag behöver bilen för att kunna ta mig till sysselsättningar eller jobb i framtiden är heller inget de tar hänsyn till. Och blir jag sjuk ryker vårdbidraget jag har. Ingen bil och en katastrofal ekonomi.

Om jag fattat saken rätt har jag redan uppfyllt ett arbetsvillkor enligt alternativregeln. Jag har arbetat minst 480 timmar och minst 50h/mån. under 6 månader. Men nu då? Mitt nystartsjobb gör mig till ett galet nervvrak och skall jag fortsätta gå dit kommer jag bli tokig på riktigt. Jag borde konfrontera chefen och se till att han säger upp mig. För jag orkar inte längre.

Åtgärder, kontroller, sysselsättning, krav, praktik, mer krav år ut och år in. Släktingen som köpt hus i Spanien och vill bjuda ner allihop. ”Det går inte. Jag kan inte lämna landet som arbetslös. Du får ta med kidsen och åka själv med dem.” Jag behöver vila och även om jag blir sjukskriven är det ingen vila; blir sjukskrivningen godkänd och när blir jag av med bilen? Vad händer sedan? Hur skall vi kunna få mat på bordet om jag inte kan handla? Jag får helt enkelt inte bli sjuk, men nu är jag det. Stora problem med stress som behöver åtgärdas, men som inte kan åtgärdas så länge jag tvingas ha med myndigheter att göra.

Tänk om någon kunde trolla bort mina skulder. Låta mig vara ifred under ett halvår utan att ställa massa krav eller hota mig. Då hade jag antagligen blivit mig själv igen, men detta ekorrhjul bara fortsätter och man blir aldrig fri. Stå i skuld till staten i form av studieskulder och dessutom med min arbetskraft för de betalar ut lite cash. Jag känner mig livegen.

Jag klarar av att arbeta, men inte på ett sådant dårhus jag hamnat på. Drömmen är ett jobb i närheten där jag slipper pendla, har en lön som går att leva på och barnen kan ha fritidsaktiviteter. Som det är nu kan de inte göra någonting eftersom allt är anpassat till att föräldrar jobbar i kommunen mellan 7-16. Inte för att jag har råd med några större utsvävningar, men jag vill åtminstone att de skall få lära sig simma så de inte känner sig utanför då skolan har sina simdagar. Men icke: nystartsjobbet äter inte bara upp all energi utan all tid också.

Dygnets 24 timmar: 8h arbete, 8h fritid och 8h vila. Vem har det så idag? Istället är det 12h på arbete, pendling och morgonbestyr, 4h på läxor, mat, disk, uppvärmning och tvätt, 2h för att försöka somna uppstressad och till slut 5-6h med ett komaliknande tillstånd som skall likna sömn. Vakna med skenande hjärta och skallen på högvarv. Stress, stress, stress. Det fungerar under en period, men när man har det så under flera års tid, utan möjlighet till semester – då protesterar kroppen oavsett om man vill fortsätta eller ej. Och har man då, som jag, en oacceptabel arbetsplats blir det naturligtvis ännu mer stresspåslag.

Nu när man skickar ut alla arbetslösa och sjuka i sysselsättning och praktik, den ena arbetsmarknadsåtgärden värre än den andra, så borde man ha rätt till semester. Dessa s.k. ”ledighetsdagar” är ingen ledighet då man skall kunna inställa sig på Arbetsförmedlingens kontor om de behagar kalla på en. Detsamma gäller även studenter. Är det rimligt att de skall plugga först på gymnasiet och sedan högskolan, kanske 7 år i sträck, och måste arbeta under sommarlovet? Förr fick man åtminstone stämpla under lov, men det har tagits bort. Men borde inte alla, oavsett om det är arbete, studier eller åtgärd, ha rätt till 5 veckors betald ledighet utan krav?

Det är inte konstigt att sjukskrivningarna eskalerar. Hur skall folk orka? Och även om man arbetar heltid är lönen oftast så låg att den ändå inte går att leva på. Hur har det kunnat bli så förbannat illa i Sverige?