Bereden väg för…

Snart får kungen och drottningen maka på sig…

Jag växte upp i ett litet samhälle vid kusten bland helt vanliga, arbetande människor. Klasskillnader fanns kanske, men det var inget man märkte av och alla hus var i ungefär samma skick. Det fanns en enda människa av utländsk börd. Ingen reagerade på det och han var en av oss alla. Det var då det.

Nu för tiden känner jag inte igen mig när jag kommer tillbaks: villorna har växt både på höjden och tvären, bursråk, balkonger, panoramautsikt mot havet, lusthus på taken, inredda och isolerade sjöbodar för vänner och bekanta och de pittoreska gamla småhusen är uppköpta av de som äger grannfastigheten och används numera som spa. Inte heller känner jag igen ett enda ansikte. Förr om åren visste jag vilka alla var, men de verkar ha gått upp i rök. Fiskargubbarna försvann och ersattes av män med Ray bans och fåniga skjortor. De pratar norska, tyska och stockholmska. Inte ett bohuslänskt i:ande inom hörhåll. Och de gistna ekorna vid rangliga bryggor har förvandlats till yachter, många med norsk flagga, och bryggorna har förvandlats till ett enda långt promenadstråk där överklasstanterna muttrar över att deras klackar fastnar i springorna. På min tid gick man inte i högklackat på en brygga – man hade gympadojjor, träskor eller var barfota. Ville man vara märkvärdig kunde man ha Seaside eller Dockside seglarskor, men dessa forna dyrgripar var det mest turister som använde.

Människor som växer upp i dessa samhällen har inte råd att skaffa eget om de någon gång vill lämna föräldrahemmet. Istället köper de hus ute i bushen eller flyttar till mindre attraktiva orter inåt landet. Antalet bofasta dalar stadigt.

Lia Hof – numera asylboende

Efter jag lämnade detta lilla samhälle har jag tillbringat alldeles för lång tid i miljonprogramsbostäder i inte mindre än 5 städer. Till en början kändes det en smula pittoreskt, men ganska snart kunde inte ens grönsakshandlaren på torget – med arabisk musik strömmande ur knastrande högtalare – eller kvartersbutiken med blinkande, kulörta lampor – som sålde allt från snabbmat till paraboler och porrfilmer, sortimentet varierade friskt beroende på vilket stöldgods som kommit in under dagen – överväga alla nackdelar. Trasiga hissar, slitna lägenheter, ett himla liv på gårdarna oavsett tid på dygnet, män med kikare som spanade mot mina fönster så jag hade persiennerna neddragna hela tiden, ungar som bad om läxhjälp, evigt krig i tvättstugan där allt från tider till tvätt stals kors och tvärs, inbrott i förråd, kids som hängde vid torgen och frågade om man ville köpa röka eller heroin, skrikande kvinnor och vrålande män, urin på golven vart man än gick.

Min då 10-åriga kusin var livrädd och grät när vi tvingades åka spårvagn hem till mig i gettot.

- Det är så många konstiga människor här, snyftade hon.

Jag kan inte annat än hålla med. Men det fanns en stor fördel: det var sådant liv och tokigheter att människor satte upp skygglappar. Ingen klagade till hyresvärden och med det kunde man spela musik eller dammsuga mitt i natten.

Asylboendet i Glava

Jag uppskattar att bo på landet. Totalt dödstyst. Ingen trafik och det enda som hörs är fågelkvitter, rådjurs skällande och älgars brölande. Lugn byskola med små klasser där barnen slipper få bokstavsdiagnoser för de inte kan koncentrera sig i ett rum med 35 jämnåriga som tjattrar på olika språk och en slutkörd lärare som desperat försöker göra sig hörd. Inga ungar som röker heroin på folie i utkanten av skolgården för att sedan knata över till närbutiken och stjäla en chokladkaka för att få stopp på det medföljande sötsuget. Visserligen för många pingstvänner för min smak, men fördelarna överväger ändå starkt. En hel kantarellskog för sig själv där man inte måste ha koppel på hunden så fort man går utanför dörren. Pendlingsavstånd till flera större städer och procentuellt sett är det större chans att få arbete än i storstaden om man slår ut antal ansökningar per ledigt arbete.

Nu för tiden bor jag mitt ute i obygden där de flesta runt omkring är låginkomsttagare. Det bor några polacker i ett fallfärdigt hus där de lagat taket med presenning och det är ungefär så alla hus ser ut runt omkring. Hade dessa villor befunnit sig i Danderyd hade förmodligen grannar klagat och försökt få till stånd en rivning av fastigheten. Men här är det samma låga status överallt, men med ett lugn och grannsämja.

Hotell Moliljan i Målilla – asylboende.

- Jag borde hyra ut huset till Migrationsverket och flytta till Norge med kidsen, skämtade jag.

- Det ligger inte tillräckligt attraktivt. Nyanlända skall bo i tätorter, förklarade min bästa vän.

- Jag vet, det är så sjukt. Jag får övertala min mor att hyra ut sin villa till Migrationsverket. Där går det nog att klämma in 10 ensamkommande farbröder a´2.000:-/dygn. Sedan kan hon flytta hit till krokarna och anställa mig som personlig assistent. Hon kan göra mig och syrran till delägare så kan vi hyra ut för 120.000:- innan vi behöver skatta för eländet.

Det exklusiva boendet Lia Hof har förvandlats till asylboende. Från början var det tänkt som ett finare vandrarhem för Ullareds besökare, men det verkar oklart om den ursprungliga verksamheten kommer fortsätta då de parkerat hemsidan tills vidare. Jag kan inte klandra dem: uppenbarligen är det här upplägget mer gynnsamt ekonomiskt. Slott, herrgårdar, hotell, exklusiva villor, konferensanläggningar och militäranläggningar blir asylboenden. Nyligen läste jag i Alingsås Tidning att försäljningen av hotellet, och kombinerade nattklubben, Gyllene Kärven fått skjutas upp då den tilltänkta köparen kontaktat Migrationsverket som var intresserade av att hyra lokalen.

Jag kan inte låta bli att undra hur i helvete det är tänkt att se ut i framtiden. I exempelvis Malmö är antalet med utländsk bakgrund 40,79% år 2012. År 1995 var det 24,83%

Gärdshyttans asylboende

Man utrymmer tätorterna och hyr ut bostäder till Migrationsverket och/eller företag där man kan ta ut hög hyra. Vanliga dödliga människor gör bäst i att maka på sig och flytta ut på landet där det är billigare. Hotellen utanför storstäderna och turistmålen läggs ner och med det även den ofta tillhörande restaurangen där arbetande folk äter dagens lunch. Vill man bli rik idag gör man bäst i att köpa fastigheter och hyra ut, kanske starta ett hem för missbrukare, pensionärer, invandrare, ungdomar med problematik och familjer som hamnat i socialtjänstens klor och skall utredas på HVB-hem. Kombinera detta med jobbcoachning samt inhysning av arbetslösa fas 3:or så är man mångmiljonär inom kort. Allt på statens bekostnad.

Varje vecka ser jag i min lokala tidning att de söker bostäder för utrikesfödda. Aldrig någonsin har jag sett en annons där socialtjänsten letar bostäder åt hemlösa. Men dessa bostäder då? Ja, de skall givetvis ligga i tätorten. Nära till kommunikationer, SFI-kurser, sysselsättning och allt vad det är. De har naturligtvis inte körkort ännu så på ett sätt är det förståeligt. Obegripligt blir det då jag träffar arbetslösa i bygden, som likt jag bor i ingenstans, och som får åka skolbuss till praktik och sysselsättningsplatser för de saknar körkort och bil. Skall man tänka positivt om det faktum att man ej hjälper arbetslösa med att ta körkort – utan istället hänvisar dem till skolbussen – så har man sommar-, jul-, sport-, påsk- och höstlov, kan aldrig sysselsättas på obekväma tider (inte ens heltid) och under helgerna sitter man där man är.

Skrämmande utveckling där överklassen tjänar pengar genom att sko sig på sina medmänniskor. När folk tvingas fly sina rötter för de inte har råd att bo kvar. Bättre bemedlade som köper upp hus, renoverar dem med hjälp av ROT avdrag, hyr ut dem till Migrationsverket och har hela villan betald inom ett år. Andra får kämpa med räntor och amorteringar med hjälp av a-kassa eller betala ockerhyror om de vill bo någorlunda civiliserat. Barnen blir kvar hemma och har inga möjligheter att skaffa eget p.g.a. bostadsbrist.

Teleskopbatong – ett måste i förorten?

Jag är faktiskt ganska nöjd med att bo i ingemansland. Ingen kriminalitet att tala om, egen tvättstuga och jag behöver vare sig låsa ytterdörren eller bilen. Inte en jävel som pissar i min trappa och ingen som kommer och stjäl hunden om den är i trädgården. Barnen kan lämna sina cyklar vart som helst och de står fortfarande kvar. Handväskan befriad från tårgas och teleskopbatong som jag alltid bar på mig under tiden i getton. Ingen stilett i fickan och jag behöver inte kolla bakom axeln eller runt hörn om jag går promenader mitt på blanka dagen. Mitt ”brott” med att bära försvar är preskriberat sedan länge. Jag har inte heller några schackspelande och pratandes farbröder som dricker té nedanför mitt fönster då jag försöker sova.

Faktum är att mitt boende väger tyngre än att ha ett jobb. Om jag nu skulle tvingas välja. Att ha en egen fristad i detta land är snart få förunnat. Jag älskar det här stället.

Underbara västkusten

Ovanstående är baserat på egna erfarenheter från mina tidigare boenden och ingen generalisering.

Hur man handskas med handläggare

Rättvisa inom rimliga gränser

Det finns handböcker för myndighetspersonal hur de skall hantera ”besvärliga individer”, och här kommer en snabbkurs i hur man hanterar myndigheter.

När man har med myndigheter att göra måste man lära sig att handskas med dem på bästa sätt. Hur man gör detta beror givetvis på vilken myndighet det handlar om och vad ärendet gäller. Men det finns några gemensamma nämnare. Det första du bör göra är att ta reda på vilka lagar och regler som omgärdar nämnda myndighet. Steg nummer två är att läsa på så du kan regelverken som ett rinnande vatten. Du bör kunna handläggarens jobb bättre än vad denne kan.

Det är dags för första mötet eller byte av handläggare. Hur mycket du än avskyr att behöva ha med myndigheten att göra så visa det inte öppet. I detta blogginlägg tar vi Arbetsförmedlingen som exempel och det är ingen mening med att visa upp en avog inställning från början. Försök att hålla dig neutral med en underton att du vill slippa dem för du har för avsikt att få jobb – inte på grund av att de gör livet surt för dig och kontrollerar varje steg du tar.

Dysterkvist

Första mötet med handläggaren? Samma visa här: håll dig neutral. Visa inte din avsky utåt och lägg band på dig själv. Försök att vara trevlig och om det går – ja, jag vet att detta bär emot – så ge gärna en komplimang eller två. Alla människor är svaga för smicker, men se upp: krograggande á la desperat kvart i tre fungerar inte. D.v.s. ”Åh, vad schnyyygg du är!” Det är vare sig trovärdigt eller professionellt.

Undvik helst komplimanger om utseende. Risken finns att det inte blir trovärdigt. En snygg, kvinnlig handläggare med trendig frisyr kan man givetvis fråga: ”Vad snygg du är i håret. Vilken frisör går du till?” Samma sak fungerar inte på en gubbe med högt hårfäste så tänk er noga för. I det senare fallet är det bättre att komplimentera jobbet han utför, men ligg lågt så du inte är för smörig och det inte blir trovärdigt. Det räcker med att vara en smula förstående: ”Det kan inte vara lätt att vara handläggare idag när arbetslösheten är så hög, men jag tycker jag fick ett mycket bra och personligt bemötande av dig.”

Att hålla i minnet: det är inte handläggarna som vill jävlas. De jobbar under direktiv från regeringen. Visst finns det vissa handläggare som vill göra livet surt för andra, men med lite list går det att lätta upp dem också. Annars: se till att få byta.

Du kommer bli erbjuden samt tvingad till en drös olika jippon. Att börja klaga och vara negativ innan du påbörjat aktiviteten sätter en stämpel på dig: du är en dysterkvist. Givetvis kan man ifrågasätta, men gör detta utifrån ärendet ni handlägger tillsammans: att du skall få ett arbete. Hur hjälper detta jippo dig att komma närmare ett arbete? Och om du måste kritisera så glöm inte att AF lyder under direktiv och inte sätter sina egna regler. Men detta vet man om man kan regelverket.

Ingen bra balans

Själv ser jag alltid till att ta reda på så mycket som möjligt om människor jag tvingas ha att göra med och då jag vet att jag är i underläge. Att uppmuntra det tänker jag inte göra, men att söka information på nätet är inte brottsligt. Det är lite som att fiska: man vet aldrig när eller om man får napp. Jag ser mina myndighetsärenden som ett schackspel där jag måste kunna förutse motspelarens nästa drag. Här är det perfekt att ställa en nonchalant fråga likt: ”Hur går det med ditt konstnärsskap på fritiden – får du sålt några tavlor?” Om du hittat information att handläggaren också är konstnär vill säga. Detta får vem som helst ur balans för en sekund och tvivlet är sått. Om personen upplever det hela som ett hot har man gått fel tillväga och här är balansgången svår för många. Ställ frågan som att du är genuint intresserad och som om ni vore gamla bekanta.

När man väl nästlat sig in i systemet får man kryssa lugnt. Du är din mest kompetenta handläggare och personen på AF är bisittare. Ifrågasätt beslut på ett sunt sätt. Du vill gå en arbetsmarknadsutbildning, men handläggaren säger nej. Säg att du vill göra en skriftlig ansökan, få avslaget på pränt så du kan begära att beslutet omprövas. Likadant med programresor: du vill ansöka för att få avslag som du kan ompröva. Oftast räcker det med ordet omprövning för att du skall bli beviljad. Arbetsförmedlingen är en utskälld myndighet och handläggare vill absolut inte hamna i blåsväder och detta utnyttjar man. Eller rättare sagt: man tillvaratar sina intressen att hitta ett jobb så fort som möjligt. Här gäller det också att kunna balansera ordentligt: begär inte omprövning av alla beslut – då blir du klassad som en omöjlig rättshaverist och kommer få det ännu tuffare. Det är ett krig du tyvärr aldrig kommer vinna.

Handläggaren eller regeringens fel att Fas 3 finns?

Du har hamnat på en Fas 3 placering som är under all kritik. Det fungerar inte att spy galla till din handläggare över systemet, att Pelle och Erik gör si eller så och att chefen bara vill tjäna pengar. Vi vet att det fungerar så i verkligheten, detta vet handläggarna också. En del sysselsättningsfabriker får läggas ned, men långt ifrån så många som är önskvärt. Istället för att kritisera anordnaren hos AF bör du utgå från dina chanser att komma närmare ett arbete: jag blir deprimerad av att vara där, orkar inte söka jobb när jag kommer hem, arbetsuppgifterna är meningslösa och hjälper mig inte vidare i karriären, risken finns att jag inte kommer få bra referenser för jag mår så dåligt över att vara där etc. Du behöver något annat för att öka möjligheterna att få arbete.

Att spela in samtal är viktigt. Men använd det med sunt förnuft. Att spela in ett informationsmöte med flera arbetslösa deltagare, ställa sig upp på slutet och triumferande säga: ”Nu har jag spelat in detta”, gör dig bara till en förlorare och det sitter säkert en drös arbetslösa där som inte har velat medverka i ditt korståg. Spara alla ess i bakfickan till den dag du behöver dra fram dem. Det kliar i tunga och fingrar, men man måste invänta rätt tillfälle. Ofta behöver man inte använda sig av dessa triumfkort och de förblir liggande, men det kan finnas en dag då du önskar du hade dem och då är det en sann njutning att lägga fram dem på bordet, ett efter ett. Agera då professionellt och ta det med rätt person. Att ha en stor skara arbetslösa som bevittnar det hela är ingen bedrift i sammanhanget.

Att ta kontrollen själv

A och O är att tänka strategiskt. Välja sina krig. Att vara negativt inställd till alla insatser fungerar inte. Även om man är det behöver man inte alltid visa det. Det vettigaste är, åter igen, att hålla det på en balanserad nivå. Kurs nummer ett och två kan du vara positiv till då det kanske kan leda till jobb – även fast du är övertygad om motsatsen. Kurs nummer tre kan du kritisera med motivering att kurs nummer ett och två inte hjälpt. Eller så kan du, som i mitt fall, vara positiv till en arbetsmarknadsutbildning och senare kritisera utbildningsföretaget. Det är mer trovärdigt än att vara negativt inställd till utbildningen och sedan kritisera företaget som håller i den. Man förlorar sin trovärdighet och risken finns att ingen lyssnar på en. Ja, ni förstår hur jag menar.

Vill de skicka ut dig i bidragsjobb med särskilt anställningsstöd så gör upp en kalkyl för vad du kommer kosta en arbetsgivare med de olika bidragsanställningarna. Får du ett s.a.s jobb hamnar du på samma ruta igen efter du slutat. Med nystartsjobb får du åtminstone nya a-kassedagar. Propagera för ditt eget bästa ur jobbsynpunkt. Det kan ingen ta ifrån dig eller ha synpunkter på: du vill ha ett jobb.

Bli vän med din ”fiende”, men sov alltid med ett öga öppet. Troligtvis kommer du och handläggaren tvingas ha med varandra att göra under lång tid framöver och det blir mer uthärdligt att mötas på en vänskaplig nivå än att kriga varenda gång man möts. Vad som är viktigt är att vara påläst och kunna sina rättigheter, dessutom måste du ha visat handläggaren om hur kunnig du är. Då minimerar du riskerna för att bli dåligt behandlad eller att någon jävlas med dig. Istället får du en gräddfil där du blir bemött som en likasinnad.

Spela schack med myndighetspersoner

Jag skulle kunna ge en mängd tips och det är svårt att ge allmänna råd då handläggare är olika personligheter precis som vi. Något jag själv använder mig mycket av är humor. Det går hem hos de flesta. En och annan surmule finns där inget biter, men då har de jobbat på samma ställe för länge. Jag tror inte att en handläggare skrattar speciellt ofta då de möter arbetslösa dag efter dag. Det måste vara ett betungande jobb och att vara arbetslös är inte uppmuntrande det heller. Kan man få en handläggare att skratta under ens möte så blir de per automatik gladare och mer vänliga. Dessutom sticker man ut: en arbetslös som inte förlorat hoppet, har kvar humorn och glimten i ögat. Nästa gång man ses finns känslan kvar och man möts av ett brett leende istället för en bister uppsyn. En varning: är man sjuk och dividerar med handläggare på Försäkringskassan så är inte skojfriskhet att rekommendera.

Ställ dig hela tiden frågorna: Vad kan jag vinna respektive förlora? Vilka är för- och nackdelarna? Vad är målet med krigsföringen?

En fördel i dessa möten är att vara kunnig inom psykologi och hur man manipulerar människor. Kan man detta i kombination med regelverket så behöver det inte vara så illa att ha med AF att göra. Det är aldrig roligt, men man får göra det bästa av situationen och bevaka sina egna intressen. Som min forna kurator brukade säga: ”Allting handlar om att hitta vägar ut ur systemen.”

Brokiga CV:n?

eBay eller CV-kurs nr 100?

Det känns som inför en tenta: oro och stress. Tyvärr är det inte tentamensdags utan jag skall enbart redovisa sökta jobb till Arbetsförmedlingen. Inga krav på minsta antal, men ändå försvinner inte paranoian: tänk om jag sökt för lite? Och så samtalen i skallen där jag hittar svar och förklaringar om denna situation skulle uppstå.

Vad mycket tid jag hade tjänat in på att sluta prata med hjärnspöken. Inte behöva tänka på nästa drag, nästa och vad händer om motståndaren gör det draget eller inte och kan det bli remi? Men AF är ingen motståndare: de liksom jag vill att jag skall bort ur deras statistik och helst på ett sätt där bägge parter blir nöjda.

- Du har ett brokigt förflutet, sade min nya handläggare.

- Va? Vad menar du? undrade jag förskräckt och ville ha en spegel till hands för att se efter om alla mina forna synder spelades upp i pannan på mig. Jag började nästan pilla mig i näsan för att se om där fanns några vita pulverkråkor kvar från 90-talets vilda år på krogarna i Göteborg.

- Ja, ditt CV alltså, förtydligade han.

- Ahhhh! Jaha, suckade jag lättat.

Regeringen kallar det sysselsättning, utbildning och en nära jobbet upplevelse. Min handläggare benämner det brokig bakgrund. Och jag måste erkänna: jag håller med handläggaren i detta fall.

Brokigt förflutet?

Mitt CV börjar med en sysselsättning á la ungdomslag då jag var si så där 16 bast, sedan artar det sig med riktiga arbeten och en arbetsmarknadsutbildning i början av 90-talets krisår, arbete, arbete och arbete, sedan riktig utbildning med poäng och bra betyg, ett glapp för föräldraledighet och plötsligt händer det: mitt CV gör en kovändning 25 år senare och börjar om på ruta ett. Sysselsättning och arbetsmarknadsutbildning. Igen, igen och igen. Det komiska i det hela är att jag aldrig haft så triviala och meningslösa arbetsuppgifter som under fas 3. Inte ens som 16-åring. Vad som hade sett mycket bättre ut är att jag hade kunnat slutföra universitetsstudierna och haft arbetspraktik som är relevant för utbildningen.

Men jag ger inte upp och hittar det perfekta jobbet för mig lite varstans: Polisen, Apoteket, Skatteverket, bredbandsbolag, kulturförvaltningen, psykiatrin och stopp! Hur kan jag tycka jag är perfekt för så vitt skilda arbeten? Är jag sinnesförvirrad eller bara mångsidig? Okej, jag skippar Apoteket då deras långsamma tempo skulle göra mig sönderstressad efter bara en dag.

Men här kommer det: ultimata platsannonsen, skriven för just mig. Nej, nej, nej. Det är ju i samma bransch jag nyss flydde ifrån. Nu med bilar involverat. Det luktar illa. Faktum är: kan det bli värre? Vågar jag söka ändå? Ja, jag är tydligen självmordsbenägen efter alla år hos AF så jag skickar mitt CV och skriver ett trevligt brev som charmar dem. Jobbet är mitt! Att jag oftast inte ens får mer än ett automatiskt svar förtränger jag. För varenda gång tror jag benhårt: mig kommer de utan tvekan att välja. Förvåningen är stor då arbetsgivare faktiskt ringer upp och vill träffa mig. Hur hänger detta ihop?

Är det inte komiskt att man fortfarande kan ha kvar hoppet? Jo, och det är en himla tur också.

Kanske en idé?

- Mamma, vad gör du?

- Åhhh, jag håller på att söka jobb och funderar på vad jag skall skriva, suckar jag.

- Skriv att du är väldigt smart, har massa idéer, kommer på roliga saker och är lika tokig som Sunes pappa!

- Hmmm, är jag ingen idiotmamma idag då? frågar jag skämtsamt eftersom detta är något jag får höra minst en gång varje dag. Speciellt vid läxdags.

- Nähä, det är du inte, säger mitt fina barn och ger mig en stor kram.

Mina kids är världens bästa jobbcoacher. Men nu tror jag det är läggdags. Det ser inte seriöst ut att skicka iväg jobbansökningar klockan ett på natten.

Dejta dig ur arbetslösheten

Skeppsredare – nej, tack!

Jag fick en kommentar som jag tyckte var hejdlöst rolig. En idé om att flytta till Norge med kidsen och träffa en oljemiljonär eller till Göteborg där jag kunde ragga tag på en skeppsredare. Det var kul för det är så långt ifrån mig man kan komma och känner man mig i verkliga livet hade man snabbt insett det komiska i det hela.

Flytta kommer jag aldrig göra förrän kidsen växt upp. Jag har påbörjat ett blogginlägg om hur bra det är att bo där jag verkar och lever, men det är inte klart ännu. Jag har lovat mina barn att de inte skall behöva slitas upp från sin tillvaro åter igen och jag står vid mina ord. Främst är det mitt äldsta barn som tagit stryk: h*n fick flytta 8 gånger under 15 månader. Detta är det värsta jag varit med om och ett trauma i sig. En myndighet i detta avlånga land med en rikskänd handläggare slog sina klor i mig och undrade om jag verkligen var vid mina sinnes fulla bruk. Eller rättare sagt: om man kunde vara som jag och samtidigt vara en god mor. Det kan man och jag har en 20 cm tjock lunta med papper som bevisar det. Minne från dessa månader och som barnen skall få när de blivit stora nog.

- Ni kan inte hålla på att flytta runt oss så här. Mitt barn mår inte bra av det. H*n blir orolig över massa nya miljöer, sover sämre, vaknar under nätterna och gråter, äter inte som vanligt och är hyperaktiv och stressad.

- Det är för att DU inte mår bra av det. Bara du är trygg och tillfreds blir barnet också det, replikerade handläggaren kallt och flyttningarna fortsatte.

Så okomplicerat kan det vara för vissa som skall ha barnets bästa för ögonen, men nog om det. Jag är skyldig mina barn trygghet och att de inte skall behöva oroa sig över att byta skola, kompisar, boende samt olika män i mitt liv.

- Vad lika de är varandra! brukar människor utbrista som ser mina kids.

- Ja, det är för de har samma pappa allihop, kontrar jag.

”Diamanter är en flickas bästa vän”, sjöng Lustans Lakejer.

Värsta lyxen i dagens samhälle: att vara äkta syskon och inte ha en mamma och pappa som byter partners och skaffar nya barn så fort de får 30-, 40-, 50-,60-, och 70- års kriser. Eller då de skall försöka limma ihop spillrorna av förhållandet. Jag klandrar inte människor, men kan ändå inte låta bli att undra hur kvinnor fungerar som inte ens är fyllda 40 år och redan har 5 barn där alla har olika fäder. Som skaffar barn med varenda ny karl de träffar. Det är inget för mig.

Jag minns när jag som 11-åring jobbade svart med att sälja biljetter åt ett kringresande tivoli som kom till byn sommartid. Det hela var mycket enkelt: man gick dit och frågade om de behövde personal och sedan arbetade man de dagar tivolit stannade. Långa dagar från lunchtid till sena kvällen. Inte bra betalt, men jag träffade massa pojkar som jag kunde låta åka utan att betala. Det galna dampbarnet var plötsligt poppis. Rätt vad det var dök pappas polare upp med en ung tjej vid sin sida. Detta var under 80-talet och tjejen bar en högt skuren neonrosa baddräkt och högklackade skor. Vad såg hon hos en 20 år äldre gubbe? Ja, det undrar jag fortfarande, men gubben var tät och körde Rolls Royce. Jag mådde plötsligt illa.

Snyggt på 80-talet?

Att räkna antalet män som passerat revy i mitt liv är ett omöjligt projekt jag aldrig skulle klara av med bästa viljan i världen. Och det finns ingen gemensam nämnare hos dem mer än att de flesta har, i mitt tycke, sett bra ut. Ingen av dem har varit invandrare och inte heller hade någon av dem någon maktposition. Vad gör de idag? De är lärare, chefer och programmerare för IT-bolag, PR-konsult, sprängare, fotomodell, dörrvakt, lantbrukare, vårdare, mentalpatienter, pundare, handläggare på Försäkringskassan, kriminella och en hel drös sitter troligtvis fortfarande, nu med ölkagge och långt grått hår,  i replokalen och drömmer om det stora genombrottet. En av alla är fortfarande psykopat och arbetar som biljettkontrollant.

Egen ö – ja, tack!

En av dem är framgångsrik advokat hos den mest kända advokatfirman i Sverige. Borde jag ångra mig att jag, på morgonen då jag vaknade bakfull och jävlig, drog på mig kläderna på ackord och drog snabbare än blixten då han ville köra en repris av nattens katastrofscenario? Nej, för hur skulle det ha sett ut? Jag som klädsorterare hos pingstvänner i fas 3 och han som kommer hem och berättar om dagens rättegång där han försvarat ett sexistiskt manssvin som både våldtagit och mördat en omyndig flicka. Vara med som äkta hälft vid flådiga firmafester och middagar, komma där i gympadojor för jag vägrar högklackat och försöka lägga band på mitt tyckande och tänkande. Herregud, jag som aldrig ens druckit riktig champagne, aldrig varit på en parmiddag och aldrig heller en tjejfest.

- Jag vill ha en NORMAL flickvän, klagade en man jag träffade.

- Men gå ut och skaffa dig det då! Och sedan var den sagan slut.

En miljonär då? För det första är jag för gammal, rynkig, skiter i att träna och hur jag ser ut, och då får miljonären inte bara en damptant om halsen utan även flertalet barn som ärvt denna underbara bokstavsgenetik. Jag lovar: en normal människa kan bli självmordsbenägen efter bara en timme i mitt livliga hus. Och denne miljonär kan köpa sig en hälften så gammal kvinna som han slipper diskutera och bråka med dagligen. Dessutom skulle han antagligen få läsa Veckans Affärer ifred utan att en rabiat kärring yrar om kapitalistsvin så stackaren tappar koncentrationen.

Underbart par

Klasskillnader.  Ja, för mig handlar det mycket om det. Aldrig har jag känt mig så malplacerad som på Handels där jag skulle trivas med juridik- och ekonomistudenterna där förvånansvärt många bar skjorta och slips. Det fanns inte en människa som heller trodde på mig då de frågade vad jag sysslade med och svaret blev: Jag går på Handelshögskolan.

Min mest horribla kväll här i livet inträffade en sommar i Båstad mitt under Swedish Open. En gammal väninna som numera är känd bloggerska drog med mig dit och vi var på något inneställe där bratsen vinglade runt i rosa skjortor, bakåtslick och spillde öl över mig hela tiden eftersom det var så trångt att ingen kunde gå. Klaustrofobin och panikångesten var ett faktum. Inte heller var det bättre på den enda kändisfest jag någonsin varit på, som utspelade sig under samma helg, där jag moloket satt i lokalens mörkaste hörn och insåg att kändisar inte bara äter och dricker som svin – de beter sig dessutom som svin.

Vem orkar?

Nu kommer vi till mitt förakt: jag ser ned på kvinnor som väljer män efter deras framgång och plånbok. Värsta sorten är de som intalar sig själva att de lyckats med sin framgång själva. ”Jag var en outbildad au-pair flicka och åkte till Paris som 17-åring där jag träffade en miljonär. Efter ett tag startade jag ett företag som går jättebra.” Har man lyckats då? Inte i mitt tycke. Alla dessa kvinnor som påstår att de utbildat sig eller kommit uppåt i karriären helt på egen hand – när det i själva verket är så att de blivit försörjda av sina män under tiden. Jag har mer respekt för en prostituerad som står upp för vad de gör.

Motvilligt hyste jag en fascination för The Girls Next Door med charmiga Kendra Wilkinson som bodde på Playboy Mansion och var en av Hugh Hefners dåvarande 3 flickvänner. Jag begriper mig inte på det; sälja sig inför hela världen, tillbringa tid i sängen med en senil och Viagra knaprande gubbe bara för att bli kändisar och göra egna karriärer. Själv hade jag antagligen tagit livet av mig om jag varit såpass sinnesförvirrad att jag försatt mig i en liknande situation och sedan vaknat ur psykosen.

Hemska tanke

Filmer som En officer och en gentleman och Pretty Women får mig att kräkas. I den första är slutscenen som sådan att Richard Gere kommer till pappersfabriken och helt sonika bär iväg med sin kvinna i famnen under en smäktande ballad. Och i den andra är det samma Richard som räddar en prostituerad till ett bättre liv. Det kan inte bli värre än så och det är själva kärnan i det jag vill få fram: alla – oavsett bildning, bakgrund, ekonomi och partnerval – borde kunna ha möjligheterna att styra upp sin tillvaro som de vill ha den. Så är det inte och fas 3 samt alla utförsäkrade är ett utmärkt exempel på detta. Hur illa det än är att vara arbetslös och sysselsatt så hade jag fräst åt Richard om han kom i vit uniform till pingstvännernas träsk och försökte bära ut mig: Släpp ner mig för helvete! Jag har egna ben att gå på och du skämmer ut oss.

Jag vill klara mig själv och med det också betala för mig själv. Att bli bjuden på lunch av en vän är en sak, men av en man en helt annan. Den sistnämnda förväntar ofta en utdelning på sikt och jag avskyr att göra människor besvikna samt stå i skuld till dem.

Spring medan du kan…

På mitt nystartsjobb hände det att chefen bjöd på lunch ibland. När jag började mitt i månaden fick jag full månadslön och jag trodde han var en schysst typ. Då visste jag inte att han menade att jag var skyldig honom 40 timmar som jag skulle arbeta in. Och när jag senare var sjuk en dag ville han inte dra karens – utan plussa på dessa 8 timmar på min arbetstid.

- Du gör inte så igen. Jag mår dåligt över att stå i skuld. Dra karensen så vi är kvitt, surade jag.

Som den galna damptant jag är så trivs jag givetvis bäst med andra dampmänniskor. Diskussioner där ingen håller tråden, vad som helst kan hända och ingen bryr sig om att vara politiskt korrekt. Där man får garva åt deras före detta misslyckade bankrån, fadäser på slutna dårhus, vem som gjort mest idiotiska saker under drogpåverkan, arbetsmarknadspolitik och hur illa det står till på häktet i Göteborg.

Även om andra anser att jag är en exotisk bekantskap i deras inrutade och präktiga liv, som de gärna tar med som en frisk fläkt i diverse sammanhang, så känner jag mig inte tillfreds med situationen. Jag är ingen avart och därför föredrar jag människor och miljöer där jag smälter in på ett annat sätt. Den ultimata miljön för detta har jag fortfarande inte hittat, men skam den som ger sig.

Kalla mig egenkär, men de fåtal gånger jag varit kär är då jag hittat en tvillingsjäl. De som är precis som jag: kompetenta och pålästa, galna med en sjuk humor, inte bryr sig om hur andra uppfattar dem och det är inte i denna kategori människor man hittar miljonärer. Ozzy Osbourne är visserligen dampgubbe och rik som ett troll. Robbie Williams ytterligare en i raden, men på det stora hela är det inget koncept som går hem hos den stora massan.

Hellre en kassaskåpsexpert

Jag önskar att tiden var förbi då vi är beroende av en partner för att leva ett drägligt, ekonomiskt liv. Och det fungerar inte riktigt då ensamstående kvinnor med barn är de som är bland de fattigaste. Måste de skaffa en karl för att leva drägligt igen? Vårt samhälle är uppbyggt på tvåsamhet och det är knappt dessa kvinnor får det att gå runt ens om de jobbar heltid. Så skall det inte behöva vara, anser jag.

Moderaterna verkar ha övergett tanken på att släktingar och vänner skall försörja de arbetslösa och sjuka samt deras barn. Nu går de ett steg längre och har rekryterat en ny kommunikationschef, Hanna Bergholm, som tidigare varit marknadschef för dejtingföretaget match.com. Skall moderaterna öppna en dejtingsite där arbetslösa, sjuka och ensamkommande kan leta upp en försörjare åt sig själva? Allt för att få ut dem från statistiken och lösa bostadsfrågan inför nästa val. Kanske även ett skilsmässoavdrag där de bättre bemedlade får tillbaks cashen de fick punga ut med efter skilsmässan.

Ur led är tiden

Faktum är att jag inte drömmer om en lyxtillvaro. För mig skulle det räcka med ett jobb där jag tjänar hyfsat, kan beta av skulder, trygga tillvaron för barnen ekonomiskt och renovera huset till normal standard. Men skulle jag mot all förmodan bli mångmiljonär av en slump hade jag köpt en ö ute i havet, satt upp ett 4 meter högt elstängsel och taggtråd runt omkring, låtit 10 Cane Corsos ströva fritt på området, beställt min mat på internet och få den levererad med helikopter som dumpar den som matpaket på behörigt avstånd. Slippa träffa en enda människa som jag inte vill veta av, ägna dagarna åt att skriva och träna hundarna. Och ingen Richard Gere så långt ögat kan nå.

Inspirationsdags

Jag är min egen jobbcoach. Vad inspirerar mig i mitt jobbsök? När man varit arbetslös länge får man ett annorlunda perspektiv på denna term. Här är min variant av detta och det är en fröjd att börja dagens jobbsökaraktivitet med denna bakgrund innan jag sätter igång:

På rymmen för en stund

Inte bara Sverige använder slavar

Efter nystartsjobbets avslut följde något som kan liknas vid en mildare depression. Upp som en sol och ned som en kraschlandad meteorit. En sorg över att vara arbetslös igen, men jobbet saknar jag inte.

Så kom då den dagen då jag var tvungen att knata iväg till Arbetsförmedlingen igen. Ny handläggare att våndas över. Vad skall jag nu råka ut för? Tack och lov hade jag tur. Ännu en gång.

- Varför har ni olika handläggare beroende på om man har a-kassa eller är med i jobb- och utvecklingsgarantin? undrade jag.

- Det är för att ge bästa möjliga service. Regelverken är så komplicerade att det är svårt att ha koll på bägge områdena samtidigt, förklarade min sympatiske handläggare. En man denna gång.

- Då tycker jag ni borde anställa mig: jag kan dem som ett rinnande vatten och utöver det är jag insatt i socialtjänstlagen och arbetsrätten.

- Jag skulle komma till det. Jag ser att du studerat mycket. Hur många högskolepoäng har du?

- Tyvärr inte så det räcker för att kvalificera mig som handläggare. Men kan ni inte anställa mig som något annat än just handläggare?

Nej, den gubben gick inte. Och att Arbetsförmedlingen anställer ungdomar för att snygga till Fas 3 statistiken i vissa delar av landet, det hade han ingen aning om. Tänk vad mycket han kommer lära sig under tiden han är min handläggare. Detta var en mjukstart.

- Vad har du gjort de senaste fem åren? undrar handläggaren.

- Det står väl redovisat i min akt hos er…

- Ja, jo… men jag har inte hunnit uppdatera mig ännu.

Svenskarna protesterar inte ens…

- Tja… vad har jag gjort? Klippt gräs och klistrat etiketter på Slavcenter AB, följt av 1 1/2 års klädsortering hos pingstvännerna, timanställning inom psykiatrin, två meningslösa arbetsmarknadsutbildningar som inte lett någonstans och nu senast ett nystartsjobb hos en oseriös företagare där jag och facket fick hota honom för att eländet skulle ta slut.

- Jag ser att du gått verkstadsteknisk grundkurs. Det måste vara en stor fördel för dig som är kvinna, sade han uppmuntrande.

- Du tycker det? gapskrattade jag. Faktum är att det hela var ett misstag. Det var din före detta kollega som tyckte jag skulle gå en yrkesorienteringskurs innan hon skulle bevilja en annan utbildning. Man ville se om jag var kapabel, kunde tillgodogöra mig kunskap och var motiverad. Ja, du vet… hela den där cirkusen, fortsatte jag och vi himlade bägge med ögonen. Hur som helst så visade det sig att det inte var en orienteringskurs. Eller på sätt och vis var den det, men det var enbart orientering inom verkstadsteknik där jag gick vilse ganska fort.

- Jag hör på dig att det inte var något för dig.

- Min lärare och jag var rörande överens om att min fallenhet inte ligger inom det området i alla fall.

- Vad gör du om 5 år? undrade handläggaren.

- Vad jag gör? Ja, jag är väl kvar här och kör en favorit i repris. Slavcenter AB igen och sedan pingstvännerna och sorterar kläder. Kanske en utbildning till lokalvårdare och sedan ett oseriöst nystartsjobb på det. Nej, men seriöst så hoppas jag att jag har ett jobb då och slipper vara kund hos er.

- Vad för jobb?

- Va? Ja, jag är knappast i position att välja, men om jag skall dagdrömma så har jag ett jobb inom ekonomi, administration eller något dylikt. På deltid där jag tjänar såpass att jag inte behöver två heltidsjobb för att kunna försörja barnen. Gärna att jag slipper pendla mer än 5 mil per dag och ha möjlighet att vidareutveckla mig och arbeta mig uppåt. Men som sagt: jag är glad om jag bara hittar ett jobb. Strunt samma vad det är.

- Så du har hamnat där?

- Ja, så illa är det.

Same shit

- Vad söker du för jobb?

- Allt möjligt, men främst inom administration.

- Har du utbildning inom det?

- Tja, jag gick en administrativ arbetsmarknadsutbildning, svarade jag och väntade på en reaktion.

- Eh… jaha, sade han utan någon entusiasm och det gick att utläsa i hans ansikte vad han tyckte om detta fenomen.

- Erfarenhet då?

- Jag höll ju på med en del administration på nystartsjobbet, men när jag märkte att allt inte stod rätt till fick jag andra arbetsuppgifter.

- Så det var du som uppdagade att din förre arbetsgivare är kriminell?

- Ja, det kan man lugnt påstå. Men apropå det så skulle jag vilja gå kurser i olika programvaror som efterfrågas. Skulle det gå att ordna? undrade jag – fastän jag visste vad svaret skulle bli.

- Nej, det är enbart de utbildningar som finns på vår hemsida du kan söka till.

- Jaja… men om jag hittar en arbetsgivare som vill ha mig om jag har truckkort då – kan ni bekosta det då? Varför frågar jag ens detta då det inte är relevant?

- Självklart!

Utsugare

Jag frågade något och i skrivande stund minns jag inte vad. Inget viktigt utan bara min nyfikenhet som envist måste söka svar på allt möjligt.

- Den frågan har jag aldrig fått. Det måste jag kolla upp, säger han.

- Det är lika bra du vänjer dig. Jag har aldrig haft en handläggare som kunnat svara på mina frågor. Du kommer få ringa juristerna på kundrelationer efter varje möte med mig, skrattar jag.

- Då lär jag mig något, log han. Vad vill du ha för hjälp från oss på Arbetsförmedlingen?

- Vad erbjuder ni? garvade jag. Hjälp? Helt andra tongångar när man är på a-kassa än i fas 3. Förresten: har ni rekryterat någon ny SIUS-konsulent ännu?

- Ja, hon heter Anna Andersson.

- Det var då på tiden. Hur lång tid var ni utan? Två år? Skall jag träffa henne? undrade jag och fasade för svaret.

- Nej, det behöver väl inte du? frågade han och såg osäker ut.

- Det har du rätt i. Jag kan jobba utan att en kvinna kommer och håller mig i handen på arbetsplatsen en gång i veckan. Har ni kvar funktionshinderkoder på mig då?

- Vi skall se, mumlade handläggaren och visade mig fliken: tre rader där man kunde välja kod.

- Så man kan bara ha 3 funktionshinder enligt er programvara?

- Ja, eh… det verkar så…

Som jag hatar detta gratisarbete…

Vi diskuterade huruvida jag fortfarande är berättigad till nystartsjobb eller ej och tyvärr är det antagligen så. Ända till 2017 innan detta helvete försvinner! Hur som haver slipper jag praktikträsket och han beviljar max en månads praktik hos ett företag om de mer eller mindre lovar mig arbete efteråt.

- Hur står det till med dessa företagare som utnyttjar praktikanter då? Har ni koll på dem?

- Vi är ju ett litet kontor här i bygden så vi har god kännedom om vilka företag som är oseriösa. Sådant beviljar vi inte.

- Lustigt. Jag känner många arbetslösa och jag vet tre killar som alla fått praktik, en efter en, med ett halvår i taget hos ett företag som säger att de skall anställa dem. Sedan händer ingenting.

Jag luskade och försökte hitta den hemliga boxen under hans skrivbord: visste han ingen i krokarna som behövde personal?

- Jo, jag har faktiskt en arbetsgivare som söker en skogshuggare, men det är väl inget för dig?

- Nej tack!

Diskussion om vilka företag som är konjunkturkänsliga och inte. Vilka som kan tänkas behöva personal och handläggaren pratade om olika företag i bygden då han nämnde en träindustri här i närheten.

- Det var just dem jag syftade på när jag pratade om utnyttjande av praktikanter, log jag sött. Got ya! Förresten funderade jag på att söka till företag som håller på med kisttillverkning. Där verkar vara en stabil bransch och ju sämre vi får det i Sverige – desto bättre går det för dem.

Tillverka kistor – något för mig?

Efter mycket babbel om ingenting kom vi äntligen till vårt mål: min handlingsplan.

- Ja, vad skall jag skriva? funderade han högt.

- Skriv vad du vill. Vet du en sak? Jag ser det som en ynnest att få närvara vid denna högtidliga stund. När jag var i fas 3 fick jag en handlingsplan hemskickad två gånger om året. Min status har bättrats på och nu får jag till och med medverka själv.

- Tack! Det tar jag till mig, log han.

Ja, vad skall jag säga? Alltid skönt med någon som är på ungefär samma nivå som en själv. En relativt ny förmåga på AF som inte hunnit bli paragrafryttare ännu. Som nyss varit arbetslös själv, mitt under bidragslinjens era. Och av hans svar och minspel att döma så verkar han inte speciellt förtjust i regelverket.

Nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Jag var på rymmen några månader, men nu är jag inspärrad på obestämd tid.

Finns det några snälla arbetslösa här?

Jag har redan fått min julklapp

Jag har varit helt slut, men nu börjar jag friskna till. Min jobbkris är över och tack vare den rasade immunsystemet samman och jag har haft influensa under 3 veckor. Det hindrade mig dock inte från att hämta den planerade bebisen. Och nej, adoptera någon unge från Uganda har jag inte gjort, men jag korsade Sverige 2 gånger – trots SMHI:s alla 58 varningar och att bilen bör vara kvar hemma. Jag undrade faktiskt om jag och min älskade Toyota skulle komma hem i helt stycke då det stormade så träden vek sig och snön vräkte ner så jag fick köra i 30km/h på en 90 väg. Lyckligtvis stämde inte prognosen. Som vanligt alltså. Här hemma var det kaos, men efter 2 timmar i bilen gick det hyfsat och jag landade inte i någon snöstorm som de sade. Istället hade jag kört ifrån den. Sedan sov jag nästan ett dygn. Komplett dödsslut efter att ha kört bil 12 timmar på en dag.

Den fyrbenta, söta bebisen pissar och skiter på mina golv, biter mig i näsan när jag sover och kan snarka som en karl med sömnapné. Hur blir det inte när hon är vuxen? Jag vaknar med ett slemmigt grisöra i håret och en valp som pussar mig god morgon. Hon är ljuvlig och jag är stormförälskad. Detta trots att hon rånat mitt bankkonto och har mer mat, godis och leksaker än vad jag själv har. Dessutom har hon en mysigare säng. Barnen är svartsjuka och vill också vara valpar.

- Då får ni börja med att kissa och bajsa på golvet. Sedan får ni varsitt grisöra till middag, sade jag. Sedan ville de inte vara hundvalpar längre.

Glögg måste jag unna mig

Julklappar inhandlade till kidsen – utan att jag behövt ta mig ut i julhandeln. Internet är fantastiskt. Dessutom blev de bortskämda av en TV-kanal där de vann ett mycket fint pris efter jag hjälpt dem att tävla. Det är då inte varje dag det helt apropå kommer paket med innehåll för nästan tretusen. Och nu vill de tävla hela tiden, men jag har fullt upp med att tävla själv på alla möjliga och omöjliga sajter med julkalendrar och annat smått och gott.

Lugn och ro i själen och jag kollade Platsbanken. Jag är inte arbetslös förrän i början av januari, och jag har inte orkat tänka på detta faktum på ett tag, men nu tog jag tjuren vid hornen: ingenting och absolut nada. Ca 10 jobb i min kommun, 7 lediga arbeten i en närliggande och så höll det på. Och inte ett enda jag har kompetens för. Så jag kollade norska nav.no som var mer upplyftande. Om jag hade bott i Norge vill säga. Nu när situationen är som den är borde alliansen erbjuda alla arbetslösa att få ut sitt aktivitetsstöd för 1 1/2 år i en klumpsumma – om de emigrerar till Norge och inte kommer tillbaks förrän efter valet. Det hade jag nappat på direkt, men att rösta på dem – där går gränsen.

Kom och titta på mitt bedrövliga CV!

Så nu struntar jag i denna icke-existerande arbetsmarknad till efter jul. I en av mina jobbsökarvisioner, á la positiv jobbcoach, klädde jag ut mig till jultomte, slängde jutesäcken över axeln och delade ut paket till arbetsgivare. När de öppnat låg mitt CV där med lackstämpel och allt. Givetvis slumpmässiga stämplar över alla meningslösa åtgärder jag befunnit mig i. Bifogat en önskelista istället för personligt brev där jag skrev varför jag ville jobba hos just dem och vad jag skulle kunna tillföra deras verksamhet. Min vän tyckte jag borde gå och söka hjälp när jag yppade denna dagdröm högt.

- Varför då? Man SKA vara originell, sticka ut och visa sig påhittig för att få jobb, protesterade jag.

- Det är du redan så det räcker och blir över. Varför skall du överdriva så?

Kanske är det så: jag har blivit arbetsmarknadsåtgärdsgalen. Därför gör jag nog bäst i att låta bli att grunna på detta. Herregud, julen måste väl ändå få vara helig från jobbsökartrams? Jag får ge min vän rätt här.

Arbetslinjen gör mig trött på arbete

Trots att det bär emot måste jag erkänna att arbetslinjen påverkar mig. Ja, den påverkar mig faktiskt så starkt att jag i dagsläget inte känner den minsta lust att ge mig ut på arbetsmarknaden igen. Tolka det inte som att jag inte vill jobba – för det vill jag. Men jag är utled på detta utnyttjande som förekommer i allt större utsträckning.

Gratisarbetare. Praktikanter. Sätt en människa i sysselsättning och få betalt. Hyr in en drös stackare från ett utländskt bemanningsföretag som får bo i undermåliga bostäder, har usel lön och jobbar ofta dubbelt så länge som alla andra. McDonald´s chefer som säljer arbetstillstånd och vi hojtar slaveri. Samtidigt som över 33.000 människor trälar i Fas 3 och inte många höjer ögonbrynen. Arbetsgivare som skall pressa ut så mycket som möjligt från sina arbetstagare till låga löner. Ja, nu orkar jag inte fortsätta älta allt. Det finns risk för jag blir deprimerad då.

Vad är det för vits att kliva upp klockan 05:00, stjälpa i sig några koppar kaffe för att halvt om halvt vakna till liv, väcka ungar och ge dem frukost, allt traggel varenda morgon och hålla reda på vem som skall ha med sig gympakläder, fika eller skridskor och vilken dag, skrapa bilrutorna i becksvart mörker, sätta sig i en kall bil och köra ungar och åka till jobbet. Spendera 9 timmar av mitt liv där och så proceduren med att ta bort frost och sätta sig i svinkall bil igen. Hemåt. Kolsvart. Snöstormar och krypköra framåt. Springer en älg ut kommer jag aldrig hinna se den. Hämta kids, laga mat, hjälpa till med läxor och vips är det läggdags igen.

Samma visa, dag efter dag, och för allt besvär får jag ut ca 1.500:- – 2.000:- mer varje månad än då jag är arbetslös. Efter skatt. Varsågod kronofogden. Belöningen för att slita i snitt 12h/dygn: det täcker skuldräntan i bästa fall. Hur kul är det? Jag kan lika gärna åka på Fas 3 befriade loppisar en dag i månaden och få ut mer än en och en halv tusing i månaden genom att lägga ut fynden på Tradera. Det motsvarar max 2 dagars jobb totalt. Vad sysslar jag med?

Det skall löna sig att arbeta. Visst. Och i ärlighetens namn är det inte kul att vara hemma. Men vad är det för mening med att arbeta om man inte tjänar några pengar på det? Friheten? Semestern? Hålla på att traggla 12h/dag året runt för att få ynnesten av arbetsgivaren att vara ledig 5 veckor under semesterhysterin som är lika underhållande som julhandeln.

- Jag vet inte vad det är med mig längre, klagade jag till en närstående som snart skall vara tjänstledig och starta eget. Vad är det för vits med att jobba och slita när man inte märker av några pengar?

- Jag frågade min chef vad jag skulle kunna få i löneökning om jag ökade min produktivitet med 100% och det skulle bli 200-300:-/mån, säger han.

- Du ser! Då borde man ju få dubbel månadslön istället.

Här skaver skon som värst: varför i hela fridens namn skall jag slita ut mig på en arbetsplats om månadslönen är densamma oavsett hur produktiv jag är? Vad är det för mening med att försöka öka exempelvis en försäljning, så ägaren tjänar mer pengar, när jag fortfarande får ut samma belopp? För en liten bonus i bästa fall? Är det moroten?

Folk som har samma jobb under 10-20 år eller mer begriper jag mig helt enkelt inte på. Själv får jag oftast panik efter ett halvår. Då har jag lärt mig verksamheten och sedan skall allt rulla på i monoton anda. Dag ut och dag in, år efter år. Panikångesten kommer krypande. Är det detta mitt liv skall gå ut på? Köra truck i gångar halva min vakna tid, skruva i samma skruvar på massproducerade objekt som aldrig tar slut?

Jag är en människa som vill lära mig saker, utvecklas, ha saker att se fram emot och vara på väg mot nya mål. Tristessen är min värsta fiende. En psykolog hade ansett att detta beror på min ADHD, men faktum är att jag tycker det är mer normalt att man blir trött på sitt jobb efter en tid och vill prova på något nytt. Det är inte konstigare än att vi inte vill gå i samma kläder varje dag under året. Helt okej att byta strumpor varje dag – det är onormalt att inte göra det. När det gäller arbete blir man istället kodad som funktionshindrad om man inte kan svabba samma verkstadsgolv vareviga dag utan att skrika högt, knäcka moppjäveln på mitten och fly för livet.

I någon tråd på Flashback var det en kille som ifrågasatte det här med att tvingas sysselsättas på heltid för att få sitt försörjningsstöd. Han fick ut 3.700:-/mån. för att jobba heltid. Han menade på att han lika gärna kunde strunta i det, odla cannabis i garderoben och få ut minst det dubbla istället. Nu är detta straffbart, men det är ändå en form av arbetslinje.

Man börjar praktisera redan i skolan, det fortsätter oftast under gymnasiet där man skall göra yrkespraktik och kanske även på högskolan beroende på vad man valt för inriktning. Allt oavlönat. Man skriver in sig på Arbetsförmedlingen då studierna är slut och man erbjuds: arbetsträning, förstärkt arbetsträning, praktik, praktik, praktik och till sist sysselsättning tills man är pensionär. Aldrig en vettig lön och enbart ett ensidigt utnyttjande.

Jag vill tjäna pengar, betala mina skulder och bli fri, kunna ge mina barn det jag vill ge dem utöver kärlek, omsorg och uppfostran. Inte leva lyxliv, bara så jag klarar mig och lite mer därtill. Prio 1. Jobb eller ej, det spelar ingen roll – cashen är det viktigaste för mig i detta läget. Oftast behöver man jobba för att tjäna pengar, men om man jobbar och inte tjänar pengar då? Och kan man i ärlighetens namn säga att en anordnare jobbar som bara inkasserar bidrag från staten för att hysa in arbetslösa?

Okej, jag är påverkad av arbetslinjen. Jag önskar jag hade pengar som bara trillade in på kontot – precis som en anordnare har. Men jag är ingen renodlad kapitalist eftersom jag har kvar min moral och vägrar utnyttja andra människor. Självklart beroende på vilka de är, men inte de som befinner sig i en utsatt situation.

”Du låter deprimerad”, skulle en jobbcoach kunna säga. Men nej, jag är inte deprimerad. Arbetsmarknaden är deprimerad och arbetslinjen äter verkligen upp allt vad arbetslust heter. Jag måste helt enkelt hitta på något annat. Det här duger inte. Arbeta vill jag, men åt mig själv. Jag är trött på att utnyttjas och att arbetsgivare drar fördel av alla bidrag när jag faktiskt är en ytterst kompetent och produktiv individ. Det gör mig illamående. Och framför allt: det får mig att tappa arbetslusten.

Tobbe eller Dano?

Dagens skratt inträffade då jag och en vän diskuterade Sverigedemokraternas framgångar och att deras starkaste valkrets i Göteborg går att hitta i södra Rannebergen (här bor mest svenskar medan områdena runt omkring är invandrartäta). Är det lågutbildade som röstar på SD? Och vad vet en beläst moderat om situationen i getton dit Rannebergen hör?

- Men Helga, om du skulle spendera ett halvår i djungeln, vem skulle du ta med dig: Tobias Billström eller Dano Acar? undrade min vän som är från just Rannebergen.

- Vad är det för jävla fråga? Dano såklart! gapskrattade jag. Men vad har en assyrier från Turkiet med Sverigedemokraterna att göra?

- Men du förstår liknelsen. Ta Thomas Möller istället för Dano då.

- Ja, då blir det Thomas. Men jag hade hellre tagit med Dano.

Vem hade du valt?

Moral

Min f.d. arbetsgivares största bekymmer med min uppsägning var att jag skulle vilja ogiltigförklara den och kräva skadestånd. Jag hade förklarat för honom att arbetstagare har den möjligheten och att ett ärende i regel tar 1 1/2 år innan det kommer upp i Arbetsdomstolen. Eftersom jag är med i facket går det dit först och inte med omväg över tingsrätten om jag inte varit medlem. Under tvistetiden har jag rätt till lön tills ärendet är avklarat – oavsett vad utgången blir.

Det var inget hot. Bara en ren upplysning från min sida. Som arbetsgivare bör man känna till detta och det gjorde inte han. Inte heller hade han en aning om att han brutit avtal varenda månad genom att aldrig betala lön i tid. Förhoppningsvis blir han mer skötsam i framtiden.

Näst största bekymret min arbetsgivare hade var att han kanske inte skulle få fler arbetslösa från Arbetsförmedlingen som han kunde inkassera bidrag för.

- Det är lugnt. Jag har redan pratat med Arbetsförmedlingen så det är inga bekymmer, sade jag.

Jag ljög inte. Friserade endast sanningen lite. Risken fanns att jag inte kommit därifrån annars. Jag har pratat med AF och informerat om läget på arbetsplatsen. De kunde inte göra något för mig och om han skall ha en nystartsjobbare ställer det inte till problem: då skall de bara kolla så han är registrerad arbetsgivare hos Skatteverket, ev. skatteskulder och att lönen inte är för låg. Resten struntar de i och då tar jag för givet att det även gäller nästa stackars nystartsjobbare. För det är ju så det är.

Slavar

Om han skall ta in någon med lönebidrag och/eller en Fas 3:a – då kan det däremot bli problem. För en lönebidragare krävs det gällande försäkringar och för en Fas 3:a skall han följa arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. En nystartsjobbare har inga sådana rättigheter om man skall se till Arbetsförmedlingens ansvar i det hela. Som nystartsjobbare är du helt rättslös när du vänder dig till AF för hjälp. Däremot kan du få hjälp från annat håll och det är klart arbetsgivaren skall ha minst olycksfallsförsäkring och en acceptabel arbetsmiljö – men AF godkänner nystartsjobb ändå om så inte är fallet.

Jag är så glad att jag kom därifrån. Hade fas 3:an kommit innan jag blev uppsagd hade min arbetsgivare aldrig sagt upp mig – då förlorar han ju både mig och slaven samtidigt. Så nu blir det förmodligen en ny bidragsanställd samt en slav som underhållning på jobbet.

- Helga, egentligen handlar alltihop om din moral, sade min mentor till mig då jag berättat om min arbetsplats från helvetet.

- Det håller jag med om. Men någon måste väl ha kvar den egenskapen? Och extra viktigt nu när borgarna härjar som värst. Jag är stolt över den skall du veta.

- Det tycker jag du skall vara.