Jag och min arbetsgivare kommer väldigt bra överens. Vi gillar varandra och samarbetar bra. Avskyr alliansen bägge två och med det kommer man givetvis in på arbetsmarknadspolitik. Jag har pratat en hel del om fas 3 och hur illa jag tycker det är. Han håller med om att profitera på människor är det värsta man kan göra. Men igår började han prata om fas 3:are och ersättningen man får för dem. Tidigare hade han försökt få en fas 3:a, men det hela föll på att han inte kunde erbjuda heltidssysselsättning.
- Varför kunde du inte det? undrade jag nyfiket eftersom han arbetar minst 12h/dag.
- Ja, men de skall ju ha handledning hela tiden, svarar han.
- Äh, så står det på papperet ja. I verkligheten är det snarare arbetslösa som handleder nya arbetslösa och sedan jobbar de självständigt. Tror du att jag hade en handledare hos pingstvännerna som gick bredvid mig hela dagarna, muttrar jag som är mer självgående än den mest avancerade robot.
- Nej, svarar han konfunderat. Men jag har inte tid med det. Vad skulle du säga om att ha någon som hjälper dig med arbetet? Hade du kunnat tänka dig att handleda?
- Frågar du MIG det som är aktivt mot allt vad fas 3 heter? Vill du veta vad jag tycker? Så här, svarar jag och gör fingret åt honom. Japp, så pubertal är jag emellanåt. Till och med jag själv blev förvånad över tilltaget. Jag inbillar mig att det är en del av min charm: ingen vet någonsin vad jag skall säga och göra – inte ens jag själv.
Han skrattade och sedan följde en diskussion, åter igen, om arbetsmarknadspolitik.
- När jag var på socialkontoret hörde jag en ung man som klagade över att han inte fått försörjningsstöd på grund av att han sökt för lite jobb. Han skällde på dem och sade att han aldrig fick tid att söka jobb eftersom han var i arbetsmarknadsåtgärd hela dagarna.
- Ja, men det är ju så det är, svarade jag. När jag var hos pingstvännerna var jag borta 12 timmar om dagen och var hemma först vid sex på kvällen. Då skulle vi fixa middag, göra läxor, hundar skulle ut och jag skulle elda i pannan. Efter det skulle jag söka jobb. Det säger sig självt att man inte hinner.
- Ja, du ja. Men du har familj. Han var säkert slapp, han såg sådan ut.
- Äh, det är likadant för alla: ingen hinner söka jobb eftersom de skall arbeta full tid.
- Men det är väl inte så illa? De får ju någonting att göra och de får ju sin ersättning, kontrar han med.
- Så vill gärna andra se på det, men faktum kvarstår: du får vad du betalar för. Tror du någon jobbar gratis helhjärtat och är lojal? Om jag exempelvis hade hittat en guldtacka bland varorna skänkta till anordnaren – tror du jag hade knatat upp till kontoret med den och lämnat över den till chefen? När de får mig som gratis arbetskraft och dessutom femtusen varje månad.
- Nej, skrattar han. Ärlighet har inte gjort någon rik.
- Exakt. Dessutom måste du ha klart för dig att det är bad will att ta in gratisjobbare. Seriösa företag tar inte ens in praktikanter om de inte har möjlighet att anställa. Om det kommer in en fas 3:a genom den dörren, säger jag och pekar på bakdörren, så kommer jag gå ut genom den dörren, fortsätter jag och pekar på entrén. Och jag kommer aldrig sätta min fot här igen. Istället kommer jag blogga om den nya fas 3:an hos XX (företaget) och sedan sprider det sig som en löpeld. Kanske hamnar du i pressen och då är det inte någon positiv publicitet.
Ja, det var inget mer att säga om det. Lyckligtvis är han himla snäll och kan ta sådana här diskussioner, men jag önskar att jag slapp dem. På ett sätt kan jag förstå honom: det kan inte vara kul när man behöver personal, men inte har pengar att anställa för. Men att ta in gratisjobbare är knappast lösningen.
Så var min skitdag igår. Och nu längtar jag till helgen så jag har tid att söka jobb. Ja, inte för att jag inte trivs, men det känns väldigt osäkert alltihop. Inte p.g.a. mig utan lönsamheten i företaget. Det skall till väldigt mycket om det skall gå bättre och det hade jag säkert kunnat fixa, men lönen står absolut inte i förhållande till det mödosamma jobb det skulle innebära. Inte heller är det mina grundläggande arbetsuppgifter.
Ja, jag vet inte riktigt vart den här vägen bär, men bort från fas 3 är det i alla fall. Det är första målet. Och den dagen tror jag att jag skall unna mig en öl eller två.
22 08 2012 kl 7:44 f m
Har de seriösa arbetsgivare inom de branscher vars verksamhet direkt eller indirekt utsätts för konkurrens från de organisationer och sociala företag som satt i system att ha praktikanter och fas3are som en stor del av personalen egentligen något val. Antingen måste de börja att utnyttja detta vidriga system eller gå i KK
24 08 2012 kl 7:06 f m
Ja, det är den sorgliga sanningen
22 08 2012 kl 5:40 e m
Den här texten är hur bra som helst.. Jag njöt av den!
24 08 2012 kl 7:01 f m
Haha! Ja, men vad 17 skall man svara på en sådan fråga? Det går bara inte att förhålla sig seriös när sådant kommer på tapeten
10 09 2012 kl 4:19 f m
Robban: Fas 3 är väl samma sak som det alltid varit fast med ett nytt namn?? Förr i tiden (på 30-talet) fanns väl också s.k. beredskapsjobb då människor i Sverige fick arbeta med att t.ex. bygga järnvägar och gräva diken. Det måste väl vara bättre att göra något än att inte göra något alls? Man kan ju få sociala kontakter och träffa andra som kanske leder till ett riktigt jobb istället för att bara sitta hemma och söka jobb.
10 09 2012 kl 6:33 e m
Det är löjligt att påstå att människor inte gör någonting bara för de inte är ute och arbetar gratis. Hur vore det att låta människor utbilda sig istället? Eller något annat som leder i rätt riktning.
I fas 3 knyter man inga kontakter ur en jobbvinkel sett. Man blir placerad på idiotställen likt Jobbfabriken, MediaCopy etc. där man bara lär känna andra arbetslösa. Eller så får man jobba i ideella föreningar som inte har råd att anställa och de man träffar där är antingen religiösa eller har föreningen som hobbyverksamhet; d.v.s. fritidsintresse. Finns inte en chans i helvetet att man kommer närmare arbetsmarknaden genom att bli inhyst hos ex. pingstvännerna. Tvärtom.