Varför är du arbetslös, lille vän?

- Du kan väl ringa upp honom och kolla hur det fungerar och vad det kostar, säger min arbetsgivare och trycker telefonen i min näve. Sedan går han.

Jag står kvar och stirrar på telefonen. En sak jag lärt mig avsky och som är ett nödvändigt ont. Den kan ringa när som helst, ett förhållande kan ta slut via ett sms och man kan få vilka grymma besked som helst med denna tingest. ”I morgon skall du befinna dig på Jobbfabriken för en 2-årig placering” eller ”Jag är ledsen att ditt barn dog igår, men registrerar du dig inte som arbetssökande senast i morgon blir du nollad.” Men det värsta är: jag ser inte personen jag talar med och har ingen aning om vare sig reaktioner eller minspel.

Telefonera en känd TV-profil som är kung inom sitt område, samma som jag av en slump råkat få arbete inom. Kändisar imponerar inte på mig, men jag har väldigt svårt för att helt random ge mig ut på nya vatten utan att ges tid att undersöka förutsättningarna först. Dessutom vet jag av egen erfarenhet hur tröttsamt det är med människor som ringer för att fråga saker som de enkelt kan läsa sig till på hemsidan. Jag vill inte bli sådan.

Jag får intala mig själv att jag fixar det hela. Hade min arbetsgivare inte trott det hade han lyft luren själv. Kanske tror han till och med att jag fixar det bättre eftersom uppdraget överlåtes på mig? Så jag ringer och presenterar mig snabbt, hysteriskt och lyckas svamla mitt ärende innan vederbörande ens hunnit säga hej. ”Hej, hej, hej, hej, hej!” säger han och med det försvinner min nervositet. Han var mycket trevlig och ödmjuk. Saken var biff.

Resten av dagen tillbringades med skallebank då jag fått kontakta ytterligare en hotshot som också visade sig från sin bästa sida. Jag mådde illa. Fas 3 spöket som uppenbarade sig. Många år av förnedring och tillmälen i form av att jag skulle vara skör, lastgammal, funktionshindrad och oanställningsbar. Varför skulle någon vilja prata med mig utan att kränka mig? Hur kan någon vilja betala ut lön då jag inte anses kunna jobba som andra? Innerst inne vet jag ju att det inte är så, men känslan lever kvar.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra: ”Helga är så himla kompetent och duktig. Hur kan hon ha gått arbetslös så länge?” Sist var för en vecka sedan då en kund påtalat det för min arbetsgivare. Det känns som ett himla luskande mellan varven; man måste hitta orsaken till att jag varit arbetslös. Vad är det för fel? Att det snart går en halv miljon människor arbetslösa på en skral arbetsmarknad är det ingen som verkar tänka på. Trots att det är den mest logiska förklaringen av alla.

- Ja, han är inte den förste som undrar det, och förmodligen inte den sista, muttrade jag till svar.

Det känns som arbetslösheten fortsätter efter man har fått jobb. Min arbetsgivare har inte varit dum, men jag märker att det finns en skepsis som avtar mer och mer för varje dag. Det känns som att trampa runt i ett minfält; gör jag något som inte är rätt kanske det tolkas som orsaken till min arbetslöshet. Men det värsta är ändå att det inte finns några förväntningar på mig. Utgångspunkten är att jag inte kan någonting och bildning har jag heller inte fått.

Evinnerliga diskussioner om allt möjligt där jag tidigare inte blivit trodd. Ibland har jag tagit med utskrifter från nätet där en expert förklarar läget vilket är detsamma som jag sagt. Och efter en månads tid har det släppt någorlunda så jag slipper tjafsa. Jag är bildad och hävdar jag en sak vet jag att det är så. Om jag inte har någon aning, säger jag det eller håller truten. Enkelt. Men ändå uppkommer det situationer jag inte gillar, som när jag blev ombedd att åka upp till en programmerares kontor för att få en lektion i hur deras programvara fungerar. Jag blev helt ställd. Åter igen: varför uppta någons tid i onödan då man enkelt fixar det själv?

- Jag har hållit på med detta under 20 års tid då det är mitt stora intresse. Dessutom har jag gått massa kurser där jag uteslutande har MVG. Skulle det vara så att jag kör fast finns det oftast bra sökfunktioner för hjälp. Om inte så går alla problem att lösa med en sökning på Google.

Det är inte roligt då utgångspunkten verkar vara att jag är en bristfällig människa. Men är det konstigt att arbetsgivare tror det, eller inte vågar anställa, då det är denna propaganda som matas ut och hjärntvättar oss alla? Om en arbetsgivare vill ha en nickedocka att styra och ställa med så blir det onekligen en märklig situation om det kommer en självgående och bildad individ som kan mycket mer än arbetsgivaren själv. För dessa arbetslösa skall ju vara andra klassens människor.

Man lurar arbetslösa till att tro att de inte duger till någonting. Arbetsgivare blir förda bakom ljuset och vågar inte leta arbetskraft bland arbetslösa. En hemsk situation där folk dör av stress och om de mot all förmodan får jobb, håller de på att kola vippen av stressen som uppkommer då en arbetsgivare inte tror den arbetslöse klarar av någonting. Sedan kommer stressen över att ligga lågt och inte visa att man kan för mycket så ens överordnade blir irriterade av detta faktum.

Tänk vad bra det vore med ärlighet från början: många arbetslösa är kompetenta, bildade och mycket arbetsföra. För det är faktiskt så det är.

About these ads