Energitjuvar är det populärt att prata om. All kraft och energi dräneras när man umgås med dessa. Man känner sig kvävd, kan börja anklaga sig själv och får sämre självbild. Kort och gott: man mår uselt, känner sig olustig i vederbörandes sällskap och man är grymt trött hela tiden.
Min medarbetare och jag är två helt olika personer. Hon är av den art som håller på med alla möjliga medel för att må bra. Själv gör jag det mycket enklare för mig: en människa som hela tiden strävar efter att känna sig tillfreds är ingen harmonisk själ. Den dagen man slutar sträva efter lycka är man ironiskt nog lycklig – även om man inte inser det själv. Eller så har man förlorat hoppet helt. Gränsen är hårfin.
- Det är bara att bestämma sig när man vaknar: idag skall bli en bra dag! säger min medarbetare. Man skall inte låta andra påverka ens liv och val.
Jag ligger lågt och ger mig inte in i den diskussionen. Vad är det för fel på att argumentera och visa känslor? Det vore märkligt om all jävlighet i hela världen inträffade på en och samma dag, och man själv går omkring som en lallande idiot och rabblar mantrat: ”idag är en bra dag för det har jag bestämt.” Jag förstår själva grundidén, men umgås man med fas 3 eller någon annan energitjuv så blir man mest förbannad över dessa råd.
Det spelade ingen roll hur många timmars sömn jag fick i sysselsättningsfasen: jag var alltid in i döden trött. Läkaren och handläggaren tyckte jag borde äta nyttigare och gå på kraftig amfetamindos. Jag höll inte med och menade på att arbetslösheten och fas 3 tar all min energi. Mitt botemedel var istället ett jobb. Och se: idag kan jag bära tungt och jobba hårt en hel arbetsdag och ändå ha energi kvar då jag kommit hem. För jag trivs, tycker det är roligt och mår mycket bättre än då jag var sysselsatt.
Tänk när jag stod i lumpberget hos pingstvännerna vareviga dag som sysselsatt. Då räcker det inte med att tänka: idag skall bli en bra dag. Ingen dag kan vara bra i denna katastrofala fas där yttersta förnedringen inträffar: man jobbar gratis och arbetsgivaren får t.o.m. betalt för ens insatser. En i raden av alla meningslösa dagar som flyter förbi.
Faktum är att jag tänker på fas 3 varje gång jag vaknar. Hjärtat skenar, skallen går på högvarv och hjärtat hoppar över några slag. Jag vill gråta och skrika, men säger till mig själv: ”Försök att inte tänka på fas 3 och arbetslöshet idag. Koncentrera dig på jobbet och fundera inte på arbetsmarknadspolitik förrän du slutat för dagen.” Det konceptet fungerar. Åtminstone för mig.
- Vilka är i fas 3 egentligen? Är det inte mycket invandrare? undrade min chef.
- Hah! Det är sådana som mig så det är bäst du passar dig! fräste jag och mitt blodtryck höjdes till hiskeliga nivåer på bara en sekund.
Jag borde kräva staten på ersättning för psykiskt och fysiskt lidande. Även pengar för en ansiktslyftning då snart 3 år i sysselsättningsfasen har gjort att jag ser ut att vara dubbelt så gammal mot vad jag faktiskt är. En värre energitjuv än fas 3 får man leta efter. Jag klarar knappt av att tänka på det för risken finns att jag får ett nervöst sammanbrott.
Men nu stundar en ny arbetsdag och fasen får stanna hemma. Nu skall jag koncentrera mig på jobbet och inte tänka på att jag är 5 veckor på väg att slippa fas 3 för gott. Men när arbetsvillkoret är uppfyllt skall jag släppa lös alla demoner och böla en hel dag.
18 07 2012 kl 7:32 f m
Nån gång när jag får tid ska jag pallra mig i väg till biblan och låna den här boken. Jag är också innerligt trött på de personer som hela tiden ska vända allt negativt till nått positivt. På det viset är risken stor att inget görs åt sånt som inte fungerar i samhället ex fas3. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173433349
21 07 2012 kl 9:07 f m
Hahaha! F-n, vad bra! Tror jag skall läsa den på jobbet då min kollega är där
18 07 2012 kl 9:34 f m
Ja, det där med positivt tänkande är väl om något det som kännetecknar hela den gigantiska jobbcoachsvindleribranschen? Men frukta icke; du kan ju alltid, som en början i alla fall, ge henne den gamla hederliga ”Pessimistkonsulten” i present som fredspipa. Det gjorde jag en gång – till en av alla dessa coacher man råkat ut för under sin långtidsarbetslöshet som gick runt och predikade att man kunde ”lära sig att ha tur”. Gissa om hon blev sur när hon inför vår grupp en morgon slog på CD-spelaren och upptäckte att ”någon” hade bytt ut hennes skiva mot Iggesundsgängets och det började spela: ”Man har fått sitt i jämmerdalen…”
Att ”lära sig att ha tur” brukar förövrigt vara ett av de allra vanligaste coach-dragplåstren, förutom då naturligtvis ”kartlägg ditt nätverk”, ”upptäck de dolda jobben”, ”livets fyra arenor” m.m. m.m.
Och visst, något som inte alls är lika roligt är det där med åldrandet i förtid. En kille som jag blev kompis med och som är ungefär lika gammal som du och jag slutade sedermera hos vår anordnare och fick börja hos en annan. Ett år senare stötte jag av en slump ihop med honom på stan. Han hade blivit VITHÅRIG (i alla fall vid tinningarna) och skrynklig och såg redan ut som en gubbe!
Men det allra sjukaste öde som jag någonsin har hört talas om i fas 3 var det som en annan medfånge till mig råkade ut för. Det var en snäll och tystlåten gubbe, strax under pensionsstrecket, som mest brukade sitta för sig själv i datorsalen. En dag kom beskedet att han skulle få en sysselsättningsplats på Liseberg. Han skulle bli påtvingad den gröna kanindräkten! När jag först fick höra talas om detta, av tredje part, så trodde jag att det var en klintbergare (det lär ju gå ganska många vandringssägner om fas 3). Jag bara asgarvade rakt ut. Men sedan bekräftade han det själv. Då var det inte lika roligt längre. I synnerhet inte med tanke på att han hade samma handpåläggare på AF som jag.
Det konstiga var dessutom att facket hade gått med på det. För efter vad jag har hört så brukar det väl vara akrobat- och dansutbildade ungdomar som går omkring i kanindräkten och som dessutom får lön för det, inte pensionsfärdiga gubbar som jobbar gratis och därigenom ser till att Liseberg, med sina årsvinster på hundratals miljoner, får ytterligare ett tillskott på 5000 kronor i månaden?
Det allra sjukaste var dessutom att den stackars mannen, som var jättesnäll och på intet sätt bångstyrig, led av eksem! Detta faktum lade han dock till grund för sin överklagan till AF. Han skulle först bli avstängd p.g.a. vägran, men fick slutligen rätt i sitt ärende. I samband med detta fick han också byta handpåläggare.
Så vem vet: Kanske kommer du nu, när du väl har ett jobb och därmed rätt till semester, att vilja åka med barnen till Liseberg en dag? Betänk då att sannolikheten finns att få höra utomhusartisterna framföra: ”Se farfar dansar gammal vals, se sån stil han har…” med den nya pimpade texten: ”Se farfar är en grön kaniiin, han är stor och fiiin!”
Och vem vet, kanske de t.o.m. tvingar fas 3:an att skutta omkring och sjunga för sig själv i parken, därinunder den tjocka masken med det jovialiska kaninleendet: ”Så låt de siiista ljuva åren, bli de bästa i vårt liv…”
18 07 2012 kl 11:57 f m
Hej RK! Är du här och skriver nu? Hur är läget i Göteborg? Jobbar du fortfarande som lots till nyanlända? Eller är du tillbaka i fas 3?
22 07 2012 kl 8:56 f m
Tack för den!
Det är lustigt att man blir kallad pessimist så fort man inte tänker positivt om allting. Själv får jag ofta höra att jag är så glad och rolig jämt, men lika ofta får jag höra att jag är pessimist. Personligen kallar jag det realist och jag kan ändå skratta mitt i bedrövelsen – vilket gör folk förvirrade.
Att vara positiv till allt och tro att man göra sina egna val och bestämmer över sitt liv helt sonika är att bedra sig själv. Det är sjukt. Så jag håller mig i andra änden av lokalen, så långt ifrån coachen som möjligt, för att slippa gå i clinch och min arbetsplats förvandlas till en rasande tornado.
Lisebergskaninen låter onekligen som en skröna om det inte vore för att du fått det bekräftat av honom själv. Jag undrar om det inte är den yttersta förnedringen: vara utklädd så ingen vet man är och gå omkring i en tjock kanindräkt hela dagarna medan ungar skall sparka en i rumpan och all annan jävelskap – samtidigt som parken gör enorma vinster.
Går det ens att besöka något jippo, handla eller få en tjänst utförd idag utan att ngn fas 3:a är inblandad? Det är så bedrövligt att jag snart saknar ord.
18 07 2012 kl 12:54 e m
Jag är sånn som vänder negativt till något positiv. Mest för att då blir det hela lättare att leva med. Varför gräva ner sig ännu längre ner i gropen som Reinfeldt redan har gjort? Men visst ibland kan det vara tröttsamt med positivt när livet känns som jävligast. Men vad ska man annars göra?
Man kan vara positiv och ändå göra något. Kanske göra skillnad?
18 07 2012 kl 1:56 e m
Vad som gör mig personligen mest upprörd över fas 3 (deltagit i åtgärden under 8 månader) är att det inte finns något ömsesidigt affärsmässigt utbyte av idén. Köper man t.ex en god ost för 125 kr/kg så tjänar handlarn pengar på det och du i sin tur får en god ost att äta eller att bjuda på. Den enda som har ett ekonomisk utbyte av fas 3 är anordnaren. Alla andra är förlorare, både deltagarna och skattebetalarna.
Mitt utbyte av fas 3 var att komma upp och att komma UT på förmiddagen, samt att träffa andra i samma situation. MEN, det var enbart en skiva av hela osten. Istället fick jag magproblem av sysslolösheten hos anordnaren.
22 07 2012 kl 9:07 f m
Det har du alldeles rätt i. Vad har man för utbyte av alla dessa sysselsättnings- och praktikjippon? Nada. Det enda man får lära sig är att man är värdelös och endast duger som betald arbetskraft. En hund har oftast ett bättre liv än en arbetslös.