Bye, bye sysselsättningsfasen?

Det går bra på jobbet, det är inte det. Men jag är ett halvt nervvrak. En månad utan fas 3 och det återstår 5 månader innan jag vet om jag slipper slaveriet och får nya a-kassedagar. Inte för jag planerar att leva på a-kassan, men i dessa tider är inga jobb säkra.

Vi har en ny medarbetare som gör samma arbetsuppgifter som mig. Inringd vid behov som jag inte tycker finns, men det är inte min sak att avgöra. Jag känner mig lite undanskuffad om jag skall vara ärlig. För att inte tala om hur misstänksam jag blivit. Under normala omständigheter skulle jag inte brytt mig nämnvärt, men blir jag utknuffad innan halvåret gått så är det raka spåret till koncentrationslägret igen.

Det finns andra medarbetare som varit där längre än mig och dem har jag inte ont av, men denna tjej är verkligen inte den skarpaste kniven i lådan och ger mig dåliga vibbar. Kort och gott: jag gillar henne inte alls, men vi kan samarbeta trots allt.

Två veckor av lugn och ro, men nu börjas det igen: den obotliga misstänksamheten och insamlandet av ess i backfickan i Nudie jeansen. Jag måste helt enkelt ha trumf på hand om något oförhappandes skulle hända innan arbetsvillkoret är uppfyllt och jag slipper sysselsättningsfasen. Skulle det värsta hända: chefen vill ej ha mig kvar och jag tvingas förhandla – då skulle det inte kännas kul att jobba de månader som återstår p.g.a. vad jag kommer offentliggöra om så ej blir fallet. Men vad gör man? I krig är allt tillåtet. Håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare.

Jag skall inte gå händelserna i förväg och man kan säkert diagnostisera denna åkomma via DSM version 666, men så fungerar jag: det måste finnas en plan om det värsta kommer hända. För det gör det titt som tätt. Att stå handfallen är inget roligt. Desto bättre att tillintetgöra fienden och gå med fanan i topp.

Helst av allt skulle jag bara vilja jobba och koppla bort allt sådant här, men jag undrar om det ens är möjligt med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut idag och vilka hot som hänger över den arbetslöse. Nu har jag hittat två andra jobb jag skall söka. Bara för att. Jag är livrädd för att fastna och bli lurad av tryggheten. Fas 3 finns bakom hörnet och det är den jag till varje pris måste undvika. Denna sysselsättningsfas kommer leda mig till en död i förtid – orsakad av stress – om jag inte lämnat den för gott. Orkar jag med ovisshet i 5 månader till? Jag hoppas det.

About these ads