Kommentarer till Hur står det till med arbetsförmågan egentligen?

Av: Helga von Pitbull

Helga von Pitbull — Sun, 03 Jun 2012 09:20:10 +0000

Att vara källkritisk till myndigheter finns det nog en egen diagnos för inom kort
Jag känner många som åkt in och ut på behandlingshem hela livet. Många av dem är förtidspensionerade (oftast i tidig ålder) då de i själva verket skulle ha lättare att hålla sig på banan om de hade ett arbete med vettig lön – istället för att leva på låg pension och komplettera med socbidrag.

Av: Helga von Pitbull

Helga von Pitbull — Sun, 03 Jun 2012 09:17:03 +0000

Det har du alldeles rätt i

Av: Helga von Pitbull

Helga von Pitbull — Sun, 03 Jun 2012 09:16:35 +0000

Ja, det håller jag med om. Jag brukar alltid avråda människor från att gå och skaffa sig en diagnos. Man bör noga fundera över vad som kommer bli annorlunda av att ha den på papper, vad tror de skall bli annorlunda och på vilket vis tror de att den kommer hjälpa dem? Har de tänkt på konsekvenserna? Oftast blir det ju bara en stämpel, kanske lite mediciner, terapi där man kan älta sin barndom, en stämpel hos AF som placerar dig i låglönekategorin etc.
Och alla dessa stackars barn som genomgår undersökningar och blir stämplade samt medicinerade innan de får bestämma något själva. Vissa behöver mer hjälp, men är man hyfsat kunnig så kan man ge det ändå – utan att man måste ha en diagnos. Det är bara att läsa innantill i lite psykologi/pedagogik litteratur. Sorgligt är vad det är

Av: Susanna H Svensson

Susanna H Svensson — Sun, 20 May 2012 17:15:48 +0000

Jo jag har en bekant som blev sjukpensionerad i slutet av 90 talet. Han hade i och för sig väldiga problem med ryggen, men ville få en vidareutbildning till ett jobb som han klarade av, men icke sa nicke. Ryggproblemen som han hade mängder av läkarutlåtanden för räckte varken för att få förtidspension eller omskolning. Däremot blev han förtidspensionerad pga att AF inte ansåg att han klarade av att följa auktoriteter och därför omöjligt att placera på arbetsmarknaden. Först skulle dom ha det till att han var mytoman eftersom att de inte trodde på hans levnadshistoria. Först när hans syster bekräftade denna så lade arbetsförmedlingen de planerna på hyllan.

Av: R K

R K — Sun, 20 May 2012 14:59:51 +0000

Diagnosindustrin skall man akta sig till det yttersta för att bli en del av. Numera kan man troligen få en psykiatrisk diagnos om man säger att man har lite tics i ena lilltån. Det finns säkerligen ”lilltåpsykos” eller något liknande i DSM-IV. I alla fall skulle det inte förvåna mig. Löjdarna till ”astrologer” (psykiatriker) inom vården slår mer än gärna i denna sin digra volym för lyckas pracka på en något gift, så att läkemedelsindustrin tjänar kosing. För att inte tala om statistikstädarna (arbetspsykologerna) på AF.

Det gäller alltså sagt att passa sig till det yttersta för att inte hamna hos de senare, ty de försöker göra allt för sätta en handikappskod på en. Du har säkert hört talas om hur det gick till under den förra regeringen? Då fanns det ett tak för hur många långtidsarbetslösa som det fick finnas i systemet, vilket gav Propagandaministeriet (AF) enorma incitament att fixa till statistiken med hjälp av sina psykologer. Det fanns helt friska människor som tvingades acceptera t.ex. klassningskod 61 (har jag för mig att den heter), ”övriga psykiska funktionshinder”. Gjorde de inte det så blev det istället kod-14, ”står ej till arbetsmarknadens förfogande”. Gatan nästa…

Vid något tillfälle försökte en handpåläggare på AF med all sannolikhet att få iväg mig till en psykolog genom att påbörja konversationen: ”Hur mår du egentligen idag? Är det inte jobbigt att vara arbetslös?”

Jag fattade direkt galoppen och fräste ifrån: ”Jag mår jättebra. Du kan glömma att handikappskoda mig.”

”J-ja…nej…det var inte det jag menade…” försökte den förvånade handpåläggaren urskulda sig med ett påklistrat, falskt leende.

ADHD och liknande betraktar jag mest som modesjukdomar. Förr fick sådana barn en hurring, och så var det bra med den saken. Och diagnosen DAMP finns ju inte ens kvar idag.

Likadant med Asperger. Sådana personer kallades förr för fackidioter, men de var likväl enormt duktiga på det som de sysslade med och fick nästan alltid jobb. Idag betraktas de istället som sjuka. Så jag tror att gamle Foucault faktiskt har rätt vad gäller det där med psykiatrins diskurser (hur mycket jag än avskyr postmodernism).

Av: komplexias

komplexias — Sun, 20 May 2012 01:28:27 +0000

Företagen borde inte få bidrag för bristande arbetsförmåga hos människor med NPF-diagnoser, utan snarare betala mer för deras otroliga förmågor. Det är de värda och företagen skulle själva upptäcka vilken oumbärlig arbetskraft dessa skulle utgöra om de fick en chans att visa det.

Visst är det så att hanteringen av stress är väldigt svår för den här gruppen, men precis som du skriver, så har det inte ett dugg att göra med arbetsförmågan, utan med den mentala stressen över den egna ekonomin och sociala situation. En stress som dessutom hade eliminerats eller åtminstone minskat med en anställning med normal lön.