Horan och hallicklinjen

Arbetet: ”Antalet utförsäkrade som meddelar Försäkringskassan att de tänker ta sitt liv har ökat med över 3 000 procent sedan 2008, då de nya sjukreglerna infördes. Men hur många som går från ord till handling finns det inga siffror om.”

Försäkringskassans personal har fått checklistor inför de svåra samtalen:

• Visa att du bryr dig. Det är kunden som är i fokus, inte du.
• Det är relationen mellan dig och kunden som är viktig, inte att du genast agerar, ringer samtal eller mobiliserar andra.
• Lyssna, var öppen och fördomsfri, avstå från att moralisera och försök att ringa in huvudproblemet.
• Låt kunden komma med egna lösningar.
• Fråga om kunden vill komma i kontakt med psykiatrin, vårdcent­ralen, polisen, socialtjänsten eller jourhavande präst.
• Avsluta samtalet i samförstånd.
• Se till att du själv får stöd.

Den här checklistan gäller i alla sammanhang och den gemensamma nämnaren är: bolla över problemet till någon annan. Regeringen skjuter över problemet på FK för det havererade socialförsäkringssystemet, FK bollar vidare till säg psykiatrin som konstaterar att det inte föreligger någon svårare problematik och ber dig kontakta vårdcentralen, de i sin tur anser visserligen att du är sjuk – men de kan inte göra något mer då de redan skrivit läkarintyg som FK inte kan godkänna enligt gällande regler, socialtjänsten vill inte hjälpa dig för du bor i en billig stuga du måste sälja först – strunt samma att du bara får 100.000:- och sedan kommer få en hyra som är 3 ggr så hög. Jourhavande präst har kanske tid att lyssna och efter människan lagt på står hon där själv. Fortfarande med självmordstankar, inga pengar och utan tro på framtiden. Vad skall hon göra?

Det finns ingen som har tid idag. Befinner du dig på psykakuten och skriker att du skall ta ditt liv så blir du hemskickad efter ett kort samtal med jourhavande läkare. Då har de gjort sitt. Likadant om du faktiskt försökt ta ditt liv och vaknar upp i sjukhussängen: Kan du stå på benen? Bra, för vi behöver sängplatsen till en annan klient. Hotar du handläggaren på soc för de inte vill ge dig pengar så kontaktar de polisen och vips har de ett problem mindre. Hela tiden samma sak: lasta över problemet på någon annan.

Jag gillar det inte. Själv brukar jag alltid angripa problem från grunden. Det tjänar ingenting till att harva med massa underlydande. Vad man borde göra är att bolla över eländet till rätt instans, d.v.s. de som har utformat reglerna för hur dårhuset skall skötas. Det duger inte att säga: ”Det är inte vårt bord, vi lyder bara direktiv, men vi kan hjälpa dig någon annanstans.” Skicka busslaster till regeringen och låt dem ta sitt ansvar för sin politik. ”Det var inte jag! Det var hon! Nej, det är han!” Alla skyller ifrån sig. Människan måste ta ansvar för sig själv till 100% trots att hon vare sig kan arbeta, inte får några pengar och kanske inte heller har tak över huvudet. ”Ta tag i ditt liv. Skaffa ett jobb. Bli frisk!” Så himla enkelt. Varför gör de inte detta då?

Det enda som stämmer med checklistan är: låt kunden komma med egna lösningar. Och det är ju precis vad hon nyss gjort: valt att avsluta sitt liv. Nej, nej, nej – det är ingen lösning utan ett hot. Men tyvärr är det så ibland: man måste hitta en lösning på sitt problem och när det inte går att finna någon så avslutar man problemet och sig själv. Givetvis är det inte bra, men vad finns det för utväg då alla dörrar är låsta?

Jag skall avsluta det här med att skriva hur det var för mig då jag nyss hamnat i Fas 3. Min handläggare på AF tyckte jag skulle kontakta psykiatrin för jag mådde så dåligt över att användas som hora där hallicken, också kallad anordnaren, fick pengar för mina insatser. Eller är det AF som är hallicken? Regeringen? Sven-Otto Littorin som införde hallicklinjen, också kallad bidragslinjen eller arbetslinjen? Alla skyller på alla så det är inte så lätt att veta i dessa dagar. Kanske kunde jag få medicin så jag mådde bättre, sade min handläggare försiktigt.

Så jag travade iväg till min forna mentor inom psykiatrin. Samma människa jag i samråd avslutat kontakten med 1 år tidigare för jag visste vad hon skulle säga och det var inget jag inte redan hade kunskap om; i praktiken kunde jag ha den här terapin i mitt egna huvud. Vi hade i alla fall ett samtal och jag berättade hur Fas 3 fungerar medan hon satt som en fågelholk och knappt trodde sina öron. Hade det varit någon annan än jag hade hon kanske trott att vederbörande hallucinerade, men lyckligtvis vet hon att jag är en ”intelligent och självgående kvinna” som hon så tjusigt uttrycker det. Mentorns slutsats: ”Du behöver ingen medicin och det vore konstigare om du inte mådde dåligt under dessa premisser.”

Till handläggaren igen och informera om resultatet. Hon såg inte glad ut och kanske hade hon hoppats slippa mig för en tid framöver. Det är då jag måste bita mig i tungan för att inte börja nynna ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”. Eftersom jag tagit kontakten med psykiatrin själv – trots att jag visste att det inte behövdes, så hade jag följt hennes råd och hamnat på hennes bord igen. ”Det jag behöver är ett jobb och en lön som jag kan försörja mig på. Det kan inte psykiatrin hjälpa mig med.” Och det kan inte AF heller.

Dörrar stängs och till slut sitter man instängd i ett mörkt rum utan en möjlighet att ta sig ut. ”Ta ditt ansvar. Kom med en lösning, men inte ett hot.”

Psykbrytsgarv

Varenda dag är jag hiskeligt trött och det är kanske inte så konstigt då jag är på bortaplan 12h/dag. Sömnen blir lidande och det resulterar i att hjärnan associerar hej vilt och fnitterattackerna avlöser varandra.

Igår var det extra muntert. Vi gör ett arbete och jag satt och kollade olika slott då jag hamnade hos Bjertorp slott. Här kan man boka Littorins svit och även uppleva Littorins runda där det delas ut ficklampor för de som önskar. Vart leder rundan – till Sodom och Gomorra? Och så kom det bästa av allt: endast porrfria kanaler.

Nu är det givetvis inte den Littorin jag tänkte på utan en avlägsen släkting, men det var hysteriskt roligt och jag låg nästan på golvet och tjöt. Fem minuter senare finns det ett surt mess från utbildaren på vår kurssida: ”Jag vill åter igen påminna om studiero i rummen!” Och då skrattade jag naturligtvis ännu mer.

Nu har jag ju en kursare med samma humor som mig själv, d.v.s. att det roligaste som finns är det man inte får skämta om. En annan kursare kom ut till oss på bänken:

- Sitter ni här ute hela rasterna?

- Ja, vi för lite censurerade samtal och skrattar ihjäl oss. Vi blir väl utkörda om vi är där inne.

Kommer jag inte ur Fas 3 snart så får jag bli ”de utsattas” stand up komiker eller något. Tyvärr kommer jag skratta mest själv så ingen hör vad jag säger, men det går kanske att träna bort? Frågan är om jag någonsin kommer orka vara seriös efter dessa dårskaper. Kommer jag sitta på ett dårhus och fnittra resten av livet medan de provar elchocksbehandlingar och all världens mediciner utan att det leder någon vart? Ja, jag undrar ibland.

Beklagar sorgen

Då är vi numera 30 432 i sysselsättningsfasen Fas 3 (+ 135 personer sedan förra veckan varav 18 är ungdomar). Det är bara att beklaga denna utdragna plåga.

Snart slut på ett elände

Det är en himla tur att jag slutar denna kurs om 1 vecka. Allt har gått helt överstyr. Varje dag sitter minst en deltagare och gråter över hur denne blivit behandlad. Människor slutar för de vantrivs och värsta exemplet var en kvinna med klaustrofi som läraren tvingade att byta plats.

- Kan hon inte sitta på platsen vid fönstret så hon inte känner sig lika instängd?

- Nej, hon skall sitta HÄR!

Skvaller om kursare ideligen och tydligen är det inte poppis att det är så många invandrare på kursen. ”En av dem har t.o.m. gjort könsbyte!” upplyste läraren några kursare. Vad vi har med det att göra vet jag inte, men jag finner det direkt olämpligt att yppa massa personlig information om kursdeltagarna. Och då speciellt när man skall föreställa en utbildare.

Och det är inte bara beteendet och icke-pedagogiken som fallerar. Kursinnehållet är under all kritik. Vi får övningar som inte är genomtänkta och utbildarna har inte själva provat att göra dem för att se om de innehåller fel. Och det gör de: mängder med fel. När man sedan skall rätta övningarna tillsammans och utbildaren drar fram sitt ”facit” så visar det sig att det är från en tidigare kursare som gjort samma övning. Då får man sitta och påpeka fel i facit som utbildaren inte tidigare upptäckt. Fruktansvärt oseriöst.

Alla vantrivs och klagar hos sina arbetsförmedlare, men Arbetsförmedlingen skickar bara dit ännu fler. Jag blir förbannad. Vad sysslar de med? Okej att det finns krav på att vi skall sysselsättas, men att betala dessa hiskeliga summor för denna pinsamma kurs är, ja – pinsamt. Finns det inga seriösa sysselsättningar över huvud taget som leder till arbete eller någon form av kompetenshöjning? Hur jag än tänker så kommer jag inte på en enda av alla arbetslösa jag känner där tramset lett till riktigt arbete.

Eftersom det är en skral arbetsmarknadsutbildning behöver inte utbildaren vara behörig lärare – de är nämligen inte lärare utan utbildningskonsulenter. Jag tycker det är märkligt att man kan få en sådan tjänst utan att det ens krävs gymnasieutbildning, rätt erfarenheter och då man dessutom saknar social förmåga.

Men, som sagt: snart är det slut och ingen är gladare än jag över detta faktum. Det här är nästan värre än pingstvännerna. Ytterligare 4 månader av mitt liv har gått till en meningslös åtgärd. När tar det slut? Vad skall det bli nästa gång?

Sysselsättningsbar i all evighet

Jag körde nästan av vägen i morse då jag lyssnade på radion: ”Sossarna vill skärpa kraven på arbetslösa. Eget ansvar för att bli anställningsbara och blablabla.” Är det alliansen som talar? Har radion blandat ihop det? Faktum är att jag blev gråtfärdig. Mitt hopp sjönk som Titanic. I det avseendet är jag i det närmaste dum: jag ger aldrig upp mitt hopp om något bättre. Vad hade jag förväntat mig egentligen?

Och inte blev det bättre när jag anlände kursen och en deltagare berättade för mig vad läraren sagt till henne då hon sagt att hon hoppades att lättare hitta jobb efter utbildningen:

- Den här utbildningen leder inte till jobb. Inte när man varit arbetslös länge.

Visst har hon rätt, det vet jag ju, men det är inget jag vill bli påmind om. Fast å andra sidan så avskyr jag när människor försöker inge falska förhoppningar. Min handläggare på Arbetsförmedlingen sade, i samband med att jag började kursen: ”Efter den hoppas jag vi inte behöver ses mer.” Hon menade att hon hoppas att den leder till jobb.

- Nej, vi får hoppas det blir så, svarade jag helt utan övertygelse.

Vi vet det allihop: dessa arbetsmarknadsutbildningar leder inte till arbete. Åtminstone inte denna. Det blir som att spela bluffstop: allt är fejk, men man låtsas att det leder någon stans. Hade jag inte trott att det leder till jobb så hade jag antagligen inte fått gå där – utan blivit fas 3 placerad istället. Vilket svar skulle jag ha gett? Å andra sidan trodde jag faktiskt att utbildningen skulle ha lite mer djup än vad den har. Men, men…

Jag är inte oanställningsbar. Hur definierar man detta skällsord egentligen? Mitt huvud fungerar utmärkt och jag lär mig saker snabbt och är mångsidig. Villig att lära, men får inte utbilda mig till något som är gångbart på arbetsmarknaden. Barnomsorg är fixad så det sätter inga käppar i hjulet så till vida jag slipper pendla för långt eller har arbetstider före 07:00 och efter 17:30 som är barnomsorgstider där jag bor. Körkort, bil, kan lyfta tungt, social, trevlig, kan en massa saker som inte finns på pränt och en hel drös andra egenskaper och tillgångar.

Med rådande arbetsmarknadspolitik gör man anställningsbara människor till oanställningsbart slödder. Att vara ute i meningslösa åtgärder leder inte till några jobb, det är bevisat sedan länge. Man kan lika gärna ta en stämpel med texten ”IDIOTFÖRKLARAD” med röd färg över hela sitt CV istället för att lista alla placeringar hos frireligiösa organisationer, jobbfabriker, kommunala slavcentra etc. som alla är vida kända hos arbetsgivare vid detta laget. Vettiga utbildningar är förbjudna och det som återstår är arbetsmarknadsutbildningar av usel kvalité.

Hur blir man anställningsbar i nuläget? Förbjudet att utbilda sig på fritiden även om man är närvarande på sin sysselsättningsplats på heltid. Att söka alla jobb som finns – även de man inte är kvalificerad för – är det att bli mer anställningsbar? Blir man anställningsbar efter att ha träffat 10 jobbcoacher och gått lika många skriva CV-kurser?

Vad skall vi göra med arbetslösa över 55 år som anses förbrukade – hur blir de mer anställningsbara? Med ny identitet där de är 20 år yngre? Eller alla de sjuka som anses arbetsföra, men knappast är anställningsbara tack vare förlamning, cancer och allt vad det är. Vad kan de göra? Hur kan man vara arbetsför och oanställningsbar på samma gång? Ja, detta har jag länge undrat.

Självklart kan många göra sig mer attraktiva på arbetsmarknaden, men då krävs det att man får lov till detta. Och så är verkligen inte fallet. Istället skall man in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i det närmaste gör en psykiskt sjuk i slutändan. Det är fruktansvärt tärande att omges av alla denna meningslöshet efter den andra. Arbetsför? Anställningsbar? Nej, jag är blott sysselsättningsbar.

Vad menar sossarna egentligen? De säger att Fas 3 är förkastligt och det borde satsas mer på kompetenshöjande åtgärder, praktik, utbildningar o.s.v. I nästa stund skall det vara hårdare tag och arbetslösa måste ta mer ansvar för sin situation. Labilt så det förslår. Jag får det inte att gå ihop. Kan det bli hårdare än vad det är idag? Givetvis kan det det, men att det skulle komma från sossarnas håll var för mig otippat. Alliansen vill satsa på unga och invandrare – jag är inget av det. Pest eller kolera? Fast i JOB sedan 35 års ålder och efter 5 år räknas jag nu som oanställningsbar tack vare för hög ålder.  Det skulle nog inte skada med en dos anarki.

Ny kursdag

En dag satt en jättegullig tjej från kursen och grät. Orsaken var naturligtvis vår lärare, utbildningskonsulent som hon titulerar sig, men i detta inlägg får hon heta Marie-Antoinette för enkelhetens skull.

Nu är det som så att Marie-Antoinette har stort kontrollbehov över kursdeltagarna och har gått på hela alliansmyten om att arbetslösa fuskar så fort någon vänder ryggen till. Flera gånger har hon varit på den stackars tjejen och ifrågasatt om hon bara sitter och skriver av facit. Det gör hon inte, men hon rättar sina övningar mot facit. Precis som alla andra. Kanske gör hon det lite oftare, men det är ju så: alla är olika.

Att diskutera något går inte. Tjejen protesterade givetvis mot vad utbildaren påstod, men det spelade ingen roll: utbildarens åsikt är den enda sanna. Tjejen grät för Marie-Antoinette höjt sin otrevliga stämma mot henne.

- Sitter du och bara skriver av facit? Jag vet inte om jag kommer kunna godkänna dig!

”Du skulle hört henne när hon sade till oss att fattiga inte bör skaffa barn och att barnbidraget skall sparas undan på barnens konton”, sade jag. ”Försök att inte bry dig om henne. Prata med din handläggare på Arbetsförmedlingen.”

Jag, och många med mig, har noterat att tjejen blivit Marie-Antoinettes hackkyckling. Tidigare var det en annan tjej som fick iträda den rollen, men hon har lyckligtvis slutat nu. Den gemensamma nämnaren för dessa två är: de är utrikesfödda och kvinnor. Men vad spelar det för roll? Att Marie-Antoinette inte gillar invandrare har framgått med all icke önskvärd tydlighet. Det har inte gått en dag utan att hon muttrar över deltagarna vägg i vägg som representerar världens alla hörn.

Till en annan kursare som skulle börja med en ny modul, hasplade Marie-Antoinette ur sig: ”Skall du börja med det nu. Det är väldigt krångligt. Många hoppar över den modulen.”

- Ja, det är till att uppmuntra deltagarna, sade kursaren bredvid och garvade åt sin sarkasm.

Jag är mållös. Det är fortfarande helt ofattbart för mig, alla andra också för den delen, att denna arbetsmarknadsutbildning kan få fortsätta på detta vis – trots mängder med klagomål. Det blir en ond cirkel; deltagare klagar hos Arbetsförmedlingen som låter det pågå. Och tack vare att det fortsätter tror utbildaren att det är fritt fram att agera hur som helst. Resultatet blir att det hela tiden blir värre.

Som utbildare bör man vara professionell och inte låta personliga värderingar påverka yrkesutförandet. Man bör uppmuntra alla till att klara av kursen, kanske blir de såpass motiverade att en och annan, som inte studerat på länge, faktiskt tycker det är jätteroligt och söker in till universitetet. Och om det nu är så att någon behöver extra hjälp så måste de få det. Istället lägger man över detta ansvaret på deltagarna då det är ”bra att samarbeta och hjälpa varandra”.

”Det är självstudier som gäller.” Jo, det har också framgått; man hyser bara in mängder med deltagare i olika rum som får sköta sig själva medan man tar betalt för att tillhandahålla några gamla datorer. Att utbildaren anses ha kompetens till att kunna godkänna och icke godkänna människor, samt skriva intyg – det är totalt ofattbart då hon inte själv äger de kunskaper hon skall värdera.

Vad skall hända idag? Ja, det återstår att se. Alltid finns det något att förfäras över.

Ha en bra dag alla vänner!

Att lyda direktiv

Jag hade ett märkligt jobb en gång: boendestödjare på ett gruppboende. Eftersom det var deras lägenheter och de sökt sig till boendet frivilligt så var de också i sin fulla rätt att själva bestämma över det – inom lagliga gränser förstås.

Tolv personer där alla vill ha olika måltider och det är bara att låta dem bestämma. Tvätta och städa mitt i natten? De bestämmer. Vill de ha det så skitigt inne hos sig att det stinker så går det inte att tvångsstäda. Att tvinga in någon i duschen, som inte varit där på över 10 år, skulle vara en dödssynd. Ville de tvätta håret och använda 2 schampoflaskor så var det okej. Två galningar som finner kärlek i varandra, där relationen kan utmynna i en bebis med grava störningar och som de aldrig kommer få tillåtelse att ta hand om, då är det bara att se på och hoppas det inte bär frukt.

Om någon blev aggressiv skulle vi låsa in oss på kontoret och larma polis. Att övriga boenden blev lämnade åt sitt öde var inte mycket att göra åt; det var deras boende och de vistades där av egen fri vilja. Ville någon att vi skulle ringa ambulansen var jag tvungen att göra det – även fast jag försökt prata förstånd med vederbörande som enbart var sällskapssjuk. Och krävde någon att bli skjutsad till akuten var det bara att snällt sätta sig bakom ratten och lämpa av människan utan entrén. Lagom till man kom till boendet igen, ringer sur vårdpersonal och undrar varför i hela friden vi skjutsat dit Runar som inte är ett dugg sjuk. ”Jag får inte neka. Men om ni låter en sjuksköterska klappa honom på axeln och prata i 10 minuter så är han nog frisk igen.” Och så blev det. Bara att sätta sig i bilen och hämta den tillfrisknade.

Personalen hade satt lås på kylskåpen, för de boendes bästa, i det gemensamma köket. Dessa skulle omedelbart plockas bort: det var de boendes mat som ingick i avgiften de betalade och det var de som bestämde över den. Att hungriga Beata roffade åt sig 2 kg oxfilé in på sitt rum och svullade i sig var inget vi skulle lägga oss i. Det var bara att åka och handla ny middagsmat åt dem. Och att snurrige Bertil kunde dricka 10 liter vatten i ett svep, med flera vattenförgiftningar som följd, var heller inget skäl till att ta bort dricksglasen från hans kök – han tänkte inte så långt att han kunde dricka ur kranen eller använda annat att dricka ur. Det var de boende som bestämde. Punkt.

Naturligtvis ser det inte ut så här på de flesta ställen, men på just detta var det så. Totalt kaos och det är stört omöjligt att tillfredsställa 12 klienter där alla lider av psykos. Jag behöver knappast poängtera varför arbetsmiljön var katastrofal och att det nästan bara var kvinnor som arbetade där gjorde verkligen inte saken bättre. Samt en kvinnlig chef uppå det. Välkommen till helvetet. Tycker någon det är konstigt att jag nästan blev självmordsbenägen då jag stekte pannkakor åt 12 galningar som alla skulle lägga sig i hur pannkakstårtan skulle se ut?

Det är nog mycket tack vare denna erfarenhet jag har sympati för mina handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag vet nämligen hur det är att följa direktiv från människor som är totalt verklighetsfrånvända. Det går inte. Dessa arbetsförmedlare har ett hopplöst uppdrag då de skall följa direktiven från regeringen. Sedan finns det visserligen en och annan, precis som inom psykiatrin, som smittas av att trava runt i dårskapens hus och blir likadan. Det enda jag och handläggaren kan göra tillsammans är att försöka hitta en hyfsad human väg genom galenskapen tills den tar slut. För ta slut måste den göra någon gång.

Journalkopia eller CV?

Här är en av de bästa artiklar jag läst under detta året: Svenskt Näringsliv rasar mot regeringens jobbpolitik.

”Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson går till hårt angrepp mot arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Han konstaterar att ungdomsarbetslösheten inte har sjunkit och anklagar ministern för att skylla regeringens misslyckande på företagen. ”För en minister vore det klädsamt att ha lite större insikt om det här problemet”, säger Kenneth Bengtsson.”

Hillevippans vädjan till företagen om att anställa arbetslösa har inte gett resultat. Det hade ingen trott heller, mer än möjligtvis hon själv. Är det så konstigt? Idag kan arbetsgivare välja och vraka – varför skulle de vilja anställa arbetslösa som regeringen hela tiden idiotförklarar? Dessa vill hellre gå på bidrag än jobba, har glömt hur man duschar och fikar, outbildade, gamla, sköra och oanställningsbara. Man skickar ut dessa hopplösa fall i åtgärder som matchar deras kompetens: sortera lumpberg hos religiösa organisationer, virkar utan garn och skriver livsböcker på Jobbfabriken.

Enligt Svenskt Näringsliv misslyckas var femte rekrytering och förklaringen till det är att man saknar personer med rätt erfarenhet. Med andra ord så efterfrågar företagen det som arbetslösa efterlyser som arbetsmarknadspolitiska åtgärder: vettiga erfarenheter som leder framåt och dessutom utbildning som kan ge mer kompetens och bredda sökområdet.

Istället skall arbetslösa träffa drösvis med jobbcoacher som alla säger samma sak, men slopar det viktigaste: jobb finns inte till alla som vill ha. Skriva CV kurs x antal gånger. Praktik på ett kommunalt slavcenter. Mer praktik på ett annat slavcenter. Sedan ut i meningslös pysselsättning hos oseriösa anordnare som enbart är ute efter bidragen de får från staten. En förvaringsbox på Centralstationen hade varit billigare. Det går att sysselsätta sig där också: ligga och pilla på kodlåset under 2 års tid tills det är dags att byta box – eller anordnare som en del kallar dem.

Har man (o)tur kan man gå en arbetsmarknadsutbildning. Den jag själv går är under all kritik och borde ha en STÄNGT skylt för länge sedan. Och varför går jag ens en fjärde utbildning på gymnasienivå, dessutom inom en bransch som är övermättad? Ja, det undrar jag också. Varför inte ha riktiga utbildningar med vettigt innehåll? Akademiker hamnar bredvid människor som knappt har grundskola i bagaget och de skall gå samma arbetsmarknadsutbildning. Det finns ingen flexibilitet eller logik över huvud taget.

Jag undrar om man inte har större chans att få jobb om man lämnar en journalkopia från rättspsyk – än ett CV fyllt med massa dravel från olika arbetsmarknadsjippon. På rättspsyk är man under tvång, men tydligen är man i arbetsmarknadsåtgärder frivilligt. Då kanske man undrar, som arbetsgivare, om inte förståndet är klenare hos den som åtgärdas frivilligt än den som tvingas till det.

Varför matchar man inte tillgång med efterfrågan? Istället för att ha samma arbetsmarknadsutbildningar år efter år, så vore det bättre att utbilda människor där de har större chans till en framtid på arbetsmarknaden. Istället för att ha vikt kläder, klistrat etiketter och skruvat på lock under 5 års tid hade jag istället kunnat vara läkare, apotekare eller vad som helst som det kommer råda brist på.

”– Listan över frågor som Hillevi Engström borde ställa till sig själv är ganska lång. Men varken hon eller de övriga i regeringen verkar röra sig tillräckligt mycket ute bland företagen för att fånga upp vilka deras behov är. De verkar leva i en förenklad värld, säger han.”

Ja, jag kan inte annat än hålla med.

Dagens ris: Herrljunga kommun

Dagens ris går till: Herrljunga kommun för att de raderat kritik på sin facebooksida. Anledningen till detta var att inte alla var odelat positiva i NETTOs etablering på orten. Vem kan klandra dem med tanke på att NETTO gjort sig kända för att utnyttja gratis arbetskraft, d.v.s. arbetslösa. Vid fackets kontroll i en av deras butiker i Göteborg  visade det sig att hela 3 av 5 i personalen var gratisarbetare. Obehaglig sanning, tyckte kanske kommunens facebookansvarige, Mats Bjurbom, och tryckte på delete så kommentaren försvann. Därmed hade kanske saken varit ur världen om den inte hamnade i tidningen istället.

Herrljunga får även ris för att de – till skillnad från de flesta andra kommuner – inte betalar ut någon ersättning till FUB (föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning) för deras arbete. Många andra kommuner i Sverige betalar ut ersättning á la 50:- eller bjuder på lunchen. Men detta gäller inte i Herrljunga. Sniket, tycker Helga.

Dumpningstoppen

1) Förstärkt arbetstränare (Fas 2). Gratis arbetskraft och anordnarbidrag mellan 6.600-11.000:-/mån. Baseras på närvaro så detta kan skilja sig lite från månad till månad.

2) Fas 3:are – du betalar ingenting för arbetskraften utan får 5.000:- skattefritt/mån. för varje arbetare. Här får du dessutom betalt även om personen ej är närvarande. Ingen mening att anställa då det inte utgår bonus, mer lönsamt att låta dem slava och få betalt.

3) Arbetstränare (Fas 2) under 6 månader. Gratis arbetskraft och 3.300:-/mån. i merkostnadsbidrag.

4) Fas 1:a. 9.000:- vid mottagande, ytterligare 9.000:- då du hittat anställning åt Fas 1:an och 12.000:- då denne varit anställd i 3 månader. Efter att ha haft denne anställd 3 månader på lönebidrag så får personen sparken och det är bara att börja om med en ny och inkassera cash.

5) Utveckling- och trygghetsanställning: upp till 100% av lönekostnaden och 2.860:-/mån. i anordnarbidrag.

6) Lönebidragare - upp till 100% av den totala lönekostnaden + anordnarbidrag á la 1.540:-/mån.

7) OSA (Offentligt Skyddat Arbete) – upp till 100% av lönekostnaden. Mer bidrag?

8) Instegsjobbare: 80% av lönekostnaden betald. Mer bidrag?

9) 75+ där man slipper betala arbetsgivaravgift. Dock måste du betala lön.

10) 66-74 åringarna med 10,21% i arbetsgivaravgift och lön utbetalas.

11) Ungdomar - 15,49% arbetsgivaravgift. Tyvärr måste du betala lön.

12) Nystartsjobbare där man får dubbla arbetsgivaravgiften under lika lång tid vederbörande varit arbetslös. Lön betalas här också.

13) Vanliga dödliga:  31,42% i arbetsgivaravgift – vilket är alldeles för högt. Därför blir vi handikappkodade så vi också kan reas ut likt ovanstående.

När inte detta fungerar kommer man på en ny idé: fler bostäder skall byggas och fastighetsavgiften sänkas. Andrahandsuthyrningen skall stimuleras så bättre bemedlade kan skaffa sig fler bostäder att hyra ut. Ockerhyror, men 40.000:-/år rakt ned i fickan på uthyraren innan denne behöver skatta. Detta skall nämligen skapa nya jobb…