Fattiga bör inte skaffa barn

Om dagen igår var en sorg så är väl denna ett rent helvete. Eller kanske har jag dött? Jag är mycket osäker.

Det började i alla fall bra: glad mamma och lika muntra kids, solen som började gå upp och gav indikationer om en vacker vårdag. Fredag = fredagsmys. Ledig helg. Jag var inte ens trött på tågresan till min kurs och det är kort dag på fredagar så jag var fortfarande vid gott mod då jag gjorde entré.

Jag satte mig ned, åt frukost och läste i en bok som jag alltid brukar göra. Samtala med de andra gör jag ytterst sällan i dessa övervakade utrymmen. Och så min lärare: rösten som maler, aldrig är tyst, pratar om allt utan att tänka först och det mesta är så uppåt väggarna att jag önskar jag vore helt döv under dessa timmar.

- Alla borde pensionsspara. Det är inte mycket man får i pension nu för tiden. Tänk på det och sätt undan pengar, uppmuntrar hon en kursare.

Vem har råd med det som arbetslös? Är det ett hån eller är hon så korkad?

- Jag har sparat barnbidraget åt mina barn sedan de föddes. Det är ju faktiskt deras pengar och inget som skall täcka deras omkostnader, fortsätter hon mästrande.

Hoppas hon gått på en blåsning, så dum som hon är. Ungarna dör före henne och det finns inget återbetalningsskydd. Haha! Usch, vad elak jag är! Jag menar givetvis inte detta. Förlåt för mina hemska tankar. Jag kommer bli galen snart eller så är jag det redan.

- Jag tycker inte man skall skaffa barn om man inte har pengar, deklarerar hon stolt.

Blixtar i skallen. Muskelryckningar. Huvudet börjar skaka. Handen kramar kaffekoppen. Impulsen att kasta något hårt i den dumma uppsynen flashar förbi. Ta det lugnt. Reta inte upp dig. Ödsla inte energi på korkade individer. Dra ett djupt andetag. Ett till. Så ja.

- Vad är det du sitter och säger? dundrar jag fly förbannad och tittar för första gången upp ur boken. Alla hajar till. ”Tror du människor planerar sin arbetslöshet och vet att det kommer drabba just dem? Eller att man tänker att det skall vara ett konstant tillstånd?”

- Jag tycker faktiskt inte att man skall skaffa barn om man inte har ekonomi för det, snäser hon.

Något jag lärde mig tidigt i livet är att inte försöka diskutera med svagbegåvade människor. Det leder ingen vart. Eller jo, kanske i behandling- och utbildningssyfte, men inte i sådana här situationer. En kursare reste sig demonstrativt och gick ut. Själv försökte jag läsa vidare, men bokstäverna och hjärtat levde sitt eget liv. När jag gick till mitt arbetsrum skakade en kursare på huvudet med en chockartad min i ansiktet. Jag beklagade mig och vi var rörande överens.

Jag har inga problem med min lärares åsikter. Faktum är att jag inte ens är förvånad. Det var liksom väntat. Det som gör mig förbannad är att hon, som är lärare för en arbetsmarknadsutbildning, och har hand om arbetslösa uttrycker sig på detta diskriminerande vis. På min kurs är nästan alla kvinnor och de flesta har barn. Vi är alla arbetslösa.

Om jag hade jobbat med invandrare skulle jag aldrig uttrycka åsikter om att de borde sätta sig på ett plan hem. Inte heller skulle jag berätta för pensionärer att jag tycker de är äckliga där de går med bajs i blöjan. Skulle jag som plit säga till en kriminell att man borde införa elektriska stolen? Nej. Att tycka så är en sak, att uttala det högt till vederbörande är diskriminerande och kränkande. Jag är professionell ut i fingertopparna då jag jobbar med människor. Tro vad ni vill, men så är det.

Vart skulle jag ha dragit diskussionen? Skall homosexuella få skaffa barn? Skall psyksjuka och arbetslösa tvångssteriliseras? Borde ensamma män få adoptera? Skall vi enbart låta alliansanhängare föda barn i Sverige då det rimligtvis är de som har det bäst ekonomiskt? Hur skall vi göra med svagbegåvade som skaffar barn? Vem har rätt till att skaffa barn? Det är inget jag skall ventilera nu och det tjänade ingenting till att göra det då.

Jag är ledsen och kränkt. Fast mest av allt är jag arg. Under kursen får jag höra det ena värre än det andra som läraren sagt och gjort mot de som går där. Gamla kursare varnar nya som kommer att: ”Här står saker inte rätt till. Sök någon annanstans om du kan.”

Mest av allt tycker jag synd om mina kursare som allihop är rörande överens, men få vågar säga något. En del har pratat med sina arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen, men när samtalen väl sker så är det enskilt. AF med utbildaren. AF med den arbetslöse. Utbildaren med den arbetslöse. Inget trepartssamtal. Ord mot ord. En arbetslös mot ett statligt utbildningsbolag. Vem skall vi tro på? Svaret är givet. Det är hemskt att det får lov att vara så här. Jag har åtminstone en plan som ger mig styrka, det har inte de andra. De tiger och lider. Själv tänker jag försöka härda ut tills det slutar och sedan lämnar jag min avskedsgåva. För detta är helt oacceptabelt.

När jag trodde att det inte kunde bli värre så upptäckte jag att kylaren på bilen installerat ett duschmunstycke under tiden jag varit borta. En stor pöl under bilen och då jag fyllde upp hela kylsystemet på macken så rann det en stråle undertill. Bara att köra iväg, gasen i botten och hoppas att inte allt skulle rinna ut innan jag kommit hem. En helt vanlig dag i mitt liv.