Enligt Brå ökade brottsstatistiken med 3% under 2011 – jämfört med föregående år. Bostadsinbrott ökade med 12%, personrån med 9% och våldsbrotten med 3%. ”Den största procentuella ökningen visade antalet anmälda fall av misshandel mot barn i åldern 0–6 år, som steg med 13 procent.”
Jag är inte förvånad. Människor som står utanför arbetsmarknaden får det sämre och att sänka levnadsstandarden för dem leder inte till att de tar sig i kragen och skaffar sig ett arbete. Jobben finns inte.
Att försämra villkor för människor leder enbart till att brott ökar. Man måste överleva och när det lönar sig bättre att begå brott än att leva på låga ersättningar så väljer folk det mest fördelaktiga – åtminstone ur ekonomisk synvinkel.
Dessa stackars barn. Det är de som får ta smällen för föräldrarnas situation. Man lever nära varandra och föräldern är frustrerad, ledsen och deprimerad. Den som finns närmast till hands att avreagera sig på är barnet. Under bättre förutsättningar hade det kanske inte behövt bli så. En desperat människa är alltid mer benägen att kliva över tröskeln är de som mår bra. Enkelt. Logiskt. Vad händer om föräldern gör sig skyldig till misshandel? Ja, lite samtal, kanske en dom och sedan ett omhändertagande – trots att staten inte är en bättre vårdnadshavare. Att lösa grundproblematiken, d.v.s. ger föräldrarna bättre livsvillkor, det gör man inte. Det finns alltid de med bättre standard som är barnlösa och söker tillskott i familjen.
Även narkotikabrotten ökade under 2011. Folk slutar inte för de får mindre pengar i plånboken. Det blir motsatt effekt: man måste döva sig ännu mer och behöver därmed mer cash. Att hamna i jobb- och utvecklingsgarantin borde rimligtvis öka risken för att bli missbrukare. Den nya inkörsporten. Man träffar mer missbrukare hos en anordnare än under ett år i gettot. Jag har ju bott där en gång i tiden och då kunde man välja bort detta umgänge om man ville. Det kan man inte hos en anordnare – där skall alla socialisera sig med varandra, d.v.s. man blir påtvingad kriminella kontakter.
Anordnaren är ett bra ställe att utbyta varor. Snuten ligger inte bakom då pundaren beger sig till sysselsättningsfarsen, risken att någon får syn på det hela är minimal än då man köper ziplock påsar på en parkeringsplats i betongen. Anordnare besitter ytterst sällan de kunskaper som gör att de kan se om människor är påverkade eller ej. Det gör däremot jag, men jag är inte den som springer andras ärenden. Vad skulle bli bättre av det?
En och annan håller kanske inte med om det jag skriver angående missbrukare hos anordnaren, men det är så att man väljer vad man vill se. Det sker både medvetet och undermedvetet. Dessutom är de inte dumma: de skakar inte hand, med påsen i näven, framför Birgit, 60 år och halvt sjukskriven för ledvärk, och om de hade gjort det skulle hon garanterat inte förstå i alla fall. En annan hade kanske trott att påsen innehåll socker till kaffet. Vad vet jag?
Hillevi Engström, med förflutet som snut, borde kunna det här. Det kanske hon gör, men det är inget hon i så fall skulle uttala sig offentligt om. Istället låter det så här angående hot och våld mot tjänstemän som ökar:
”– Jag är ju inte kriminolog och forskare, så det blir ju bara spekulationer, men jag kan ju se en oroväckande tendens allt sedan jag själv arbetade som polis, att våldet blir råare och människor tappar liksom gränserna. Och vad det beror på, det kan inte jag riktigt förklara.
– Försäkringskassan har ju fått mycket nedskärningar under de sista åren, gjort stora effektiviseringar.”
Man behöver inte vara kriminolog eller forskare för att få ekvationen att gå ihop. Det räcker med sunt förnuft och logiskt tänkande. Kanske även lite människokännedom.
