Växeln hallå!

Vad tror ni om jourtelefon för fas 3:are? Det är nog en bra idé med tanke på hur många som mår dåligt. Idag finns det jourtelefoner för allt och alla, men vart skall arbetslösa vända sig då ingen lyssnar?

Men vem blir först? Kanske snappar en suspekt anordnare upp idén, upprättar ett nummer till skyhög samtalstaxa och fas 3:are som får svara. Eller så kanske man förlägger växeln i Senegal efter en snabbkurs i svenska.

Ett gott föredöme för alla arbetslösa

Så underbart med människor som driver med systemet. Lustigt nog fungerar det bättre än regelrätta protester. Det senare gör att folk går i försvarsställning, blir sura och vägrar lossa tumskruvarna en millimeter. Och vill det sig riktigt illa står man där utan aktivitetsstöd, a-kassa, försörjningsstöd eller vad de nu tidigare hotat med.

Förlöjligad vill ingen bli och när man känner sig dum undviker man att gå i klinch med vederbörande. Man vill inte förnedras ännu värre. Och det finns inget att säga om en sådan här gärning; den är helt enligt regelverket och det är de själva som bett om det. Givetvis är det alltid bäst att först försöka resonera och påpeka orimligheten på ett fint sätt, men när det gäller arbetsmarknadspolitiken som råder, då finns det inget sunt förnuft att tala till. Bara regler som inte går att tillämpa i verkligheten.

En utmärkt och genomtänkt protest mot socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Vad underbart det hade varit om alla arbetssökande kom in med listor på 62.000 sökta arbeten och gärna samtidigt. Dessutom bör de diarieföras i ens akt så ingen kan komma i efterhand och säga att man inte redovisat tillräckligt många. Svart på vitt är alltid bäst.

Det skulle bli fruktansvärt dyrt och inte heller miljövänligt om man inte skickar det som en fil, men å andra sidan är kostnader, som uppstår när man söker jobb, avdragsgilla i deklarationen. Och denna kostnad skulle garanterat inte bli långvarig heller: det räcker med att alla följer Carls exempel en enda gång så har hela systemet havererat inom några dagar.

”Du är inte seriös med ditt jobbsökande”, har flera bekanta fått höra då de redovisat till sina handläggare. Men om det inte finns några arbeten så får man söka de som finns, även om det innebär att du som lokalvårdare söker tjänster som revisor, hjärnkirurg eller domare. Vad skall de göra om de inte vill stå utan ersättning?

Ett annat ypperligt exempel är de två praktikanter som lyckades förstöra dyra maskiner och där regeringen beslutade att Arbetsförmedlingen skulle punga ut med 600.000:- i ersättning till företagen eftersom killarna ingick i en arbetsmarknadsåtgärd. Huruvida gossarna gjorde det medvetet eller ej vet vi inte, men om alla praktikanter hade råkat förstöra maskiner allt som oftast hade gratis arbetskraft inte varit lika attraktivt som det är idag.

Vad vore livet utan dessa solskenshistorier i arbetslöshetens mörker?

Fett ös – arbetslös

Citat NSD: ”AK betydde Arbetslöshetskommissionen. Under 1920- och 1930-talen ordnade den nödhjälpsarbeten, så kallade AK-arbeten.

Arbetslösa fick bygga vägar, dika ut våtmarker, hugga sten, jobba i skogen m m. Det var inget fel på arbetsuppgifterna men villkoren var bedrövliga.

AK-arbetaren hade ungefär 75 procent av en grovarbetarlön, vilket var den lägsta lönen på dåtidens arbetsmarknad. Dagslönen blev ungefär 4 kronor.

I princip levde AK-arbetarna på existensminimum, trots hårt slit och 48 timmars arbetsvecka.”

Det är rätt otroligt: 90 år senare har inte mycket hänt. Visserligen är det 8 timmars kortare arbetsvecka och dagslönen är höjd med ca 155:- Om man inte tillhör den kategori som tvingas arbeta för 0:- i ersättning tack vare att de inte vill gå miste om sin SGI, som annars hamnar på noll, i väntan på att få sin sjukskrivning godkänd ytterligare en period.

Om vi skulle haft 75% av en grovarbetares lägsta lön hade vi landat på drygt 16.200:-/mån. Högsta a-kassa man kan få som långtidsarbetslös i dagsläget är 14.900:-/mån.

Man kan inte annat än konstatera att tiderna försämrats och att de hade det bättre under 30-talet. Varför byggs det inga murar längre förresten? Förr fick arbetslösa rama in bl.a. Skogskyrkogården och jag skulle faktiskt kunna tänka mig lite nödhjälpsarbete med mina kollegor i fas 3; bygga en mur runt om regeringskansliet. Berlinmuren smällde de upp under en natt och med nästan 30.000 människor kan det väl inte ta så lång tid? Jag kan vara arbetsledare och tjoa i en megafon: ”Fett ös arbetslös!” och sedan reser vi en tjusig terracottaarmé av oss alla 29.505. Statyerna kan de få tillverka på Jobbfabriken så har de äntligen fått göra något vettigt under sitt plågsamma liv där. Sedan reses en minnessten: ”Här vilar dårskapen”. Ja, det hade varit fett nice.

Fria Tidningen:

”Evert Lööf var stenhuggare och socialist från Roslagen och har lämnat en skildring av förhållandena där. Att komma in i AK-jobbarnas baracker var ‘som att stiga ned i underjorden, så stor var misären’, berättar han. Men de arbetslösa överlevde genom att hålla ihop: de som fick tillfälliga jobb gick ibland frivilligt ner i arbetstid för att bereda plats för sina kamrater, och de som hade mat delade med sig.”

Exakt så var det hos pingstvännerna; mörkt, smutsigt, en underjord där det var så svart att man inte såg vem som var vem. Dunkelt motiv för att förhindra konflikter? Man vet aldrig med dessa oseriösa anordnare. Folk slavade och stal så mycket de kunde bära; mat försvann ur kylskåp, kläder och leksaker bars iväg till sin egna familj och släktingar, ett evigt utlånande av pengar i väntan på aktivitets- eller försörjningsstöd och bommande av cigaretter. Enda skillnaden var att gemenskapen inte fanns – alla kämpade för sin egen överlevnad. Välkommen till det nya Sverige.

Jag är så glad över att slippa fas 3 placering just nu. Om de får för sig att placera mig någonstans kommer jag ge anordnaren ett utdrag på en kreditupplysning av mig, han kommer även få en kopia på sin taxerade inkomst. Sedan kommer jag fråga vem han anser har mest behov av anordnarbidraget.

Btw: min kurs tar livet av mig. Om några månader är jag människa igen och då är det förhoppningsvis sommar i luften.

Alliansmobbarna

Jag blir förbannad bara jag läser rubriken: ”Arbetsmarknadens svagaste ökar dramatiskt”.

Citat: ”Det handlar om arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga, som har fyllt 55, som är födda utanför Europa eller som har en låg utbildningsnivå.”

JOB (jobb- och utvecklingsgarantin) slog sina käftar runt mig då jag var 35 år. För mig är det inte gammalt, men det är å andra sidan 5 år sedan. Inte heller är jag född utanför Europa. Nedsatt arbetsförmåga har jag inte heller. Mina referenserpersoner har så mycket gott att säga om mig att arbetsgivare ofta ringer till mig för att få fler: stämmer det vad som sägs?

Låg utbildningsnivå? Jag antar att de menar att man inte har gymnasiekompetens och inte heller här platsar jag in i gruppen man vill placera oss i. Visserligen är studierna avbrutna på Handelshögskolan och jag har ingen chans att återuppta dem så som jobb- och utvecklingsgarantin är utformad. Hade jag däremot haft a-kassa hade jag kunnat plugga klart på halvfart om jag ansöker i förväg.

Vem är svag? Att utstå psykiska påfrestningar under lång tid – utan att bryta ihop – det är en styrka som nästan gränsar till omänsklig nivå. Man brukar säga att utbrändhet och depression inte är tecken på svaghet utan det uppstår tack vare att man varit stark för länge. Något förenklat.

Givetvis har jag träffat många som inte orkar protestera, klaga, sätta gränser för galenskapen och nästan utplånar sig själva för att inte gå miste om aktivitetsstödet, och därmed kunna få lite mat på bordet, kanske får några slantar över till att betala en del räkningar medan resterande får hamna hos kronofogden. Jag tycker inte dessa människor är starka, de kämpar för att få det bättre på sitt lågmälda sätt – genom att vara närvarande och jobba gratis varje dag.

Sedan finns det andra som faktiskt ställer krav, lär sig sina rättigheter, höjer rösten då de behandlas felaktigt, kan regelverket bättre än alla handläggare och engagerar sig politiskt. Samtidigt som de befinner sig i sysselsättningsträsket orkar de befinna sig mitt i stormens öga.

Jag vill påstå att dessa människor är starka. Att leva under dessa fruktansvärda villkor, med omgivningens acceptans för de får lite mer cash i plånboken – det är riktigt, riktigt vidrigt. Hade politikerna själva pallat trycket?

Och så Reinfeldt uttalande (min fetmarkering i texten) i samma artikel:

”– Vi ser att nu förändras mycket av det som varit fel, fler har kommit närmre arbetsmarknaden. Fler vill nu arbeta. Det innebär inte att alla ännu har fått jobb.”

Jag har inte valt arbetslösheten. Inte heller har jag någonsin inte velat arbeta – så länge jag får lön vill säga. Jag är för bövelen uppvuxen i ett arbetarhem där min far på ett tidigt stadium präntade in i mig att gå på socialbidrag är det fulaste man kan göra. Lata jävlar, bidragsparasiter. Det har jag aldrig gjort heller och jag ser inte ner på någon som tvingas till detta alternativ.

Det regeringen håller på med är inget annat än systematisk och utstuderad mobbning. Jag känner mig kränkt, förolämpad och utfryst.

Under några år i grundskolan blev jag mobbad, men det är inget jag tänker på nu för tiden. Det var inte roligt att höra att man såg ut och var si eller så, inte heller att bli hotad och slagen. Men jag är övertygad om att ingen av dem hade agerat likadant idag om vi mött varandra. Man växer upp och mognar. Känslan hur det känns glömmer man däremot aldrig och det är exakt samma känsla som infinner sig då jag hör regeringen prata om mig i det fack de placerat mig.

Jag känner mig inte svag på arbetsmarknaden och inte heller känns den avlägsen. Jobba är jag bra på och ingen har någonsin klagat. Tvärtom. Men jag har barn, bor avsides och kan inte pendla hur långt som helst och inte heller arbeta vilka tider som helst. Det blir inte mycket kvar då. Att det skulle vara en svaghet hos mig håller jag inte med om: det är ett himla jobb med ungar, läxor, hem, sysselsättning, pendlande, prioriterande av räkningar och en fogde i hasorna som är anlitad av CSN. Jag fixar det och har gjort det länge nu.

Om man vill få ut fler i arbete så är det kanske på tiden att mobbarna slutar trakassera de som saknar arbete. För vem vill anställa en svag, skör, lågutbildad, gammal, lat och illaluktande individ? Om det nu hade funnits jobb vill säga.

JOB – inkörsporten till våld och missbruk

Enligt Brå ökade brottsstatistiken med 3% under 2011 – jämfört med föregående år. Bostadsinbrott ökade med 12%, personrån med 9% och våldsbrotten med 3%. ”Den största procentuella ökningen visade antalet anmälda fall av misshandel mot barn i åldern 0–6 år, som steg med 13 procent.”

Jag är inte förvånad. Människor som står utanför arbetsmarknaden får det sämre och att sänka levnadsstandarden för dem leder inte till att de tar sig i kragen och skaffar sig ett arbete. Jobben finns inte.

Att försämra villkor för människor leder enbart till att brott ökar. Man måste överleva och när det lönar sig bättre att begå brott än att leva på låga ersättningar så väljer folk det mest fördelaktiga – åtminstone ur ekonomisk synvinkel.

Dessa stackars barn. Det är de som får ta smällen för föräldrarnas situation. Man lever nära varandra och föräldern är frustrerad, ledsen och deprimerad. Den som finns närmast till hands att avreagera sig på är barnet. Under bättre förutsättningar hade det kanske inte behövt bli så. En desperat människa är alltid mer benägen att kliva över tröskeln är de som mår bra. Enkelt. Logiskt. Vad händer om föräldern gör sig skyldig till misshandel? Ja, lite samtal, kanske en dom och sedan ett omhändertagande – trots att staten inte är en bättre vårdnadshavare. Att lösa grundproblematiken, d.v.s. ger föräldrarna bättre livsvillkor, det gör man inte. Det finns alltid de med bättre standard som är barnlösa och söker tillskott i familjen.

Även narkotikabrotten ökade under 2011. Folk slutar inte för de får mindre pengar i plånboken. Det blir motsatt effekt: man måste döva sig ännu mer och behöver därmed mer cash. Att hamna i jobb- och utvecklingsgarantin borde rimligtvis öka risken för att bli missbrukare. Den nya inkörsporten. Man träffar mer missbrukare hos en anordnare än under ett år i gettot. Jag har ju bott där en gång i tiden och då kunde man välja bort detta umgänge om man ville. Det kan man inte hos en anordnare – där skall alla socialisera sig med varandra, d.v.s. man blir påtvingad kriminella kontakter.

Anordnaren är ett bra ställe att utbyta varor. Snuten ligger inte bakom då pundaren beger sig till sysselsättningsfarsen, risken att någon får syn på det hela är minimal än då man köper ziplock påsar på en parkeringsplats i betongen. Anordnare besitter ytterst sällan de kunskaper som gör att de kan se om människor är påverkade eller ej. Det gör däremot jag, men jag är inte den som springer andras ärenden. Vad skulle bli bättre av det?

En och annan håller kanske inte med om det jag skriver angående missbrukare hos anordnaren, men det är så att man väljer vad man vill se. Det sker både medvetet och undermedvetet. Dessutom är de inte dumma: de skakar inte hand, med påsen i näven, framför Birgit, 60 år och halvt sjukskriven för ledvärk, och om de hade gjort det skulle hon garanterat inte förstå i alla fall. En annan hade kanske trott att påsen innehåll socker till kaffet. Vad vet jag?

Hillevi Engström, med förflutet som snut, borde kunna det här. Det kanske hon gör, men det är inget hon i så fall skulle uttala sig offentligt om. Istället låter det så här angående hot och våld mot tjänstemän som ökar:

”– Jag är ju inte kriminolog och forskare, så det blir ju bara spekulationer, men jag kan ju se en oroväckande tendens allt sedan jag själv arbetade som polis, att våldet blir råare och människor tappar liksom gränserna. Och vad det beror på, det kan inte jag riktigt förklara.
– Försäkringskassan har ju fått mycket nedskärningar under de sista åren, gjort stora effektiviseringar.”

Man behöver inte vara kriminolog eller forskare för att få ekvationen att gå ihop. Det räcker med sunt förnuft och logiskt tänkande. Kanske även lite människokännedom.

Bränn, Bränn, Brännström

Katarina Brännström (M): ”Många tror att politiker är förskonade men även jag har varit arbetslös och ensam mamma och vet att man kan må dåligt av arbetslöshet och oro för framtiden och ekonomin.”

Ja, det kan inte ha varit lätt att vara arbetslös några dagar mellan 2 olika uppdrag – samtidigt som gubben är på kurs utomlands. Eller vad skall man tro?

När jag googlade hennes namn för att hitta detta uttalande, fann jag något annat som jag inte visste om: SFI-bonus. I förra årets budget hade man avsatt 100 miljoner för detta ändamål.

Citat från Katarinas blogg: ”Tyvärr har det varit allt för många som allt för länge varit i Sverige utan att kunna svenska språket. Jag träffade nyligen kvinnor vid ett besök på Fas-3-arbetsställe som kom på 90-talet, som jag knappt kunde samtala med på svenska! Så kan vi inte har det!”

Beroende på vilken SFI-kurs man läser kan man få 6-12.000:- i bonus om man lär sig svenska. En morot alliansen vill ge.

Vad hände med bonusen för de arbetslösa som är på kurs? Om man klarar av en arbetsmarknadsutbildning – trots att man är skör, lat, föråldrad, funktionshindrad och obildbar – borde man inte få bonus då? Om det nu skall vara något så när jämlikt. Jag tycker visserligen att alliansen kan sluta ge morötterna dåligt rykte och istället satsa på vettiga åtgärder.

Kommer det i framtiden utgå skadestånd för alla som pratar bra svenska, men får språket förstört och börjar bryta på gettosvenska efter några år hos sin anordnare? Eller som en dag upptäcker att denne glömt sitt eget språk och numera talar en blandning av allt?

Katarinas blogg ger mig kalla kårar. Är människan verklig? Jag hoppas inte det.

Civilkurage

Idag vill jag rekommendera den här artikeln i ETC. En kvinna som engagerar sig i de arbetslösa och vågar stå med både namn och bild. Modigt. Jag blir imponerad. Själv är jag en feg skit som bloggar undercover för jag är livrädd att en arbetsgivare skall googla mitt namn och hitta allt jag skrivit. Inte för jag skäms och/eller inte står för det, men nojjan över att förbli arbetslös går över förståndet.

Ett citat ur artikeln: ”Dessutom vill hon att kontrollen ska öka. De arbetslösa har små möjligheter att protestera mot villkoren på sina praktikplatser. Vägrar man att ta en anvisad plats förlorar den arbetslöse sin ersättning.”

Det här är en knivig fråga. Regeringen hävdar att ingen skall känna sig utnyttjad och att inga oegentligheter skall pågå. Skulle de uppstå så är det bara att byta anordnare. Arbetsförmedlingen kör också denna linje och givetvis på direktiv från regeringen. Ingen behöver stå utan ersättning – bara byt anordnare. Så brukar det låta. Men nu är det så att många av oss, jag själv exempelvis, känner oss utnyttjade hos vilken anordnare vi än kommer till. Allting handlar om samma sak: vi skall arbeta gratis medan anordnaren får bidrag.

Ibland är det så jävligt att jag och en drös arbetslösa får utföra tjänster hos privatpersoner, i anordnarens regi, medan en arbetsledare tittar på och inkasserar cashen: 150:- och uppåt per timme. Skitstöveln, också kallad anordnare, drar in ca 30.000:-/mån. på anordnarbidrag och arbetet jag utför. Per person. Ha 10 fas 3:are som arbetar med dessa kommunala RUT-tjänster så är det plötsligt 300.000:-/mån. Jag tvivlar på att detta ens är lagligt, men det sker i varenda svensk kommun.

Jag protesterar inte mot villkoren hos specifika anordnare- utan mot hela jobb- och utvecklingsgarantin som är det största skämtet i modern tid. Det är inte roligt längre. Folk misshandlas till döds i denna åtgärd – åtminstone psykiskt, en del även fysiskt.

Körkort – hårdvaluta

Det finns en grupp på facebook som växer lavinartat: NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare. Jag är inte med i gruppen, men känner ändå att jag har en åsikt i frågan.

Sverige splittras och klyftorna ökar. Alla vill ha bostad och helst i ett bra område till rimligt pris, arbete och lön som räcker att försörja sig på, trygg omsorg och skola för våra barn och så vidare. Nu fungerar det inte riktigt så. Alla vill ha sin del av kakan och tittar snett på dem som får största biten. Hot och våld ökar i samhället.

Det bästa hade varit om alla mindre grupper förenade sig och ställde krav på våra politiker. Så fungerar det bara i sagor. Ju sämre vi får det – desto mer ökar främlingsfientligheten. I Tyskland var judarna roten till allt ont – i Sverige är det invandrarna.

Men är det konstigt att människor blir arga? De vill ha ett liv som alla andra. En arbetslös kan inte få ett körkort sponsrat, det måste han bekosta själv och moderaterna pratar om förmånliga körkortslån. Sätta sig i skuld till staten. Kan man klandra arbetslösa för deras ilska då en nyanländ får ett körkort gratis? Jag tycker det vore mer anmärkningsvärt om den arbetslöse inte reagerade alls. Då hade hoppet varit ute. Ursinnet riktar sig dock mot fel kategori: det är invandrarna, och inte politikerna, som får ta smällen.

Jag har bott i flera getton i olika städer. Det stör mig inte, men nu när jag har barn skulle jag aldrig bosätta mig där. T.o.m. invandrarna själva skrattar åt vår idiotiska politik och en del av dem röstar på Sverigedemokraterna. Skulle jag själv göra det hade jag blivit klassad rasist. Sånt är livet.

Tidigare har jag skrivit om en gemensam sommarfest vi arbetslösa skulle ha med SFI:arna vi trängs med i samma lokaler. Så ser det ut nästan överallt: arbetslösa och invandrare hamnar i samma korridor, men har helt olika rättigheter. Nåväl, på tillställningen delades det ut diplom till alla SFI:are och det var inte tack vare förvärvade språkkunskaper – de hade fått truckkort. Alla behörigheter givetvis. Vi skulle applådera och säga grattis, men många arbetslösa satt med tårar i ögonen som berodde på allt annat än lyckorus. Det var inte längesedan och under den tid då utbildning inte fick beviljas en arbetslös. Det var en horribel tillställning och de flesta gick därifrån med tunga steg.

Det är jättebra med integration även om den mest består i att slänga in invandrare på SFI-kurs efter att deras 8-barnsfamilj fått en 3:a i ett getto, förmedla en kontakt med socialtjänsten och sedan förvänta sig att allt skall bli bra. Tyvärr blir det inte det ens med körkort, truckkort, tolkar, instegsjobb, psykiatrihjälp och allt vad det är.

Varför integrerar vi inte arbetslösa i samhället? Lås in dem hos en sluten anordnare under 2 år, en kort permission och sedan iväg till ett nytt dårhus. Inga körkort eller truckkort här inte. Blir detta bra? Nej, absolut inte. Pallar vi inte trycket får vi inte ens vara sjuka.

Jag begriper inte varför man skall dela in människor i fack och låta dem få olika rättigheter p.g.a. hudfärg. Är det inte mer rimligt att de som är arbetslösa och står utanför samhällsgemenskapen får ta en lika stor bit av kakan – oavsett om de är inrikes- eller utrikesfödda? Istället för att slåss om de smulor som blir över.

Bara under den tid jag skrivit detta inlägg har facebookgruppen ökat med över 300 personer. Antalet vida överstiger de grupper som vill motverka anordnares utnyttjande av arbetslösa.

Slavmärkta produkter

Man kan välja att inte köpa smink där man tagit fram produkten med hjälp av plågsamma djurförsök. Likaså kan vi välja miljövänliga alternativ då vi värmer upp våra bostäder och rattar bilen. Ekologiskt, glutenfritt, vegetariskt och utan nötter. Tvättmedel med eller utan parfym.

Etisk märkning: kravmärkt, miljömärkt, fairtrademärkt, svanenmärkt och alla möjliga certifieringar. Listan kan göras oändlig.

Men nu är det så att jag som konsument vill välja bort produkter där arbetslösa utnyttjats som slavarbetare. Jag vill helt enkelt se slavmärkta produkter så jag vet vad jag skall undvika.

Jag handlar aldrig på Myrorna, Emmaus, Prio 1, Frälsningsarmén, Erikshjälpen eller PMU – de har massor av trälar som de tjänar storkovan på. Finns det någon second hand butik nu för tiden som inte har gratis arbetskraft? Och vad i hela fridens namn hände med alla välgörenhetsorganisationer – har de alla bytt om till människostjälpsorganisationer?

Inte heller skulle jag få för mig att köpa Torqwells diskmedelstabletter eller reflexer från Zee Me – produkter som förpackas av arbetslösa. Ikea går bort då de låter arbetslösa samt fångar förpacka material. H&M är bojkottade då de skänker kläder till bl.a. PMU där arbetslösa får klippa bort etiketterna så inte någon kan sälja dem vidare och tjäna pengar.

Behöver bilen rekond hamnar den aldrig hos Grimbo eller Re:forms bilvård och snart finns det inte en enda bilrekond i detta land som inte går runt tack vare anordnarbidrag. Biltvättar är kanske ännu värre: här trängs fas 3:are med illegala flyktingar. De senare får 20-30:-/h och det blir ett himla liv i media, medan fas 3:an får 19:-/h, om denne har försörjningsstöd, och det är knäpptyst i pressen.

Behöver jag klippa gräs, få rensat rabatter eller någon som fraktar bort skräp? Då går det inte att ringa kommunens nummer, per automatik kommer det arbetslösa utan lön medan deras arbetsledare övervakar och inkasserar timpengen. Nu är det så praktiskt att jag inte har råd med dessa tjänster och just det är jag glad över.

Jag kan inte ens åka och slänga skräp på återvinningsstationen längre. Det är – tro det eller ej – en hop arbetslösa som sköter ruljansen. Istället är elektronik avfallet travat på hög i garaget i väntan på bättre tider: då folk får lön för sitt arbete.

Det finns mängder med ställen man bör undvika och jag tycker vi borde slavmärka dessa för konsumenternas skull. Vi har rätt att bli upplysta om vilka varor och tjänster vi köper. Och dessutom borde det vara reklamationsrätt om man begått ett misstag och ofrivilligt sponsrat denna verksamhet p.g.a. allt anordnar hysch hysch som råder.

Barnarbete – nej tack. Arbete utan lön – nej tack! Denna vara/tjänst är producerad utan plågsamma arbetslöshetsexperiment – JA TACK!

Låglönejobb – nej, tack!

Jag märker av en liten nyans i alla artiklar och uttalande om fas 3 som numera bytt namn till sysselsättningsfasen. Man pratar om anställning och att det är motiverat att ge arbetsgivaren (anordnaren) bidrag på 5.000:-/mån. då vi tillhör en grupp som är problematisk att anställa.

När Hillevippan var på besök hos det sociala företaget Solrosen här för leden uttryckte sig verksamhetsledaren, Eva Dahlén-Persson, såhär: ”För Solrosen är de anställningsbidrag som Fas 2- och Fas 3-placeringar innebär nödvändiga för att få verksamheten att gå runt ekonomiskt.”

Sedan när blev anordnarbidrag ett slags anställningsbidrag för anställa andra människor? Ja, det var i och för sig inget nytt och jag har sett det massor av gånger. Jag gillar inte att vara fas 3 placerad tillsammans med andra fas 3:are för att sponsra ett företag/organisation/förenings rekryteringsbehov.

”Vi får ut människor i arbete”, säger anordnare. Men det är för sjutton de arbetslösa som får ut de arbetslösa i arbete: utan oss som kassakor hade de inte anställt den arbetslöse. ”Vi slänger in några fas 3:are på slavcentrat så har de råd att anställa en försörjningsstödstagare så vi kan skära ned dessa skenande kostnader”.

Blir jag inte glad då en arbetslös kollega hos anordnaren får jobb? Ärligt talat: nej. För jag vet att det är jag och några till som står för dennes lön. Hur jävligt får det bli? En enda gång har jag blivit glad åt detta faktum och det var då en gammal pundare fick lönebidragsanställning och blev själaglad. Inte för han fick ut mer pengar för det, i praktiken blev det nog mindre eftersom han då skulle stå för tandläkarräkningarna själv. Folk som tagit tjack under lång tid har inte mycket till tänder kvar och om han går till tandläkaren sedan anställningens början, det låter jag vara osagt. Men jag blev förtjust över det faktum att han från och med det skulle slippa ränna på pisseprov och NA-möten, få hembesök av soctanter och allt annat som hör till.

Själv hade jag gråtit blod om de ville anställa mig med lönebidrag i kommunen som ligger på 16.000:-/mån. före skatt. Att få en tusenlapp mer  varje månad – före skatt – det kan kvitta. Skjut mig, men jag står för det. När jag efter 1 år blir arbetslös igen, och det blir man alltid med dessa typer av anställningar, och hamnar i fas 3 så har jag plötsligt 4.500:- mindre/mån. än vad jag hade innan anställningen. Så på så sätt är jag kanske munter å andras vägnar: jag slapp ifrån det ännu en gång.

Ofta är dessa anställningar villkorade med att du måste vara med i a-kassan så du inte hamnar hos soc då du blir arbetslös igen. Så står det inte på papperet, men rent praktiskt fungerar det så.

Det pratas välfärdsjobb, plus-jobb och jag vet inte allt. Lönen är sällan hög och allt under 23.000:-/mån. sänker min a-kassa (ändå kan jag givetvis tänka mig lägre lön än så). Det gemensamma med alla dessa anställningsformer är att de är kortsiktiga: de skapas för att man skall kvalificera sig för a-kassa/ny a-kasseperiod. Så tänker inte jag. I min värld vill jag ha en anställning på lång sikt. Bli skuldfri, kunna hyra en bil eller lägenhet med mitt riktiga namn, spara undan pengar åt barnen och massa annat. Bara en sådan sak som att skaffa tak över huvudet kräver sin inkomst. Med en lönebidragsanställning á la 16.000:- kanske jag kan hyra en hel liten 2:a för mig och barnen. Köpa bostad är bara att glömma med en sådan inkomst.

Om vi nu skall prata jobb och att det skall löna sig att arbeta, lönedumpningar och allt vad det är: se för sjutton till att man inte riskerar sänkt a-kassa för man jobbar. Vem med förnuftet i behåll hoppar på ett låglönejobb om de vet med sig att det halverar nuvarande a-kassa? Jag hade kunnat tänka mig en låg lön (inte hur låg som helst givetvis) en kort period om det inte var så att a-kassan sänktes efteråt.

Man pratar så mycket om de arbetslösa som har lite pengar tack vare låg dagersättning, men att ha hög a-kassa är inget man blir fet av – även om man har det lite bättre än de värst utsatta. Det är jättebra att man vill höja ersättningen för de med lägsta beloppet/de som inte har a-kassa, men för alla oss andra då? Är det min eviga lott i livet att vara sysselsatt för att bidra med cash så socialtjänsten blir en klient mindre? Vilket jävla liv man lever.

Jag har influensan för 4:e veckan i rad så tangentbordet glöder inte direkt när jag skriver. Förvirrat och så in i norden trött och matt. Men snart hoppas jag ha skakat av mig denna styggelse och blir mitt vanliga jag igen.