Uppfostringsanstalter för vanartiga arbetslösa

Nu har jag varit hos olika anordnare under en längre tid. Ingen är den andra lik, men det finns en sak som alla har gemensamt: när man kommer dit som ny skall man fostras, sättas på plats och det går inte att sluta poängtera vikten av att komma i tid.

Första veckan är nu avklarad på min arbetsmarknadsutbildning och jag inser att läraren är den värsta paragrafryttare jag någonsin stött på. ”Och så börjar vi på måndag klockan åtta med veckomöte. Det är viktigt att du är här då”, var  ryttarens avskedsord i förrgår då det var dags att sluta för dagen.

Varför hon sade så vet jag inte. Jag är på plats en halvtimme innan vi börjar och så har det varit hela veckan. Det är inte för jag älskar stället – utan av den enkla anledningen att tågtiden inte passar sig bättre.

I min värld förutsätter jag att vuxna människor kan klockan, vet hur man kommer i tid (fast jag är snäll och kan faktiskt vänta 15 minuter innan jag ger upp) och vet hur det fungerar att fika med andra människor. Ja, jag antar att även arbetslösa tillhör denna grupp. Men en del anordnare har svalt propagandan med hull och hår. Regeringens fördomar påminner en hel del om judepropagandan som lurade hela tyska folket en gång i tiden.

Jag satt med kaffekoppen vid datorn under förmiddagsrasten. Det borde vara okej då jag sett kaffekoppar vid alla andra datorer, men då stormar ryttaren in: ”Ni får inte fika vid datorerna!”

Nu är det så att jag är relativt ny och vill inte gå i klinch med lärarna det första jag gör. Istället antecknar jag händelsen i mitt kollegieblock, tar kaffekoppen och går ut för att ta frisk luft.

- Är det så att man inte får dricka kaffe vid datorn? Jag tycker det är konstigt att hon stormar in bara till mig och gastar när alla andra gör likadant, säger jag till en annan deltagare som är ute och röker.

- Dricka kaffe vid datorn får vi göra, men inte fika, säger tjejen.

- Jaha, så fika gör man enbart när man har tilltugg till kaffet? flinar jag.

- Ja, så är det, upplyser hon mig.

- Jag kan fika både med och utan något att äta. Jag måste vara unik, skrattar jag.

Då blir det ännu mer märkligt eftersom jag faktiskt inte åt någonting, min frukost passar jag på att inmundiga under den halvtimme jag väntar på att kursen skall börja. Datorrummen är låsta fram tills dess. Att äta frukost 09:30 är för sent, enligt mig. Och speciellt då man skall äta lunch 2 1/2 h senare.

På arbetsmarknadsutbildningen har de vissa oskrivna regler. En är att man inte skall hänga ut någon. Därför skall man maila en veckosammanfattning till lärarna varje helg där man bl.a. skall skriva ned synpunkter/klagomål man har. Har en deltagare för stark parfym kan det tas upp på mötet som ett anonymt klagomål som inte är riktat till någon enskild. Så långt allt väl. Men samtidigt är det tydligen helt legitimt att komma med tillsägelser helt öppet, riktat mot en enskild deltagare, när alla andra beter sig likadant. Horribelt.

- Vi skall fika tillsammans i lunchrummet, det är läraren väldigt noga med, säger tjejen med cigaretten i handen.

- Jo, jag förstod att det handlade om det; arbetslösa skall lära sig att hålla tider och fika tillsammans, för det har vi aldrig gjort förut, muttrar jag. Jag avskyr den jävla människan, hon verkar tro att hon driver en uppfostringsanstalt och glömmer av att de får massa pengar för att jag är här.

- Jag gillar inte den läraren heller, suckar hon. Och nej, det verkar det inte vara någon som gör.

Gudarna skall veta att jag är evinnerligt trött på att socialisera mig med andra arbetslösa. Jag vill inte vara sådan, men det tär på mitt psyke att ideligen höra om hur andra far illa av alliansens s.k. arbetslinje. Det är sällan några muntra historier. Att jobba inom psykiatrin var mer upplyftande. Jag orkar bara inte med alla dessa individer som trasas sönder till ingenting tack vare rådande politik.

Under eftermiddagen marscherade Eva Braun in i mitt arbetsrum och delade ut order: ”Ni två får städa lunchrummet senare. Rita slipper för hon satte på kaffe förut.” Sedan gick människan upp i rök utan att ha fått någon respons, i form av en blick eller ord, från någon av oss.

- Jag undrar vilka som avses? Vi är ju fyra här i rummet, sade jag och uteslöt min beska kommentar om att killar kanske slipper städa. Det finns nämligen en sådan på kursen, och han är i mitt rum.

Det är skönt att det är helg för jag vantrivs något fruktansvärt på denna kurs och det är tack vare läraren. Vad jag gör på kursen vet jag inte heller då jag redan ligger flera veckor före kursplanen. Jag läser nämligen ämnen jag har bra betyg i från Komvux. Enda skillnaderna är att denna gången anses det vara ”fräscha kunskaper” (som leder mig närmare arbetsmarknaden) och jag får endast intyg – inga betyg – på vad jag läst. Och att jag inte får betyg är väl en himla tur, för sådana här lärare har en tendens att basera dem på personkemi än kunskaper. Jag har stött på dem förr och en lyckades jag t.o.m. ge sparken då jag framförde min kritik till rektorn.

Hur långt det skall gå i detta fall vet jag inte och jag försöker hålla låg profil. Skall jag börja ifrågasätta kanske utvärderingen om 2 veckor blir att jag inte är lämpad att gå kursen. Ja, det är så det fungerar. Tyvärr. Arbetslösa som mig vill man inte ha att göra med i onödan. Och vad är alternativet till kursen – fas 3? Eller en lönebidrag/OSA/nystartsjobb anställning med en tusenlapp mer i månaden än min a-kassa, och inga resor betalda? Det är detta som är en arbetslös valmöjligheter. Frivillighet.

Studieböckerna måste lämnas på kursen. Vi får absolut inte ta med dem hem. Det är nämligen så att vi också skall lära oss att inte ta med ”jobbet” hem, under fritiden skall man vara ledig och koppla av. På papperet vill säga. För varenda människa vet att en arbetslös måste vara arbetslös under dygnets 24h, det finns inget som heter fritid eller ledighet. Och utbildaren vill givetvis inte att deras deltagare skall bli klara i förtid. Jag skall vara där under 4 månader, men jag hade lika gärna klarat av kursen under 1 månad. Men då förlorar de en massa pengar.

Så tills vidare sitter jag och försöker få studiero i ett rum med ett ilsket surrande ventilationsaggregat, vägg i vägg med lärarrummet där dessa pratar och flabbar hela tiden (horribelt att de får lön för detta). På måndag skall jag nog ta med mig gigantiska hörselskydd. En lagom subtil diss.

Om vi vänder på det hela: arbetslösa skall lära sig att flexa, jobba övertid hemifrån, om det krävs, och ibland inte hinna med raster. Vad sägs om det? Det är ju så verkligheten ser ut. Jag har då aldrig varit på en arbetsplats där kontorsråttor står utanför sin dörr en halvtimme innan chefen öppnar åt dem och ger tillåtelse att börja arbeta. Och hur populär blir man om man har en deadline, utnyttjar sina raster på minuten och arbetet inte blir klart i tid? Hur långvarig blir man på jobbet om man aldrig kan arbeta övertid?

Jag vill inte såga arbetsmarknadsutbildningen helt och hållet. I den andra staden fungerade det bättre: om vissa deltagare låg före kursplanen gavs de möjligheter att utöka kursinnehållet med andra ämnen. Lärarna där var också mycket kunniga och sympatiska. Inte heller var de några paragrafryttare. Tyvärr fungerar det inte så hos utbildaren i den andra staden.

Det är kränkande att vara arbetslös och bli behandlad på detta sätt. Jag har många års arbetsliv- och studie erfarenhet där jag varit uppe med tuppen och socialiserat mig med kollegor. Och jag har tvingats öva på detta under 4 år av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Så fort jag kommer till ett nytt ställe börjar det om. Allt tack vare dessa fördomar om arbetslösa. Enda trösten i sammanhanget är att det sällan tar lång tid innan de förstår vem de har att göra med, och att jag oftast har mer kompetens än dem själva. Inte för att det gör mig mer populär hos en anordnare. Tvärtom. Men då slipper jag åtminstone denna fostran och bemöts med respekt – det som borde vara givet redan från dag 1. För jag har faktiskt aldrig varit med om en arbetsgivare som tar för givet att jag inte kan passa tider, arbeta, vara trevlig mot de anställda och tar ledigt i tid och otid.

Jag hade förstått om man skickade mig på uppfostringsanstalt då jag var mellan 14-17 år och gjorde revolt mot allt och alla. Men idag, mer än 20 år senare? Är det vad våra skattepengar skall gå till? Tyvärr är det, i mitt fall, att slänga pengarna i sjön.

PS: Jag tycker faktiskt att jag har bättre fostran än min lärare