Arbetsmarknadsutbildning i fascism

Vi hade möte idag där lärarna bl.a. tar upp om det finns några klagomål i vår veckosammanställning vi tvingas skicka in under helgen som ”kompensation” för att vi slutar tidigare på fredagar.

Framför man klagomål får man skit tillbaka så vad vitsen är med detta vet jag icke. En chans att förnedra oss mer offentligt?

Så här gick mötet till:

Först fick alla ovett för att vi drabbas av magsjuka och influensa. Vi måste hålla hygienen bättre och använda handspriten. Kanske var det därför statsministern blev sjuk? Ingen sprit och inget Lernia. Lustigt nog finns det ingen alkohol på toaletten, endast vid diskbänken.

- Apropå hygien, säger en kurskamrat. Borde inte dukarna tvättas snart? De är jätteäckliga!

I vårt pyttelilla lunchrum ligger det tygdukar på borden. De har varit på plats under minst 5 veckor nu, d.v.s. samma tid jag varit på Lernia. Utsätts för frukost, lunch och 2 fikaraster varje dag.

- Jag vände på dem förra veckan, säger läraren surt.

- Vänt på dem? undrar kollegan.

- Och jag såg städerskan spraya något medel på och torka av dem igår, fortsätter hon uppenbarligen förolämpad nu.

- Men de måste ju tvättas!

- Då kan väl DU ta hem dem och tvätta dem, snäser läraren surt.

- JAG? Det är knappast mitt jobb, utbrister kollegan chockat.

Jag visste inte om jag hade hört rätt. Att saker inte är inbakade i någons tjänst, och att ingen vill ta på sig mer ansvar än nödvändigt är ett vanligt fenomen på arbetsplatser. Men att säga till arbetslösa att göra jobbet på deras arbetsplats, och som de dessutom håvar in massa cash för, det är helt otroligt.

Och hur i hela fridens namn ser hennes trosor ut om hon aldrig tvättar dem? Vänd på dem och spraya ibland vid behov och torka av… Välkommen fru svamp och annan gegga!

Nästa punkt var att det är ett himla väsen och tjatter hela tiden så man inte får studiero. Saken är den att i lokalerna bredvid oss finns ett annat gäng på kurs: nysvenskar, utrikesfödda, kulturberikare, invandrare, blattar, nybyggare eller vad som nu är politiskt korrekt att kalla dem år 2012. Inga dörrar emellan och den som hörs mest är läraren för SFI-kursen eller vad de håller på med.

Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om dessa kollegor och inte heller har jag hört någon uttrycka invandrarfientliga åsikter. Åtminstone inte öppet och rent spontant känns det inte som om någon har något emot dem. Det är kacklet som är irriterande och det spelar ingen roll vem som babblar eller på vilket språk.

I alla fall så lyckades läraren få det till att vi stör oss tack vare att det är främmande språk de pratar. Hade det pratats svenska så hade vi inte reagerat på samma sätt. ”Så fungerar örat nämligen”. Jaha? Detta var något helt nytt och mina öron reagerar mer på tickande klockor och droppande kranar än serbokratiska. Och har vi problem med invandrare får vi komma och prata med våra lärare så de kan lösa problemet. Hur framgick inte.

- Det är svenska det pratas och det är läraren som stör mest, klagade kvinnan som skrivit ned synpunkterna.

- Ja, men hon har det fruktansvärt jobbigt där inne. Ibland måste hon höja rösten för de skall höra på vad hon säger. Hon har det inte lätt, säger vår lärare och suckar medlidsamt.

Vem är det som har fördomar egentligen? Det konstiga med alltihop är att jag hört min lärare vid ett flertal gånger göra sig lustig över deras kultur då han pratar med dem. Pinsamt.

En parantes: tvingas man höja rösten är slaget förlorat. Tricket ligger i att prata lite lägre så andra måste sänka volymen för att höra vad man säger. Med lägre ljudnivå blir människor mer uppmärksamma. Det kallas pedagogik och fungerar oavsett vem man undervisar: nysvenskar, hundar eller barn.

Vad mer då? Jo, vi får absolut inte gå ut ur fikarummet när de andra kommer och skall ha kaffepaus. Det är oartigt och de behöver öva på svenska språket så det vore bra om vi försökte prata lite med dem. Vi har ett litet rum på 20-25m² där vi skall vara uppemot 40 personer ibland och konstigt vore det om ingen gick ut när man fikat klart och det kommer nya som vill ha plats. Nej, då vänds detta till någon form av rasism.

Det var inte långt ifrån att jag tog mitt pick och pack och drog därifrån idag. Till råga på allt fick jag göra om en övning idag p.g.a. att det stod fel datum i underlaget jag fick och utgick man från det, vilket vi skall göra, så blev det fel i slutändan. Jag var väl medveten om detta, men då skall allt bokföras om. Varför? Naturligtvis för det inte finns tillräckligt med uppgifter för de som lär sig snabbt, eller de som redan kan. Jag döpte om företaget till Fascisten.

Lagom till eftermiddagskaffet kom nästa otrevliga överraskning. För en gångs skull satte jag mig i fikarummet och såg hur mina kursare lade i sina kronor i Selecta automaten för att få sitt blaskkaffe. Sedan kom de andra i lokalen bredvid och deras lärare hade en nyckel till automaten, trängde sig före mina kursare med en ursäkt, vred om och lät sina deltagare ta kaffe gratis, sedan drog hon ur nyckeln och lät mina kollegor fortsätta stoppa i sina surt förvärvade cash. Det är skillnad på folk och fä.

Och detta betalar Arbetsförmedlingen pengar för. Helt otroligt. De borde stoppa denna galenskap med omedelbar verkan.

Den eviga livskrisen

”Detta är verkligen inget jag kommer rekommendera någon. Det var inte alls vad jag hade tänkt”, säger en kurskollega. Jag kunde lika gärna ha sagt det själv.

Vem jag än pratar med på kursen så är det samma historia: de vantrivs, tycker inte kursen håller måttet och det känns som bortkastad tid. Här kan man verkligen inte komma och påstå att 3 av 4 deltagare är nöjda…

Alla är rörande överens om att det är som att vara tillbaks i grundskolan. Men vi är vuxna människor som man inbillat sig behöver passa tider, leka med en dator och socialisera sig med andra i samma situation.

Jag har gått och blivit otrevlig. Eller rättare sagt: jag är vare sig det ena eller andra, jag försöker bara dränka tankarna i romaner. Varje minut av ledig tid går åt till att sitta med näsan i en bok – istället för att tvingas prata och bli på dåligt humör.

Nu har jag gått in i någon livskris igen. De kommer med jämna mellanrum i sysselsättningsfasen. Som ett duggregn som går över i ösregn för att sedan börja dugga igen.

Ibland önskar jag att jag vore ”som alla andra”. Eller åtminstone att jag inte tänkte så förbannat mycket. Det är det jag rymmer ifrån med litteratur: mina egna tankar. Människor som inte funderar lika mycket är nog lyckligare.

Vad underbart det vore att ha utbildat sig till något i gymnasiet som var ens kall, kanske även högre studier. Jobba med samma sak hela livet och aldrig ifrågasätta vad man sysslar med. Jag skruvade i samma skruvar och monterade samma säkerhetsbälten under 1 1/2 år på en bilfabrik, men jag tröttnade långt innan dess. Jag och Skruven blev aldrig bästa vänner. Det behövdes inte. Skruven hade sina bundisar: människor som stått så under mer än 10 år utan att ha tappat förståndet. En del hade skruvar lösa, men huruvida det berodde på fabriken eller genetik låter jag vara osagt.

Ett CV där det ena jobbet inte är det andra likt. Olika branscher, yrken och t.o.m. olika städer. Arbetsgivare brukar vara roade när vi pratar om mitt CV på anställningsintervjuer. ”Ja, jag flyttade runt och bytte jobb ganska ofta då jag var yngre. Men sedan 5 år tillbaks har jag funnit min plats och mitt kall, här kommer jag att stanna.” Jag ljuger, men arbetsgivarna faller. Eller föll.

Nu för tiden är det inte lika lätt: samma jobb jag tidigare haft kräver plötsligt 3-4 år på universitetet. Jag skulle inte ha några problem med det. Faktum är att det hade passat mig utmärkt att studera några år, jobba som civilekonom 1 1/2 år tills jag tröttnat, läsa till psykolog och jobba 1 1/2 år, samma med juristlinjen och sedan gärna veterinärprogrammet o.s.v.

Det är inte hållbart och man har en diagnos för detta i mitt fall. Och det är just därför jag blir anvisad till Samhall eller får arbeten som lokalvårdare. Just det sistnämnda är något jag verkligen inte är lämpad för: jag avskyr att städa och här snackar vi inte 1 1/2 år innan jag får ett frispel, det går snabbare än så; 5 dagar i sträck är mitt rekord.

Nu återstår sysselsättningsfasen och min maxgräns på 1 1/2 år går inte längre då detta skall ske i 2 års placeringar. Är det konstigt att jag höll på att bli galen efter min ett och ett halvt års gräns hos pingstvännerna så AF fick skriva ut mig?

Är jag inte som andra för att det där berömda kallet missat mig?. Så fort jag lärt mig något vill jag flyga vidare. Varför stå och stampa på samma fläck för resten av livet? Jag finner det totalt meningslöst. Utvecklas. Trampa ny mark. Utmaningar. Ändå tror jag inte detta fenomen är speciellt ovanligt – trots att det klassas som ett funktionshinder med lite för många bokstäver. Hur många går inte och harvar på samma ställe och bara längtar tills pensionsdags? Men en del andra gör samma sak år efter år och verkar vara tillfreds.

- Man kan vidareutbilda sig och har goda chanser till att avancera i vårt företag, sade en chef för ett städbolag till mig.

Vidareutbilda mig till städledare eller kanske t.o.m. klottersanerare? Det kändes inte som vi tolkade ordet avancera på samma sätt.

Vad har jag för kall egentligen? Det har jag frågat mig under alla år. Det finns ju ett ofrivilligt visserligen som gjorde att jag hamnade som skötare i psykiatrin: den eviga hobbypsykologen. Vart jag än vänder mig får jag en drös människor med gigantiska problem på halsen. Senare hänger de som en snara runt min egen när de glatt tackar för hjälpen.

Att skriva är kanske mitt kall. Det verkar så och något jag återkommer till efter dessa 1 1/2 år. Fotografera. Att vara mamma. Ytterligare två saker jag aldrig tröttnar på. Vad gör jag i sysselsättningsfasen? Varför har jag hamnat i en återvändsgränd? Hur skall jag ta mig ur den? Det orkar jag inte tänka på just nu. Så nu får jag ta fram boken igen.

Och så stundar en ny arbetslös vecka…

Idag har jag inte mycket att tillföra. Söndag. Värsta ångestdagen. Ny vecka i morgon. Ändlösa 5 dagar av meningslöshet 12h/dag.

Vad skönt det vore om det var ett jobb jag gick till. Lön och semester. Då hade jag kunnat lägga mig och vakna med lite mer energi. Nu för tiden spelar det ingen roll om jag sover 2 timmar eller hela 12 timmar – jag är lika trött för det. Nollställd.

Må detta elände snart ta slut.  Nu för tiden är jag blott en skugga av mitt ego. Jag vill börja leva igen. Våga titta folk i ögonen utan att känna skam. Kunna svara ärligt på frågan om vad jag jobbar med. Känna stolthet. ”Rakryggat yppa sanningen?” Nej! Oftast är jag ärlig, men stundtals ljuger jag. Man kan undra varför. Jag borde inte skämmas, men ändå gör jag det.

- Hur har du det?

- Fråga inte. Det har inte hänt något sedan vi pratades vid för ett år sedan.

Nu skall jag lägga mig med en bok och läsa tills ögonen faller igen. Gör jag inte det så somnar jag aldrig. Det är min taktik: läsa alla sysslolösa stunder för att slippa tänka. Börjar jag fundera så blir jag bara sur och arg. Det är bättre för alla parter att jag håller mig sysselsatt med något meningsfullt, annars är jag inte rolig att tas med.

PS: Om ni mot all förmodan missat klassresan till Solsidan så gå in och läs. Underbart initiativ! Jag läste en kommentar om detta som löd något i stil med: ”Överklassungarna vågade inte kasta sten så de kastade ägg på bussen istället”. Klockrent!

Den arbetslöses hälsoresa

Emellanåt får jag för mig att jag kan allt om arbetslöshetseländet, men jag lär mig något nytt varje dag. Tyvärr är det sällan något glädjande.

Idag fick jag till mig något nytt: det finns inte bara jobbcoacher för arbetslösa, man kan få träffa en hälsocoach också.

Vad gör nu denna människa? Ja, bland annat skall personen leda matlagningsgrupper för arbetslösa på ett pedagogiskt sätt. Men denne skall också motivera till livsstilsförändringar och betona vikten av kost, motion och hälsa.

Det kanske är bra, men själv fick jag nästan en hjärnblödning då jag hörde detta.

Vilken arbetslös har råd att äta nyttigt? Många har knappt råd att äta alls och sådana saker som lunch är en lyx. Om jag inte har några rester att värma upp, då går jag till Donken och köper en cheeseburgare för en tia. Nej, tack, ingen meny eller dryck, det är bra så. Tack, tack! Jag kan inte ens köpa ett salladshuvud för 10 spänn. ”Det är bara en halv chipspåse” och så vaddå?

Vem skall äta upp maten de lagar? Jag har svårt att tro att det är de arbetslösa. I vanlig ordning är det väl kommunpolitikerna som dyker upp och köper en billig lunch. Kanske får den arbetslöse t.o.m. beröm och en klapp på huvudet. Detta har jag varit med om en gång som sysselsatt på ett kommunalt lunchcafé. Jag lyckades stå ut några veckor i alla fall.

Motionera med glatt humör har man verkligen ingen lust med efter en lång fas 3 dag. Hur motiverad kan man bli som slav? Vad hade hänt om Susanne Lanefeldt dök upp, iförd body och trikåer, i Auschwitz och skrek: ”KNIIIP!” – hade fångarna börjat gympa då? Det går inte ihop rent tidsmässigt, men jag är övertygad om att hon skulle ha fått ett svalt bemötande.

Hälsa. För vem är den viktig? Hade det varit viktigt så hade man aldrig kommit på något så urbota dumt som sysselsättningslinjen. Arbetslös, skuldsatt, anordnare som utnyttjar en och det enda man vill ha är ett jobb med hyfsad lön och framför allt: ett liv. Hälsan kommer ganska långt ned i prioritet. Kan man ens ha någon hälsa att tala om som livegen? Finns det lyckliga slavar? Lyckliga horor? Nej.

Jag undrar vad som är meningen med dessa hälsocoacher. Inbillar de sig att arbeten ploppar upp om arbetslösa äter groddar och håller kroppen i trim? Det är nästan lite som hämtat ur tidningen Starlet. Borde vi inte färga håret också? Bleka tänderna?

Nej, åter igen är det samma visa: det är den arbetslöse det är fel på. Så med andra ord är det över 7% av befolkningen som missat hela konceptet. Eller så tycker anordnarna att vi presterar för dåligt. Med lite friskvårdscoachning kanske vi klistrar etiketter ännu snabbare och t.o.m. kan trolla fram garn till virkandet.

När jag arbetade brukade jag gå till gymet efteråt. Jag dristade mig till att äta hyfsat nyttigt och min hälsa förbättrades avsevärt av att spendera många timmar i Göteborgs alla antikvariat. Det var då. Sådant kan jag inte hålla på med nu för tiden.

Hade det inte varit bättre att införa kraftigt nedsatta, eller rent av gratis, priser på träningskort för arbetslösa? Värdecheck i mataffären? Gratis växthus, HPS-armatur och 10 påsar frön? Det är här grundproblematiken ligger: man har inte råd att ta hand om sig själv. Det blir som det blir och fungerar det så gör det. Och fungerar det inte så är det ändå ingen som bryr sig. Förhoppningsvis en mindre i statistiken.

Vad som hade förbättrat min hälsa är att bli lämnad ifred. Slippa skeden som matar mig varje dag med att det är mitt fel att jag hamnat i denna situation. Hade någon dessutom trollat bort mina skulder så hade jag varit hälsan själv. Vad blir bättre av att jag joggar några rundor i skogen när det inte går att springa ifrån vare sig arbetslöshet eller skulder? Och varför i hela friden kan aldrig folk angripa problemen i grunden istället för att sminka över dem med coacher?

Om man fick gå ifrån anordnaren 1h/dag för friskvård/träning, samt att man fick nyttiga luncher – och kostnaden dras från anordnarbidraget – då hade vi knäckt allihop under Beach 2013. Bättre motivation går inte att få. Och så var detta problem ur världen.

Ber på sina bara knän

Citat BoråsTidningen:

”Arbetsgivarna måste göra mer för att hjälpa regeringen få ner arbetslösheten, enligt arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) som vill se fler arbetsgivare ta ett socialt ansvar och anställa långtidsarbetslösa.”

Hillevippan betonar också att det finns stora, outnyttjade resurser hos Arbetsförmedlingen som man kan anställa i form av anställningsstöd.

Varför i hela fridens namn skulle arbetsgivare vilja anställa då de får gratis arbetskraft och dessutom 60.000:-/år för varje arbetslös som jobbar hos dem? Alliansen gör sig inte direkt kända för ansvarstagande och absolut inte någon form av empati. Man värnar om sig själv och sitt, sedan är det strunt samma hur miserabelt allting runt omkring är. De som röstar på dem har samma inställning, så varför skulle de frångå sina principer då regeringen benhårt håller fast vid sina?

Hjälpa regeringen att få ned arbetslöshetsstatistiken, men vad hände med att hjälpa människor ut i arbete? Det senare är inte lika viktigt.

Stora och outnyttjade resurser. Vilka är det? Fas 3:are är visserligen en stor grupp, men outnyttjade kan man inte kalla oss – tvärtom utnyttjar man oss för fullt. Och vad hände med de där arbetslösa som var sköra, lata, obildbara, lastgamla och funktionshindrade? Eller syftar hon enbart på fas 1:orna som inte blivit lika cyniska ännu?

Det är bisarrt alltihop. Sverige faller isär, människor far illa, larmrapporter och riksdagen som röstade nej till fas 3. Ändå fortsätter cirkusen ”som det är tänkt”. Ingen pardon. Men när Hilevippan öppnar munnen tror hon arbetsgivarna skall hörsamma hennes vädjan. Vore det inte bättre om hon pallrade sig iväg till kyrkan och bad en bön? Det ger ungefär samma effekt.

Jag gillar inte nederlag, men sådant råkar alla ut för ibland. Blir man överbevisad att jorden är rund då man tror den är platt – då får man ge sig till slut, annars gör man sig bara löjlig. Men det verkar sitta väldigt långt inne att erkänna att arbetslinjen varit ett totalt fiasko. Kan man inte bara sätta stopp för denna sysselsättningslinje och se hur många som faktiskt får jobb då det inte längre finns gratis arbetskraft att tillgå?

Fas 3 – busklubben

För en gångs skull var det roligt på min kurs. Jag gjorde ett eget företag och lade in väl valda politiker som mina kunder. De fick köpa vad de ville.

Borg köpte hårsnoddar i bulkpack, Arkelsten en tandställning, Riviére frossade i iPhones, Filippa Reinfeldt slog till på en vårdcentral till förmånligt pris och hennes make köpte sig en osynlighetsluva att ha så fort något obehagligt väntar, Maud Olofsson inhandlade isolering och nya fönster, Hillevippan lådor att stå på för att nå upp till motståndaren, och Littorin hade en lång beställningslista på saker som inte lämpar sig vare sig i tal eller skrift.

De bodde på Återvändsgränd, Malmskillnadsgatan i Trosa, Borgarbacken, Arrogansvägen och jag vet inte allt.

Jag visade min kurskollega resultatet och frågade om hon trodde på företagsidén.

- Du är inte riktigt klok! skrattade hon så tårarna rann.

- Nej, och inte blir jag friskare av att sitta här, fick jag fram medan vi nästan låg på golvet och vred oss.

Sedan raderade jag mitt företag. Man får ändå inte starta eget som fas 3:a. Och jag tror inte mina lärare hade varit lika roade som vi var.

Vad sysslar jag med om dagarna egentligen? Jag verkar regrediera, sakta och säkert. Blir man sådan här av att sysselsättas, eller är det bara jag?

När jag var liten gick det bra både i låg- och mellanstadiet, men jag gillade inte att hänga med tjejer. Jag hade busklubbar med pojkarna istället. Det var min melodi och påhitten var ganska harmlösa. I högstadiet ballade det ur fullständigt och då var det total anarki som gällde. Jag fick läsa in 3 års matte över en helg för att inte riskera att misslyckas på förkunskapstestet på Komvux 10 år senare – för att börja på gruv-nivå var inget jag längtade efter.

Komvux ja. Där fungerade det ypperligt. Man fick ta ansvar och allting var inte svart eller vitt. Att ha idéer och synpunkter utanför ramarna var enbart positivt. Det var så himla bra att jag fick stipendium utan att ha ansökt om det själv. En lärare som tyckte jag var en enastående elev.

Och så kom Handelshögskolan. Ännu mer eget ansvar och plötsligt var det generösa ramar där innehållet kunde vara nästan vad som helst. Det var också utomordentligt bra, åtminstone fram tills dess att jag gick och blev sjuk under en längre tid och tvingades avbryta. Min näst största sorg i livet.

Men nu är jag tillbaks på ett ställe mellan mellan- och högstadiet. Allting går baklänges. Lärarna bestämmer och si och så skall det vara. Passar inte galoscherna riskerar man aktivitetsstödet. Det är då rebellen vaknar till liv och jag börjar arrangera busklubbar med mina arbetslösa kollegor. Riktigt så illa har det inte blivit, men i denna takt är jag väl snart där.

Det känns som jag hamnat i en fårskock där man skall följa herdens visselpipa. Men jag har blivit döv för dessa toner. Jag sitter hellre under korkeken och läser en god bok. Och funderar över den meningslösa tillvaron i jobb- och utvecklingsgarantin. Fattas bara att jag börjar prata sjörövarspråket också.

Inget nytt under molnet

Många har nog läst Aftonbladet idag om 12-åringen som bekämpade cancern, mamman som tog hand om henne under tiden och tack vare detta har hon skulder hos Kronofogden och snart står de utan bostad, den skall säljas på exekutiv auktion.

P.g.a. att mamman äger en bostadsrätt får hon inte något socialbidrag utan måste sälja denna först för att leva på överskottet. Men det går ju till kronofogden. Ingen logik alls.

AB listar hur mycket man kan få i vårdbidrag och det är verkligen inget som kompenserar för den tid man arbetar för sitt sjuka barn. Vad de glömmer att skriva om är detta bisarra regelverk man hamnar i med vårdbidraget.

Detta bidrag är skattepliktigt och pensionsgrundande. Det räknas som inkomst och således kan kronofogden mäta ut det. Men när det gäller SGI och a-kassa räknas det plötsligt inte som arbete och inkomsten får man inte ta med i sin sammanlagda årsinkomst. Är man hemma och vårdar ett barn på heltid, med vårdbidrag, så är man nollad överallt efteråt. Utförsäkrad som det heter i dessa dagar.

Och så kommer nästa dilemma: för att få det att gå runt måste man antingen söka socialbidrag (så länge man inte har något säljbart) och då räknar de av vårdbidraget från normen, eller så kan man anmäla sig som arbetslös och i bästa fall få aktivitetsstöd. Men för att få det måste du vara inskriven i JUG på heltid, då är vårdbidragets kompensation för jobb inget arbete längre. Är man däremot sjuk, pensionär eller har ett ”riktigt” jobb vid sidan av JUG har man rätt att vara inskriven på deltid.

Väljer man att vara inskriven i JUG på heltid så minskas vårdbidraget eftersom du inte arbetar med barnet lika många timmar. Eftersom man blivit nollad får man inget aktivitetsstöd i fas 3 och får söka försörjningsstöd. Och då måste man sälja bostaden först eller om det finns något annat av värde.

Vårdbidraget är en fälla och de som drabbas är barn och deras föräldrar. Vem som helst kan bli sjuk av allt det här och då dyker nästa problem upp: du får inte vara sjuk och samtidigt ha vårdbidrag. Man måste välja. Är man sjukskriven kan man inte ta hand om sitt barn.

Att detta system inte uppmärksammas mer är en gåta. Och för en gångs skull går det inte att skylla på alliansen, detta problem har funnits mycket längre än så.

Jag tycker väldigt synd om denna familj och speciellt flickan. Hon vill så gärna ha kvar sin hund. Ja, djurmat är verkligen inget man får försörjningsstöd för och kronofogden tar inte heller någon hänsyn till detta faktum. Sälj allt och ge bort eller avliva hunden.

Ibland är jag så fruktansvärt glad över att inte behöva vara myndighetsutövare. Vad driver människor till att börja jobba hos kronofogden, inkassobolag, soc. etc. när man tvingas behandla folk på detta sätt? Allt enligt reglementet.

Och vad skall hända nu? Soc är inga lägenhetsförmedlare, men de hjälper gärna till att fosterhemsplacera barn om föräldrarna inte kan hitta bostad. Och hur lätt är det att få hyreskontrakt med betalningsanmärkningar? Eller får de hjälp med att hamna i en nedgången förort med kackerlackor i lägenheten, byte till dålig skola och nya klasskamrater från all världens hörn och lika många bekymmer.

Nej, jag håller tummarna för att det här kan sluta som i en amerikansk film.

Förkylningstider

Isbjörn, elefant, snöleopard, tiger, pingvin, katt? Nej, inget av det. Nu har jag bestämt mig: i nästa liv skall jag bli en förkyld man.

Jag har alltid undrat hur samma baciller kan slå så fruktansvärt olika. Detta mysterium måste lösas någon gång.

I statens regi fick jag, på en relationskurs, lära mig att man inte skall häckla en sjuk man. Istället skall man uppmuntra dem.  Detta har jag tagit till mig och något jag aldrig kommer glömma. Varje gång jag ser en förkyld man får de beröm för de faktiskt klarar av att flytta sig utan rullator.

Hoppa!

De anställda vid Foxconn har det inte lätt:

”I januari rapporerade kinesiska medier om att stadens borgmästare tvingats avstyra ett masssjälvmord, då 300 av Foxconns anställda tagit sig upp på ett tak och hotat med att hoppa efter en konflikt med fabriksledningen gällande löneutbetalningar.”

Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om minst 300 fas 3 deltagare i samlad trupp ställde sig på ett tak och hotade att hoppa om vansinnet inte slutar.

Fast, behöver jag verkligen fundera?

Reinfeldt hade inte visat sig, han hade gömt sig som vanligt. Resten hade väl ropat: ”Hoppa!” och sjungit alliansens sergersång. Hillevippan hade kanske sagt åt oss att det inte behövs ett tak: ”Ni är så sköra att det räcker att hoppa från en trottoarkant.”

Men där finns kanske en som hade agerat, som hade fångat oss alla i ett gigantiskt nät när vi hoppade, bara för han såg 1,5 miljoner/mån. i anordnarbidrag stå på taket. In med alla i en fångtransport och vidare till Jobbfabriken där de får bearbeta sitt trauma genom att skriva en Krisbok.

Ja, vem vet? Och det skall jag inte fundera mer över en tisdagsmorgon 05:00. Dags för kurs med Kurt igen.

Vy från ett fönster

Ytterligare en meningslös dag på kursen till ända. Inga under har skett och sysselsättningsfasen verkar aldrig ta slut. Jag använder sista återstoden av hjärncellerna till att finna en väg ut ur denna galenskap, men det går trögt. Skallen verkar ha tagit stryk av alla dessa åtgärder. När Reinfeldt & Co stänger alla dörrar, då öppnar jag fönstret. Men än har jag inte vågat hoppa. Jag vet inte vart det går att landa. Om man nu kan göra det helskinnad.

Tråkigt att vara hemma om dagarna, men ännu värre att behöva sysselsättas med massa meningslöst trams, det ena värre än det andra. Jag noterar att det numera inte är arbetslinjen som gäller. Man pratar sysselsättning. Arbetslinjen förvandlades till bidrags- och sysselsättningslinjen. Totalt fiasko.

Och nu skall jag gå till sängs med en bra bok. Det är lättare att uthärda galenskapen när man är utvilad. En fastande mage och trötthet som kryper i kroppen, det bryter ner ännu mer. Man måste hålla sig stark och tro på en ljusning. Än är det mörkt, men snart är fönsterblecket inte längre mitt hem. Hoppas jag. Och så fort jag hoppat ut kommer jag skrikandes sparka in varenda låst dörrjävel.