Akvariedjup sorg

En kursare verkade oerhört trött och jag frågade hur läget var.

- Min fisk har dött! utbrast han och jag började skratta. Inget konstigt med det då vi ofta skojar med varandra.

- Jaså? Hade du haft den länge? undrade jag och fnissade ännu mer.

- Ja, ett helt år, sade han och försökte se gravallvarlig ut, men det ryckte i hans mungipor.

- Vad tråkigt. Vad blev det för begravningsceremoni? En urna eller en liten kista i trädgården? grät jag fram mellan skrattanfallen.

- Jag spolade ned honom i toaletten, svarade han och log.

Här bröt jag ihop. Det gick bara inte att sluta skratta och den stackars killen försökte falla in, men något var fel. Det var då jag insåg det hela: han var faktiskt seriös. Nu kan man ju tänka sig att jag borde skärpa till mig, men i samma stund jag nåddes av insikten, garvade jag tills jag vek mig dubbel.

Nåväl, till slut kunde jag hejda mitt övertrötta jag och bad om ursäkt för mitt beteende. ”Jag trodde faktiskt du drev med mig, men jag fattar nu att du var allvarlig”. Skratt. Igen.

Han började prata om denna speciella akvariefisk och även om andra som hade dött och jag lyssnade med sans och balans. Dagen efter denna episod uteblev han från kursen. Jag hoppas det inte har med detta att göra. Kanske sörjer han sin älskade fisk. Vad vet jag?

Det är tråkigt när fiskar dör, men inte ligger jag sömnlös och sörjer dem. Tydligen är vi alla olika. Jag känner mig en smula osympatisk måste jag erkänna. Och inte blir det bättre av att tänka på hur jag njuter när flugor fastnar i klisterremsorna i taket, myggorna och getingarna grillas i insektsfångaren och jag bränner upp alla äckliga fästingar med tändaren tills det hörs ett sprakande knäpp och de sugit blod för sista gången.

Fiska är roligt, men jag klarar inte av att döda dem efteråt. Det får andra göra. Kanske finns det hopp även för mig?

Dagens positiva tanke och klapp på axeln: Jag är mycket nöjd med mig själv som inte frågade kursaren om han skulle äta fisk till middag. Även jag har min gräns, om än något diffus.

Dold agenda?

Jag fick en kommentar: vad är meningen med kursen jag går på? Ja, kära vänner, det undrar jag också. Som vanligt verkar det hela vara ett missförstånd från Arbetsförmedlingens sida.

Som bekant har jag, under flera års tid, påtalat för den ena handläggaren efter den andra att det vore bättre att jag fick en utbildning än att tvingas till kommunal praktik samt meningslös sysselsättning. Första handläggaren sade halvt ja efter lång tids tjatande, men då var jag på väg in i fas 3 och det blev andra bud.

Nu, nästan 2 år senare, lyssnade den nya handläggaren på mig och då det stod klart att det inte skulle bli något med utvecklingsanställningen – ja, då sade hon att hon tänkte skicka mig på utbildning under 5 veckor för kartläggning, coachning etc. Läs vårt samtal i tidigare inlägg: Sista samtalet med handläggaren.

Ja, vad händer? Jag lär mig svetsa, arbeta med plåt, löda, ellära o.s.v. Och nästa vecka kommer AF till min kurs för en utvärdering. Varför? Jo, de skall kolla hur det går för oss via ett trepartssamtal: kursdeltagaren (d.v.s. jag i mitt fall), läraren samt handläggaren från AF. Om jag tycker att verkstadsteknisk utbildning lockar mig, men läraren inte anser att jag har talang för det – då blir det inget med det. En snubbe råkade ut för detta och det slutade med att han fick gå en städutbildning istället.

Nu kommer vi till det tragikomiska: jag har efterlyst utbildning för mina tidigare handläggare, men inte specificerat just vilken inriktning den skall ha. Och varför nu detta? Av den enkla anledningen att jag inte har fått gå några och nu när de säger att de kan bevilja detta vet jag inte vilket utbud som finns. Jag kan knappast komma och säga att jag vill bli veterinär, jurist eller psykolog

Okej, jag kan tänka mig att gå en utbildning på gymnasienivå (tredje gången gillt) bara den leder till jobb. En förutsättning är givetvis att jag har något intresse och talang för ämnet. Nu skall jag vara ärlig: verkstadsarbete intresserar mig inte alls och även om jag fixar det hyfsat är det knappast en inriktning min lärare kommer rekommendera för mig. Och det skall vi vara glada för

Jag söker jobb inom industrin, men då är det monteringsarbete liknande det jag gjort tidigare. Det innefattar inte att göra hantverk i plåt.

Enligt min lärare är denna kurs som någon slags utvärdering och kartläggning av vad man är bra på. Jag undrade ju givetvis hur han skall kunna veta att jag t.ex. är en jävel på datorer när vi inte ens utreder detta faktum. Lernia har nämligen också en utbildning till nätverkstekniker vilket hade passat mig ganska bra.

Om jag förstått saken rätt så har min handläggare fått saken om bakfoten vad det gäller kursen. Den riktar sig till de som vill gå utbildning inom svets, plåt, verkstad och el (? – osäker på detta sista). Och något sådant har jag aldrig uttryckt någon önskan om. Jag skulle gå den här kursen först och sedan kan det bli prat om vidare utbildning, enligt min handläggare. ”Det finns massor av utbildningar att välja mellan”, sade hon.

Vilka utbildningar har jag att välja på? Arbetsförmedlingen vill inte slänga ut pengar i onödan och behöver ha någon utomstående som bekräftar att jag är lämpad för utbildningen. Annars kastar de pengarna i sjön. Förståeligt på ett sätt, men jag är 40 år och jag behöver inte gå denna kurs för att få det svart på vitt: verkstad är inte mitt område.

Den stora frågan jag ställer mig: vad händer nästa vecka då jag och läraren kommer meddela AF att jag inte bör gå verkstadsteknisk inriktning. Blir jag per automatik placerad på servicekursen då? Eller får jag gå Lager & logistik, IT-tekniker eller träteknisk utbildning? Det senare är saker jag är bra på och som intresserar mig.

Den som lever får se. Min största fasa är att det inte blir någon utbildning alls och jag blir fas 3 placerad på nytt på något hemskt ställe. Till saken hör att jag fått en ny handläggare för några veckor sedan. Vet hon ens om planerna för mig? Finns det några sådana? Slängde min gamla handläggare in mig på denna kurs för att jag tjatat om utbildning och hon sedan kunde överlämna mig till en ny handläggare med bättre samvete? Ja, för hon slapp ju fas 3 placera mig igen. Det vill ingen normal människa göra vill jag lova.

Jag orkar ärligt talat inte tänka på vad som kommer ske efter kursens slut. Jag försöker ta en dag i taget för att undvika att bli tokig på Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken över huvud taget.

Det är skönt att göra något annorlunda och lära mig nya saker. Och träffa lite annat folk. Visst; det är inte helt dårfritt, men ändå. Den jag gillar bäst på kursen är en gammal tjänsteman som ifrågasatte sin kursmedverkan redan på informationsmötet. Det skulle han inte gjort: gå dit eller bli av med aktivitetsstödet. Snubben kan ju allt redan. Här kan vi tala om att slänga pengar i sjön Men jag misstänker att det finns en dold agenda för honom och den gäller nog även mig om jag skall vara riktigt krass. Överst på listan finns nog attitydsproblem som skall analyseras…

Time will tell. Men under tiden försöker jag göra mitt bästa och har roligt på köpet. Detta är mer hjärngympa än att vika smutsiga kläder dagarna i ända.

På kurs med Lernia

Två omvälvande veckor har passerat. Jag är på 5-veckors kurs hos Lernia och var skeptisk då jag gick dit. Sedan började jag undra om jag hamnat fel och satt på en SFI-kurs istället. Nu är jag mest förvirrad över vad jag gör där. Vad är meningen med det hela, enligt Arbetsförmedlingens förnuftsvidriga logik? Ja, det blir jag nog varse så småningom.

Först fick vi presentera oss i gruppen och vad vi har för bakgrund och när jag berättade att jag de sista 1 1/2 åren sorterat lump åt Pingströrelsen såg vår lärare riktigt beklämd ut. Han frågade: ”Gav det dig något?”

- Ja, en försämrad självkänsla, men det gav Pingstmissionen desto mer: 90.000:- som inte ens behöver redovisas.

Naturligtvis följde en liten fas 3 diskussion och alla var rörande överens om att det inte är något att ha. Och jag fick genast förtroende för min lärare.

Ja, vad har jag gjort under dessa veckor då?

Efter en kort genomgång blev vi placerade i verkstaden med varsin ritning i handen. Jaha? Där stod mängder av maskiner och några kände jag igen; som till exempel borrmaskinen. Resten då?

Vår lärare sprang fram och tillbaks mellan olika ställen och var inte alltid tillhands att fråga. Det var bara att försöka på egen hand. Och samarbeta. Det var väl lite detta det gick ut på: se hur vi reagerade och hur vi skulle agera.

Jag började samarbeta med två killar, men upptäckte ganska snart att de inte var så flinka som de såg ut. Men till slut fick vi ihop skapelsen efter att ha skurit i plåt, bockat, popnitat, skruvat och borrat: en gräsligt ful ljuslykta.

Stundtals ville jag gråta och saknaden efter hunden gjorde sig påmind då jag var tvungen att sitta och vänta på att maskiner skulle bli lediga. Att samsas om en enda borrmaskin då man är 15 personer, det är enormt tärande för mitt tålamod, men det gick. Fanimig.

Mäkta stolt (ja, för jag var faktiskt inte sist och inte sämst heller) gick jag till läraren och förklarade uppdraget slutfört. Redo för nästa. Det slutar med att jag står med en ritning till en grill i näven. Sedan gick allt som en dans. Nästan i alla fall. Allt som återstår är att svetsa fast grillpinnarna på det framtida gallret. Och därför har jag idag lärt mig att, ja, just det: svetsa.

Det var en ljusskygg kvinna med krökt ryggrad som äntrade Lernia. Men för varje dag dansar samma kvinna ut genom entrédörrarna på byggnaden och nästan längtar till kommande dag. Jag får lära mig saker och det är hela tiden ett steg framåt.

Jag tycker det är fantastiskt att vara på Lernia. Denna känsla: att få göra något vettigt och en lärare som inte tror jag är obildbar och inte heller vill utnyttja mig som gratis arbetskraft.

Träarbete är jag bra på, men detta med att jobba med metall, svetsa, läsa ritningar, löda etc. är helt nytt för mig. Jag klarade det och extra lång kände jag mig då andra kom till mig och bad om hjälp. Yes!

Allt detta har fått mig gråtmild dessa veckor. Betrodd. Meningsfullhet. Ett steg närmare jobb. Jag älskar Lernia och jag avgudar min kunniga lärare. Och nu måste jag skriva detta igen: jag har lärt mig svetsa! Visserligen på nybörjarnivå, men ändock

Back on track

Från början hade jag inget speciellt mål med min blogg. Ja, inte mer än att skriva av mig lite.

Allt eftersom kom det mesta att handla om fas 3 med allt vad det innebär. Jag vill skriva, men inte just om det hela tiden. Det är helt enkelt för betungande.

Så nu har jag bestämt mig för att fortsätta blogga, men inte med samma enkelspåriga inriktning som tidigare.

Back on track igen. Något så när.