Vandrande lögndetektor

Glen LeBaron. Golddigger från Bering Sea Gold och mitt förstahandsval om jag skulle välja någon att leta guld på havsbotten med.

Hur har min vecka varit? Ja, det vet jag knappt själv. De dåliga vibbarna jag fick har eskalerat och många av dem är inte längre bara vibbar utan konstaterat faktum. Ibland kan det vara jobbigt att vara både särbegåvad och HSP (högkänslig personlighet som är ett medfött personlighetsdrag och man ser mer detaljer än en ”normal” person). Under just denna vecka har det varit både bra och dåligt. Över lag tycker jag det är en tillgång, men emellanåt önskar jag att jag kunde vara mer naiv, lättlurad och tro på allt jag hör och ser. Det är i princip omöjligt att lura mig och har jag blivit dragen vid näsan är det något jag låtit passera medvetet. Jag är som en levande lögndetektor. Men vi skall inte fördjupa oss i detta, ni kommer förstå vad jag menar och hela denna blogg genomsyras av dessa personlighetsdrag så det är ingen nyhet.

De arbetsuppgifter jag skall ha lyste med sin frånvaro. Istället fick jag 4 plastkassar med gamla kvitton och fakturor som skulle sorteras. Jag fick en chock då jag såg att de sträckte sig mer än 1 år bakåt i tiden. Inte heller blev jag muntrare då Violetta (fingerat namn) – som hjälper till med bokföringen – dök upp och ideligen skällde på vad som skall likna min chef. ”Så här kan du inte göra. De här sakerna får du göra själv – de tänker jag inte ansvara för” etc. Hon höll på med bokföring 2-3 år bakåt i tiden.

Parker Schnabel, förstahandsalternativet om jag skulle leta guld i Alaska.

SIUS-konsulenten har kommit flera gånger denna veckan och på någon av de första dagarna var jag nästan ett nervvrak. Hon tyckte liksom jag att det hela är oseriöst, det var inte dessa arbetsuppgifter vi kom överens om och bokföringen är ett sådant trassel att det borde överlåtas till expertis. Jag hade säkert kunnat få ordning på det, men nu handlade det inte om det utan mer om vilken risk jag är villig att ta.

Jag och SIUS åkte och fikade på ett jättemysigt ställe där det även fanns ateljé och loppis. Innan hade jag skakat som en epileptiker tack vare att jag var så sönderstressad, men loppisprylar är som balsam för min själ. Efter 10 minuters strosande bland gamla ting började jag återfå mitt normala spänningstillstånd. Visserligen på tok för högt, men ändå hanterbart.

Vi pratade igenom situationen och när vi skulle åka tillbaka för att avbryta praktiken ringde chefen henne och undrade vart vi tagit vägen. SIUS förklarade att ”Helga känner att detta är övermäktigt och vi borde avbryta praktiken.” Just då var jag så lättad att jag inte brydde mig om att kommentera det hela. Idag väljer jag mina krig bättre och jag är mån om att ha god relation med mitt AF-kontor. Dessutom lyder de under direktiv som de har små möjligheter att påverka. Jag reagerade såklart över att ”felet” lastades över på mig i form av att det skulle bli övermäktigt. Inte ett ljud om att det är verksamheten som är oseriös. Men hur skulle det se ut? Ryktet sprider sig bland andra arbetsgivare och de drar sig för att rekrytera via AF. Egentligen hade jag tyckt det vore bra om oseriösa arbetsgivare drog sig för detta, men det kan skrämma bort seriösa arbetsgivare också. Å andra sidan är min erfarenhet att Platsbanken och internrekryteringar via AF nästan uteslutande består av opålitliga företagare som också gärna vill ha så mycket bidrag som möjligt. Men som alla vet skall inte AF ägna sig åt kvalitetssäkring av företagen, men det hade gynnat alla om de inrättat en sådan tjänst och satt mig på posten.

Sig Hansen. Krabbornas kung.

Tillbaks till arbetsplatsen och chefen bad tusen gånger om ursäkt att jag fått sitta med sådant vi inte avtalat om. Prat om massa saker och samtalet kändes bra så jag var villig att göra ett nytt försök – utan den evighetslånga bokföringen. Men när jag kom dagen därpå möttes jag av en sönderstressad chef som inte sovit. Paniken lyste i ögonen och han försökte göra tusen saker samtidigt – utan att mäkta med en enda. Mitt kontor var inte klart och jag insåg att han aldrig skulle klara av att avsätta tiden för att gå igenom mina egentliga arbetsuppgifter. Min hjärna gjorde en snabb summering av situationen och jag sade:

- Skall jag kontera pärmarna jag sorterade igår?

- Vill du det?

- Det är lugnt. Jag trodde att jag skulle sköta löpande bokföring för 7 bolag samtidigt, men nu vet jag att det är en engångsföreteelse. Får du inte detta överstökat kommer vi inte vidare.

Så jag satte mig med pärmarna och efter 6 timmar hade jag bokfört alla händelser för ett halvår. Efteråt kände jag mig ganska nöjd med mig själv då jag efter 2 år av ”gå hemma med a-kassa”, och avsaknad av riktiga arbetsuppgifter, börjat tvivla över min arbetsförmåga och om jag någonsin kommer klara av att jobba igen.

- Vad snabb du är! utbrast chefen chockat som inte får mycket gjort.

- Så är det. Jag ensam hinner med lika mycket som två personer sammanlagt.

Dagen efter kom SIUS till arbetsplatsen igen och diskuterade en eventuell lön. Chefen såg chockad ut över löneförslaget.

- Du får tänka på att Helga inte är 20 år längre.

- Men vi kan inte ha för stora löneskillnader i företaget, började chefen och kom av sig.

Till saken hör att min chef inte är chef. Han är bara en form av platschef och bolaget det handlar om ligger på ett helt annat ställe i Sverige. Därför behövde han förankra detta hos VD:n.

När SIUS gått verkade han helt perplex.

- Har du känt henne länge? undrade han.

- Nej, inte så värst. Har träffat henne några gånger bara.

Det var en sanning med modifikation. Första gången jag träffade denna SIUS var för 6 år sedan och efter det var hon ute på andra uppdrag några år och kom tillbaks för inte så länge sedan.

- Hmm, ni verkar ha en mycket bra relation, funderade han högt.

- Jag brukar komma bra överens med folk och de är väldigt bra på det kontoret hon tillhör.

- Jo, det verkar så.

Hans upplevelser var helt annorlunda förstod jag. Om det är direkta eller indirekta erfarenheter låter jag vara osagt. Men han var absolut inte van vid att en person på AF värnade om den arbetslöses väl och ve. Inte heller att de vill att den arbetslöse skall ha en lön som går att leva på.

- Du borde kanske låta henne löneförhandla åt dig också! skrattade jag som misstänker att han i princip arbetar gratis.

Bara för han är så snygg ;)

Violetta skulle komma under fredagen, men lyste med sin frånvaro. Jag frågade vad hon tagit vägen, men fick enbart vaga svar. Det var inte meningen att jag skulle överta hennes jobb p.g.a. att hon är för dyr. Men jag är inte dummare än att jag förstod att han sagt åt henne att hon inte behövde komma.

Vad händer nu? Ja, det är möte nästa vecka då AF kommer. Företaget skall lämna ett löneförslag och sedan får vi se vad som händer.

Då jag jobbat hela veckan, och har viktigare saker att göra, har jag inte hunnit med att gräva som jag brukar. Men lite har jag hunnit med och tack vare att jag är effektiv har jag hittat riktiga guldkorn. Nu har jag en hel del ess i rockärmen som ni kommer få höra om nästa vecka. Det är dumt att spela ut alla kort på en gång. Det hela är fruktansvärt oseriöst och hade fått vem som helst att lägga benen på ryggen. Jag ser det som en början på ett rejält scoop och är de villiga att hosta upp cash för risken jag tar med detta jobb är jag villig att haka på under en tidsbegränsad tid. Naturligtvis saknar de kollektivavtal, vilket jag misstänkte redan från dag ett, och då måste man vara försiktig så man inte sätter sig i skiten. Dessutom är det ett privat bolag och då är man i det närmaste kvävd av tystnadsplikt – vilket jag inte vill vara under hur lång tid som helst.

Ja, det finns mycket att säga om detta. Jag tyckte nystartsjobbet var oseriöst, men det är ingenting mot denna soppa. Men jag stressar inte över det: jag har min strategi klar och känner mig nöjd med den.

- Det är så här jag gillar dig bäst, Helga! sade min bästa vän.

- Vad menar du?

- När du är så här effektiv, agerar rationellt och har smarta lösningar som gynnar dig själv.

- Jaja, men så brukar det väl vara?

- Nej, det är inte kul att se när du grubblar, inte hittar lösningar och blir helt lamslagen av sorg.

- Men så är det som arbetslös. Det finns inga lösningar hur man än vrider och vänder på allt. Varenda dörr är stängd som hade kunnat leda till jobb och en bättre ekonomi.

Bara för han är så snygg del 2

Nu har jag skrivit så långt och ändå finns det mycket mer att tillägga. Men nu har jag lovat dottern att vi skall köpa ansiktsmask och ha gurka på ögonen. Åtta bast och har redan snappat upp sådant här!?! Dricka smoothie, bada fötterna och ha massagekväll. Hon vill driva en SPA-anläggning när hon blir stor. Entreprenörskapet ”runs in the family” sedan lång tid tillbaks. Jag kan bara hoppas hon får bättre förutsättningar och det är detta som hela tiden driver mig framåt: att mina kids skall få bättre förutsättningar och slippa hamna i en sådan situation jag befunnit mig i under många år nu.


Snart på nya äventyr

Bob Marley

I måndags var jag på intervju. Jag träffade SIUS-konsulenten på AF kontoret och sedan åkte vi tillsammans till företaget. Stressad som attan i själen var jag och på dåligt humör, men det försvann ganska snabbt då inga av mina farhågor besannades under bilfärden. Tvärtom kom vi bra överens och hade gemensam strategi. Fast strategi var kanske att ta i, så pretentiöst var det inte.

Och vad är det nu för arbete? Håll i er. En kär vän och trogen läsare av min blogg kommer gapskratta rakt ut nu: administration på en flyktingförläggning.

Naturligtvis hade jag googlat företaget innan och jag fick en del dåliga vibbar. Ägaren/ägarna har förutom detta företag 6 andra där likviditeten är usel och kreditupplysning rekommenderas. Men detta gällde inte just det företaget vi skulle till. Så mycket mer hittade jag inte men då måste jag tillägga att jag inte letade ordentligt. Skit finns alltid att gräva fram om folk och jag är duktig på det. Min snabba summering av det hela: företaget ägs av 2 invandrare som har kommit fram till att det går att tjäna cash på att ta emot flyktingar. De har köpt eller hyrt nedgångna lokaler som innehåller mögel och är i stort behov av renovering (jag kommer sitta i ett annat hus) där det tidigare fanns en vårdverksamhet som flyttade tack vare detta samt utdragna turer i rätten och bara sedan i vintras har de fördubblat antalet flyktingar. Jag har väl inte så mycket att säga om det mer än att det tyder på en viss intelligens att börja tjäna pengar på flyktingar istället för att harva med pizzerior som vi för länge sedan slutade tycka var exotiska. Ja, förutom våra politiker då när de skall dra fram fördelar med invandring.

Vi kom dit och möts av en mycket stressad man med afrokrull. Det kommer vara min chef eller arbetsledare eller något annat. Åtminstone på papperet. Som en Bob Marley utan dreads. Helt surrealistiskt. Men gudarna var goda denna dag: han tillhörde inte den delen av invandrare jag har svårt för. Och de flesta på förläggningen kom från ett område där jag brukar komma bra överens med klientelet. De är i regel helt okej, vill göra rätt för sig och har en funtad kvinnosyn. Inte massa skäggbarn från Afghanistan med andra ord. Ja, idag generaliserar jag hej vilt.

General Knas

Helt mysko intervju. Inte in på något kontor för att prata stelt över ett skrivbord. Vi satte oss i matsalen där andra åt och jag befarade att jag inte skulle höra ett dyft då min somatiska tinnitus tjuter värre än en förkyld man när jag är stressad och då har jag svårt att urskilja ljud om det är för många samtidigt. Men även det gick bra. Det sades inte mycket. Han ville jag skulle börja dagen därpå och det var inte ens nödvändigt med praktik först – att han fick avlastning var viktigast. Inga avancerade arbetsuppgifter direkt och Bob Marley frågade vilka språk jag kunde. ”Tyvärr bara svenska och engelska”, svarade jag. Att jag hajjar danska och norska har ingen större betydelse på en flyktingförläggning.

- Det är en fördel här. Då kan du bara svara ”jag inte förstå” när de frågar något.

Då kändes det som att vi nog kommer komma överens. Han verkade väldigt ödmjuk och snäll så det är väl inga problem. Absolut inte en sådan man som kommer bli sur om man har mer kompetens – vilket min f.d. arbetsgivare blev. Bob frågade inget om vad jag gjort tidigare och inte de vanliga störda frågorna alla arbetslösa förbereder sig på inför en intervju. Det hela var över på ca 10 min. Oseriöst kan tyckas, men det var lite ”back to the 80s” när man bara kunde ringa en arbetsgivare, fråga om jobb, komma på ett möte dagen därpå och vara anställd 5 minuter senare. Ganska skönt om jag skall vara ärlig.

Sedan skulle vi kolla runt lite och jag träffade ingen personal så jag har ingen susning om vilka eller hur många som jobbar där. När han öppnade dörren till kontoret där vi skall husera började jag gapskratta. Jag kommer aldrig mer klaga på att ungarnas rum är ostädade. Det såg ut som ett mindre krig ägt rum. Det skulle fixas i ordning, men jag tvivlar på att det är klart tills på måndag så det blir nog första arbetsuppgiften.

Lokalerna var ganska hemska, men klientelet verkade okej vid en första anblick. Inte ett gäng mörka män som klär av en med blicken och garvar sinsemellan. Det har hänt fler än en gång tidigare och är alltid otrevligt. Med andra ord: jag kommer nog inte känna mig utsatt om jag är själv. Och om det skulle vara så får väl min 55-kilos Cane Corso madame flytta in på kontoret så är saken ur världen.

Kalle Baah

Ja, och efter detta har jag jobb. Just nu tar jag inte så seriöst på det hela. Eller försöker åtminstone inte göra det. En sak i sänder. Det får bli som det blir. Antagligen har de inget kollektivavtal, men de är ändå en flyktingsförläggning så någon statlig översyn måste finnas – även om man kunde tvivla vid en första anblick.

Det lustiga med detta är att jag för ca 2 veckor sedan hade ett möte med två vänner där vi diskuterade ett framtida EU-projekt som rör just flyktingar. Den ena av vännerna har drivit flera EU-projekt tidigare och dragit in massa pengar från EU-bidrag och andra statliga bidrag, bl.a. från AF. Att bli rik på flyktingar ligger i tiden, men nu var det inte rik jag tänkte bli – bara tjäna pengar. Så jag ser detta som en nyttig erfarenhet inför kommande äventyr.

Denna gången skall jag inte stressa ihjäl mig och låta samvetet och moralen äta upp mig. Finurligt nog klämtar mitt hjärta för andra grupper i samhället: missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella (inom vissa gränser) och barn med speciella behov. Flyktingar hör inte till den grupp jag brinner för och jag tror det är en fördel: då bryr jag mig inte lika mycket och tar inte med mig jobbet i tankarna som jag annars lätt gör.

Ett smolk i bägaren är att de från början ville ha någon från Samhall. Med andra ord en bidragsanställd. Jag kan ha fel här och det hoppas jag verkligen: man hyr eller köper sunkiga lokaler billigt, hyr ut dem dyrt till Migrationsverket, får andra bidrag och uppå det skall man ha personal på bidrag. Det är så det fungerar och jag skall försöka att inte tänka på det och reta upp mig allt för mycket. Även om jag tycker vårt system med alla bidrag är helt åt h-vete. Som sagt: jag ser det som lite andrum och en möjlighet till lite frihet och läka efter denna arbetslöshetsmangling som pågått under många år. Men skall de erbjuda en slavlön så blir jag inte på gott humör.

Så nu får vi se vad det blir av detta…

 


Stressad arbetslös

Känns bättre att tänka på det så här

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Jag har verkligen försökt att inte tänka på vare sig arbetsmarknadspolitik och vad det medför för mig, inte heller har jag grubblat dag och natt över min icke existerande ekonomi men tillräckligt för att inte känna mig tipp topp.

En underbar sommar har passerat. Jag kom in i sköna rutiner som innebar att börja dagen med att dricka kaffe och söka jobb (just det var väl inte så fantastiskt, men det faktum att jag fått ner stressnivåerna såpass att jag kan dricka två koppar kaffe/dag – och inte vara hänvisad till grönt té – fick det att bli uthärdligt), arbeta med mitt projekt under förmiddagen, åka och bada med kidsen och läsa Sagan om is och eld på stranden, kantarelljakt med hunden på långa skogspromenader om kvällarna och avsluta dagen med mer läsning. Sova ut under 5 härliga veckor. Men så kom jag tillbaks till verkligheten, vilket i mitt fall innebär AF.

Min handlingsplan gick ut sista juni och handläggaren kallade aldrig till möte för att upprätta en ny. Jag hade fullgjort mitt åtagande att kontakta AF i god tid men att jag sedan inte får en tid för en ny handlingsplan är inte mina bekymmer. Det är deras bord och jag är inte den enda som står utan denna plan hos AF. Min handläggare vill inte träffa mig efter fadäsen med diskussionen om min blogg och det har jag full förståelse för. Skulle jag ringa eller maila igen hade jag bara fått till svar: ”Kom in på kontoret någon dag vi har öppet så upprättar vi en ny” och så skulle jag ha fått träffa en annan handläggare. Spelar mig ingen roll men så himla kul är det inte att sitta hos AF, och eftersom ansvaret inte låg på mig så valde jag att högaktningsfullt skita i det. Eller finare uttryckt: jag respekterade min handläggares önskan att inte vilja träffa mig och lyste med min frånvaro.

Jag skickar in mina aktivitetsrapporter och 4/12 är granskade ok. Resten har de väl inte hunnit med och någon uppföljning av mitt jobbsökande har jag sluppit. Alla dessa kontroller är enbart slöseri med tid.

Ja, det känns så…

Svampen i skogen hade inte försvunnit när SIUS-konsulenten ringde mig efter sin semester. Det var ett administrationsjobb på halvtid ledigt och ett annat företag sökte en praktikant. Trots att det var intern rekrytering via AF fick jag ändå veta namnen på företagen, i efterhand fick jag höra att det var så jag skulle vara förberedd om de ringde. Jag tackar ödmjukast åt denna ynnest. Hela grejen är så sjuk. Jag har frågat flera av mina arbetande vänner om de hade kunnat tänka sig att säga ja till ett jobb om de inte visste på vilket företag det var eller vart det är beläget, vilken lön och kollegor de skulle få, hur likviditeten ser ut, arbetsmiljön och om chefen var något att hurra för. ”Absolut inte!” svarade allihop. Men som arbetslös skall man kunna svara om man är intresserad eller ej. Rättare sagt: man vågar inte annat än säga ja för att inte stå med indragen ersättning och tomt kylskåp.

Administrationsjobbet verkade helt ok, men jag undrade i mitt snurriga sinne om det ens fanns en möjlighet att de skulle anställa mig på detta lilla familjeföretag. Omgiven av bybor och/eller trångsynta pingstvänner och andra frireligiösa så sticker jag ut mer än vad jag normalt gör. ”Har ni sett? Hon har en PIRATFLAGGA i flaggstången!” Det har jag inte nu för tiden och enda anledningen till det var för att ett av mina barn mår dåligt av för stora förändringar. Och då vi flyttade hit såg jag till att detta hem skulle verka mer lockande än det trygga barnet var van vid. Så kom det sig att piratflaggan hissades och det får jag höra än idag. Mina barns klasskompisars mammor hade diskuterat detta på något Tupperwareparty och vad de diskuterar mer har jag lyckligtvis sluppit höra. Det räcker jag ser deras miner och hur de tisslar och tasslar. Sådant bryr mig inte, men att få jobb som inflyttad i en sådan kommun är inte det enklaste. Jag tror knappast det hade hjälpt om jag började gå på tältmöten och glatt sjöng med i sånger om Jesus samtidigt som jag delade ut mitt CV. Misstänksamheten är stor mot sådana som mig. Tack och lov finns det mängder med inflyttade göteborgare i bygden som naturligtvis är grymt trevliga och upplever samma sak. De får i alla fall jobb i grannkommuner.

Praktikantföretaget verkade inte någon höjdare. Ett tidigare företag som blivit uppköpta av ett polskt bolag och som nu sökte en praktikant. Så mycket fördjupade jag mig inte i det hela, men jag såg att de sparkat folk och nu rekryterar via bemanningsbolag. Sådant är aldrig bra för då vill de inte tillsvidareanställa utan enbart ta in folk vid arbetstoppar.

Konstant på det röda – även när jag sover.

Det blev inget av detta för på fredag eftermiddag hade jag ett missat samtal från AF. Jag hade varit beredd hela veckan på samtalet och när klockan var 15:15 tänkte jag att de glömt av mig. Hur kunde jag vara så naiv? Iväg till affären och var borta en halvtimme. Naturligtvis hade de hunnit söka mig under denna tid. Bara att ringa upp med andan i halsen. Det är helt otroligt: ett missat samtal gör att jag får andnöd och tror att jag blir utskriven – trots att jag vet att det inte kommer ske.

SIUS igen och jag skulle med henne på intervju på måndagen. Blev ganska förvirrat då det inte var något av företagen ovan utan ett helt nytt som hört av sig samma dag. Ett snurrigt samtal och efter vi lagt på började det komma tusen frågor som hade ökat till några miljoner innan vi träffades på måndagen.

Min helg var totalt förstörd. Sömnlös, panikslagen och så himla arg. Egentligen borde jag kanske varit glad, men jag fungerar inte så. Jag var arg för att saker bestäms över huvudet på mig utan att jag tillfrågas först. Förbannad för vi skulle dit tillsammans och jag kände mig omyndigförklarad. Nästan som att ha med sig mamma på en anställningsintervju – även om jag inte ser denna SIUS som någon modersgestalt. Är det ett test? Tror de jag sabbar anställningsintervjuer med flit och vill hålla koll på hur jag uppför mig? Blir jag väl kallad till intervju får jag alltid jobbet men när man aldrig blir kallad på intervju är det inte så lätt att få jobb.

Det visade sig att företaget hade velat ha någon från Samhall men där hade de inte hittat rätt person och då vände de sig till AF. En lönebidragsanställning. Detta gjorde mig också mycket irriterad. Vad kommer SIUS säga på mötet om arbetshandikapp? Kommer jag få sitta där som en idiot med två personer som talar över huvudet på mig? Vad skall SIUS hitta på för handikapp? Om jag motsätter mig detta handikapp, kommer de hävda att jag saknar kännedom om min sjukdomsbild då – trots att min läkare tycker jag har mycket god insikt? 

Till saken hör att jag gjorde en arbetsutredning hos AF för länge sedan och då godkände jag två handikappkoder, efter arbetskonsulentens inrådan, för att jag skulle slippa krav på flytt för jobb samt att jag skulle slippa pendla så långt. Hon ansåg inte att jag hade någon funktionsnedsättning som berättigade till lönebidrag. Detta pratade vi särskilt om. Hur som haver har min nuvarande handläggare bestämt att jag är berättigad till lönebidrag och det lustiga med detta är att handläggare får lov att bestämma detta på eget bevåg. Det hade inte hjälpt med ett friskhetsintyg från en läkare – AF får lov att göra sin egna bedömning. Helt galet egentligen, men jag resonerar som så att jag hellre blir anställd med lönebidrag än nystartsjobb en gång till. Då har jag mer rättigheter och att få ett jobb utan att arbetsgivaren får bidrag verkar hopplöst just nu. Och jag försöker att inte störa mig för mycket på detta fenomen. Huvudsaken är att jag slipper AF och alla åtgärder jag kan bli satt i.

Så var det förra året på stranden, men inte i år.

När värsta ilskan lagt sig satte jag mig ner och kalkylerade. Jobbet ligger en bit bort så jag måste köra strax över 10 mil/dag då det är så dåliga kommunikationer. Vid vilken nivå måste lönen ligga för jag inte skall gå minus? Saken är den att eftersom jag måste lägga närmare 2 timmar på pendling varje dag måste jag gå ner till 75%. Jag pallar inte att lägga ner närmare 12h/dag på ett jobb – inklusive hämtning och lämning på fritids. Ungarna orkar inte med att vara i skola och på fritids 11h/dag. Jag försökte med 10h/dag under en månad en gång och då fungerade inte skolgången alls. En klok dam jag känner sade en gång: ”Det optimala är 8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar sömn.” Det borde fler ta till sig i dagens stressade samhälle.

Nu till det komiska i mina kalkyler som säger ganska mycket om hur jag är och hur jag kan oroa mig för precis allt för att försöka få kontroll över tillvaron och minska min ångest som givetvis bara blir värre av alla denna förhandsgranskning. Jag kom så långt att jag insåg att det nog lönar sig under ett halvår då jag kan få pendlingsstöd. Sedan upphör det samt det faktum att nästa år är det inget jobbskatteavdrag. Då skulle jag försöka räkna ut den nya skatten och om det blir en ny regering där dårarna i MP skall vara med och bestämma höjer de kanske bensinskatten också. Hur blir det då? Innan jag blev uppjagad började jag gapskratta åt mig själv och sade: ”Helga, ta en sak i sänder. Den dagen den sorgen.”

Tänk att få vakna som en katt istället.

Jag var inte på mitt bästa humör när jag åkte till AF i måndags. En sömnlös helg och tack vare att jag var så uppstressad och förbannad skakade jag som ett asplöv och skallen snurrade som ett uppspeedat tivoli. Tack och lov vet jag vad det är nu för tiden. Tidigare trodde jag att jag höll på att gå in i en psykos, hade fått MS, Parkinson, Dystoni eller Alzheimers. Stress. Vidrigt vilka konstiga symtom man kan få av det. Nu blir jag inte uppstressad av symtomen. Alltid något. Men jag undrar hur länge det skall hålla i sig. Kontroller och minskning av ersättning leder inte arbetslösa ut i jobb, det skapar bara en skadlig stress. Jag har alltid haft lite problem med stress, men inte på denna nivå jag hamnat som arbetslös. Den är helt extrem.

Hur gick det sedan? Ja, det tar vi i nästa inlägg.


Bytt är bytt och kommer tyvärr igen

Besöksförbud på AF?

När jag träffade min handläggare sist skulle vi ha upprättat en handlingsplan, men istället valde hon att diskutera min blogg och försökte få mig att byta handläggare. Det var inget hon önskade, sade hon då jag frågade. Men om jag ville gick det att ordna. En smula märkligt då det verkligen inte alltid är enkelt att byta handläggare i myndighets Sverige. Det sker om handläggaren vill men för kunden är det oftast en segdragen process med mycket tjat.

Hur som haver mailade jag och bad om en tid för denna handlingsplan vi skulle upprättat. Fick till svar att jag skulle komma in på måndagen då de har besökstid så kunde vi fixa det. Annars drar det ut på tiden då deras almanackor är fullklottrade.

- Jag skall träffa NN och upprätta en handlingsplan.

- Hon är inte här idag, svarade receptionisten.

- Men vi skulle träffas idag. Är hon sjuk?

- Det kan jag inte svara på.

Denna sekretess är absurd. När skall AF ta ner loggan, ha kontor på hemliga adresser och alla handläggare får skyddad identitet? Jag tog för givet att hon var sjuk och upprättade en handlingsplan med en annan handläggare för att vara på den säkra sidan. I denna står det följande:

2014-06-30 
NY PLANERING 

Jag kontaktar i god tid innan detta datum via mail eller telefon min Arbetsförmedling för att boka tid för att upprätta en ny handlingsplan.

Duktig som jag är mailade jag min handläggare 2 dagar efteråt och bad henne om en tid innan detta datum för att vi skall fixa en ny handlingsplan. Svaret: hon skall återkomma med en kallelse.

En månad senare och då det är 3 veckor kvar har jag fortfarande inte fått någon kallelse. Däremot har SIUS-konsulenten tagit kontakt med mig och något av det första hon sade var: ”Jag är INTE någon handläggare utan du har kvar NN som vanligt.” Djungeltrumman hade tydligen nått även henne och det var uppenbarligen viktigt att påpeka att min ordinarie handläggare inte bytt bort mig.

Denna evinnerliga praktik…

Det blev inget med städjobbet, men däremot ringde SIUS-konsulenten och sade att jag eventuellt kunde få praktik på kontoret. Jag tyckte det lät lite konstigt att få praktik mitt i semestertider då många ordinarie går på just semester. I normala fall får man till svar att man skall återkomma efter semestern då allt är som vanligt igen.

Slutsatsen jag drar av detta är att handläggaren inte är överförtjust i mötena med mig. Och nu orkar jag inte skicka påminnelse om att få en tid för handlingsplan. Skall man behöva tjata sig till en handlingsplan som faktiskt är AF:s ansvar att den upprättas? Nej, jag tycker inte det. De kan väl göra som när man var i Fas 3: då får man den hemskickad och det står att den upprättats mellan den arbetslöse och AF – bara för Fas 3:orna inte är någon prioriterad grupp.

I oktober/november någon gång går jag in i Fas 1 igen och då byter jag handläggare per automatik. AF har vissa handläggare som tar hand om de med a-kassa, andra håller på med JOB och på andra håll i landet finns det vissa stackare som enbart får nöjet att ha med Fas 3:or att göra och skicka ut dem i meningslösa jippon. När jag frågade vid något tillfälle var motiveringen att denna uppdelning skulle ge bättre service åt de arbetslösa och handläggarna skulle inte behöva sätta sig in i så mycket regler. Ganska komiskt då man som arbetslös oftast måste ha koll på a-kasseregler, deltidsregler, förordningen för jobb- och utvecklingsgarantin, subventionerade anställningar (vilka är bäst, vilka ger nya a-kassedagar, vilka ställer inga krav på arbetsmiljö och försäkringar?), FK:s regler om aktivitetsstöd, Socialtjänstlagen och krydda det med Skatteverket samt Kronofogdens reglemente. Ofta har man mer koll än handläggarna hur dessa lagar och förordningar slår mot varandra och det blir en märklig situation då den arbetslöse oftast är mer insatt än handläggaren själv.

Ring inte, maila inte, möt mig inte.

Men, men: om jag får praktik så skrivs jag in i JOB – trots att jag har a-kassedagar kvar. Detta för att det är svårare att få praktik beviljad med a-kassa. Och då byter jag handläggare. Så jag antar att detta är den främsta anledningen till att man jagar praktikplats åt mig med blåslampa mitt under semestertid. Hade det inte varit lättare för alla parter om handläggaren var ärlig och sade att hon inte vill ha mig på sitt bord längre? Detta är fruktansvärt pinsamt och då menar jag inte för mig själv.

Vid något tillfälle läste jag om Arbetsförmedlingens arbetssituation och deras arbete för att säkerställa säkerheten för sina handläggare då hot och våld ökar. Inte bara hos dem – utan alla myndigheter är berörda, men denna artikel (som jag i skrivande stund inte hittar) handlade specifikt om AF. Arbetsförmedlare sitter alltid närmast dörren för de inte skall bli låsta om en hotfull situation uppstår.

Jag ägnade lite funderingar åt detta eftersom jag är en person som gärna sitter nära dörren och som vill ha översikt över lokalen jag befinner mig i. Detta sker helt omedvetet, men det är så jag fungerar. Och fråga mig inte hur jag kan komma ihåg hur jag sitter på möten, men faktum är att jag gör det, och då slog det mig att min nuvarande handläggare är den enda som faktiskt har placerat sig närmast dörren. Faktiskt också SIUS-konsulenten vid vårt enda möte för en kort tid sedan. Men inte en enda gång innan dess och då pratar vi 8 års tid. Annars har jag sluppit sitta innerst och blicka ut genom plexiglasfönstren på alla arbetssökande som står och stampar samt receptionisten som otåligt blickar in i tid och otid med ögon som undrar om vi inte är klara snart. Denna ständiga stress.

Byta arbetssökande?

 


Uppmuntran på handläggares vis

Ta emot uppmuntran när man inte vet att den serverats

- Hur många jobb sökte du förra året? undrade handläggaren.

- Ingen aning. Det är olika månad för månad. Ibland är det mer, ibland mindre. Men säg ett snitt på 35 stycken i månaden om jag jag räknar lågt.

- Det finns 2.000 företag bara i den här kommunen! utbrast hon.

Jag visste inte vart hon ville komma, men antog att det var en piska: sök mer jobb! Det hela gjorde mig konfunderad då alla tidigare handläggare sagt åt mig att jag söker flitigt och brett. ”Snart kommer du få jobb så som du söker”. Ja, ni andra har säkert också hört detta år efter år.

Vid ett senare tillfälle då vi skulle träffas tyckte jag det var dags att rensa luften. Det fanns många saker jag hade irriterat mig på som jag ville diskutera. Ovanstående var ett av dessa uttalanden.

Eftersom jag är som jag är fick jag verkligen anstränga mig från att inte göra upp ett diagram över hur många aktiva företag det faktiskt finns i kommunen. Summan jag fick höra är en glädjesiffra. I själva verket är det bättre att låta aktiebolag vara vilande under minst 5 år för att på så vis få lägre beskattning – än att likvidera det. Och hur många registrerade enmansbolag som inte är arbetsgivare är inräknade?

Jag gjorde inte upp denna kalkyl. Ett stort kliv i rätt riktning på min väg att ”ta kontroll över tiden” i min stressade tillvaro. Det finns viktigare saker att ägna sig åt och även om jag var nyfiken kunde jag faktiskt lägga det åt sidan. En guldstjärna till Helga. Man behöver uppmuntra sig själv som arbetslös så man inte brakar genom isen helt och hållet.

Kontroll över tiden

Vad sade min handläggare då jag ifrågasatte vad hon menade? Sökte jag för lite jobb? Skulle jag skicka ansökningar till alla dessa 2.000 företag innan hon blev nöjd?

- Nej, absolut inte. Det var bara en uppmuntran att det finns många fler företag att söka till!

Det hela var ganska komiskt. Uppmuntran? Jag fattade vad hon menade, men kan inte inte låta bli att undra hur många långtidsarbetslösa som hade tolkat det som uppmuntran. Finns det ens någon? Man är van vid piska och kontroller. Moroten lyser med sin frånvaro. Men jag antar att det var denna som sträcktes fram, men den luktade inte tillräckligt gott och därför gick den obemärkt förbi.

Off topic: angående piska och morötter så var det vad en av de två underbara psykologer – som håller i en mindfulness kurs jag går – sade om psykiatrin: ”När all psykofarmaka och medicin inte hjälper så är det piska och morötter som gäller”.

- Det där skall jag skriva i min blogg, skrattade jag.

- NEJ, då blir jag arbetslös!

Fokus gumman!

Fokus gumman!

Kanske inte så konstigt att han gillar piska och morötter då han tidigare varit i kloster där munkarna slog honom med käpp under meditationen för han skulle behålla fokus.

- Vad var det för kloster egentligen? Låter som värsta S&M templet, sade jag.

Ja, denna kurs är ganska rolig för det blir totalt utflippat emellanåt. Och goda skratt är verkligen något en arbetslös behöver.

 

 


Missmatch

Ett av alla helveten: städning.

- Vad har du tänkt dig i framtiden, Helga?

- Ja du, det är mycket man vill, svarade jag.

- Lokalvård kanske?

- Det är knappast det jag drömmer om, skrattade jag.

Till synes ett helt vanligt samtal. Men det var det inte. Denna lilla pratstund ägde rum i bilen och det var arbetsmarknadschefen som frågade. Åtta år har förflutit sedan dess och jag är inte lika naiv som då. Nu för tiden är man som en lägervakt mot hundarna som dresserats av regeringen för att försöka hålla ordning på arbetsmarknadsåtgärderna.

Det tog inte lång tid förrän jag blev kallad till ett möte med arbetsmarknadschefen och min dåvarande handläggare – en gammal gubbe vars jobb tydligen gick ut på att vara spydig och förpesta livet för arbetslösa som skall veta hut. ”Det fanns i alla fall en som tyckte om honom och det var hans chef”, skrattade en före detta handläggare som mycket väl visste vem det var och hade hört otaliga historier om denne man.

- Jag har hört att du tackat nej till jobb! sade min handläggare bistert med hotfulla ögon.

- Va? Har jag? Vilket jobb då?

- Ja, NN här har berättat att du sagt nej till att jobba med lokalvård i kommunen.

- Men herregud! Det var ju bara ett samtal och inget jobberbjudande. Frågar man någon vad de har för framtidsdrömmar är väl knappast lokalvård det mest förekommande svaret.

Så här trevlig är jag då jag städar.

Hur som helst fixade man städjobb åt mig och jag skulle gå bredvid en utvecklingsstörd kvinna för att lära mig yrket. Inget ont om dem, men att ha henne som någon slags arbetsledare blev en smått märklig situation då vi var i varsin ände av intelligensens spektrum. Till råga på allt var detta bara några ynka veckor efter jag börjat gratisjobba på ett slavcenter och bara det var en chock i sig: bli placerad på ett vuxendagis där den ena var värre än den andre och vi hade en plusjobbare, som inte var vid sina sinnes fulla bruk, som trodde han var arbetsledare.

Jag fick ett schema där jag skulle jobba tidig morgon till lunch, sedan återkomma efter några timmar och arbeta under kvällen i en kommun som inte erbjuder barnomsorg på obekväma tider. Det tog en dag av fasa innan jag satt på vårdcentralen och skakade samt grät hysteriskt. På den tiden kunde jag gråta, det saknar jag nästan. Diagnos: utbränd.

Ett år senare var det dags igen att lösa entré till ”Cirkus Arbetslös”. Åtgärder som alla gick ut på gratisjobb med sysslor på en 5-årings nivå. Om ens det. Sedan hittade AF jobb åt mig igen: Samhall. Min handläggare undrade om jag kunde vara arbetsledare och det slutade med att jag blev kallad på intervju för att hyras ut som bl.a. lokalvårdare. Jag grät (igen?!?) och var fullkomligt förtvivlad och undrade hur jag hamnat där. Det fattade inte de heller och tillbaks till AF.

Efter 8h städning är jag så här frisk…

Efter någon tid ringde ett privat städbolag som fått mitt CV av AF. Intervju dagen därpå och sedan började min karriär som lokalvårdare. För vilken gång i ordningen minns jag inte och det är nog tur. En vecka och arbetsledaren klagade i telefon för sin chef varenda dag. Inte illa med tanke på att jag bara skulle jobba halvtid. Inkallad till chefen och jag fick säga som det var: att jag provat på att städa otaliga gånger och det aldrig har fungerat. Varför AF envisas med att matcha mot dessa jobb är fortfarande en gåta.

Ny handläggare och igen: sök städjobb på Samhall, de behöver massa folk. Sedan fick jag byta handläggare och jag fick åter igen förklara att jag inte klarar av lokalvård. Vid flera tillfällen dessutom.

- Skall jag ta bort matchningen mot lokalvård? undrade hon.

- Ja tack!

Några veckor senare fick jag ett mail av handläggaren som undrade om jag kunde tänka mig att jobba med lokalvård. Jag blev så matt att jag inte iddes svara. Men så ringde det: min handläggare hade hittat jobb åt mig. På ett företag som sysslade med XX. Då jag var upptagen med middagen lyssnade jag med ett halvt öra och tog för givet att det handlade om administration då det är detta vi skulle försöka hitta en arbetsplats inom.

- Kan jag skicka ditt CV?

- Ja visst, gör det!

Så ringer telefonen och plötsligt är det SIUS-konsulenten i andra änden. Jobbet i fråga handlade åter igen om städning och vi bokade tid för möte. Den här rekryteringen är också ganska komisk. Hemligt vilket företag som rekryterar och tydligen skulle jag åka till arbetsplatsen med SIUS-konsulenten. Jag såg framför mig hur jag sitter bakbunden med bindel för ögonen för att inte veta vilket ställe vi åker till, genomföra intervjun och av med bindeln igen först på kontoret. Top secret.

- Det lyder under sekretess när företag anlitar Arbetsförmedlingen för rekrytering.

Jag har slutat höja på ögonbrynen, men däremot bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Nu får det vara slut på allt velande hit och dit, jag vill gå vägen framåt. Efter två sömnlösa nätter av grubblerier gjorde jag upp en medioker mindmap – innehållandes styrkor respektive svagheter – till mitt möte med SIUS-konsulenten.

- Mitt problem är att jag är särbegåvad. Jag klarar inte av enkla jobb utan intellektuell stimulans.

Min gode vän hade mycket roligt åt detta då jag berättade att jag dykt upp i trasiga, rosa fejk Foppa tofflor, urtvättad dödskalle t-shirt samt rutiga shorts – och förklarat mitt ”problem”. Ja, jag vet: värsta WT-varningen på mig denna dag, men jag orkade inte göra mig presentabel. Det leder ändå inte till något vettigare. Kanske skall jag dra på mig pyjamas nästa gång?

Precis så

Precis så…

Det blev i alla fall ett bra samtal och jag tror hon förstod hyfsat. Bara detta är en bedrift i sig: kommunicera på samma nivå utan massa missförstånd. Jag är gärna subtil och tror att polletten trillar ner hos människor utan att jag behöver vara plump. Tyvärr har det inte fungerat under alla dessa år, men tydligen överger jag aldrig mitt hopp om mänskligheten.

- Det låter inte som om du är rätt person för detta jobb, konstaterade SIUS-handläggaren.

- Nej, jag är ju inte det, svarade jag lättad över att hon förstått efter jag förklarat. Hon fick en eloge i mitt sinne då jag av erfarenhet vet att de flesta handläggare ändå hade fortsatt rekryteringen. Statistikjakt eller okunskap? Det låter jag vara osagt.

Jag uppskattar givetvis att jag är som jag är, men emellanåt kommer en önskan om att vara mer som normalpopulationen – för enkelhetens skull. Tack och lov försvinner denna önskan lika fort som den kommer. All respekt åt dessa lokalvårdare som sliter år efter år med låga löner och en hel del trivs med det. Det kan jag beundra. Själv klarar jag inte av det och det är inte så enkelt som att jag avskyr att städa. Jag fixar inte sysslor som inte kräver något av mitt intellekt. Då blir jag dampig och det är kanske inte så konstigt att man felaktigt trott att jag har ADHD. Symtomen är snarlika med den skillnaden att jag är extremt observant, har hyperfokus när något intresserar mig, har ett inre driv utan dess like och slutar vara rastlös när jag får mina behov tillgodosedda. Vid ADHD har man dampsymtomen så gott som hela tiden. Har jag en mopp eller disktrasa för länge i handen kokar min hjärna över och jag får motstå impulsen att gå bärsärkagång med skaftet. Till råga på allt blir jag sjuk: sönderstressad och så rastlös att jag inte kan ta mig för någonting. Dessutom tvingas hjärnan till massa dagdrömmerier för att fly en icke stimulerande verklighet. Där går man med kvasten, löser ekvationer i skallen för att ha någon hjärngympa och kan inte koncentrera sig på det man håller på med för det är totalt meningslöst och leder ingen vart.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker smälter man aldrig in i mallen - inte ens för en diagnos.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker passar man aldrig in i mallen – inte ens för en diagnos.

Givetvis städar jag hemma. Det tvingar jag mig till och lyckligtvis går det ganska snabbt. Men för att få mig att klara av att svabba 8h/dag måste de proppa mig full med olagliga substanser och dit har vi inte nått ännu. Tack och lov! För trädgårdsarbete krävs det nog en ECT-behandling i mitt fall.

En god vän som fungerar lite likadant sade att: ”helvetet är en plats utan intellektuell stimulans”. Det är verkligen så, men mer om det en annan gång.

Att låta AF göra en felrekrytering för jag är rädd att bli utan a-kasseersättning kändes inte som något roligt alternativ. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd, jag hade blivit sjukskriven igen och hamnat längre bak än ruta ett och AF hade tappat ännu mer i trovärdighet och kanske förlorat en kund. Alla parter hade förlorat på det och jag förklarade det också.

- Det är viktigt att Arbetsförmedlingens anseende inte skadas mer, sade SIUS-konsulenten och jag instämde till fullo.

Hur mitt namn kom upp i rekryteringen fattar jag inte, men jag antar att det har med arbetsbelastning, stress och statistik att göra. Samt den galna styrningen av myndigheten. Men jag är ändå glad över att de försöker – även om det många gånger blir fel. Det är dock synd att de inte får hjälpa på rätt sätt.

Jag räknar med att kunna skriva ut mig från AF inom ett år. Nu har jag två projekt som är i sin linda och förhoppningsvis kommer jag klara mig på det. Bara detta gör att jag möter varje dag med ett leende nu för tiden. Åtta långa år i helvetet får definitivt räcka. Och tack vare denna ljusglimt har jag äntligen fått tillbaks min kreativitet. Helt underbart.


Arbetslinjen öppnar dörren för kriminalitet

Putsar du fönstren hos Asta idag?

Många gånger får den här sysselsättningscirkusen katastrofala konsekvenser. Pedofiler som är praktikanter på dagis och för ett tag sedan blev en 90-årig gumma mördad och fick sedan sitt hem övertänt. Sonen uttryckte sig kritiskt i Expressen:

”- Jag tycker det är omdömeslöst att skicka en psykiskt labil person hem till gamlingar. De erbjöd praktiskt taget en brottsmöjlighet.

Verksamheten där personer från boendet hjälper till i kommunen har funnits i flera år.”

I detta fall var gärningsmannen tidigare ostraffad, men man kan ju tycka att arbetsledarna för Törebodas kommunala sysselsättningsjippo borde varit lite mer uppmärksamma.

Jag har själv varit på praktik i liknande verksamhet, men i en annan kommun. Där skickade man vem som helst för att hjälpa åldringar med diverse sysslor. Man lät glatt kriminella män stolpa in i pensionärers hem utan någon som helst eftertanke. I de flesta av fallen var det känt sedan tidigare vad de hade gjort, men nu skulle de minsann sysselsättas. Halleluja!

Går du till Bertil och städar?

Det värsta av alla dessa exempel var en man som varit kriminell med missbruksproblem sedan tidig ålder. Dömd för dråp, diverse narkotikabrott, rån o.s.v. och med skyddad identitet. Vid ett tillfälle flyttade vi möbler från ett äldreboende då denne man glatt stod och berättade för mig hur han skar örat av en snubbe han var osams med. Mitt inne på boendet bland alla pensionärer. Arbetsledaren reagerade inte och det är kanske inte så konstigt: man blir avtrubbad till slut när man umgås med dessa individer dagarna i ända.

Jag vill tro att när Arbetsförmedlingen skickar ut arbetslösa i praktik på boenden, skolor, dagis, fritids etc. så sker någon form av kontroll.  Men på kommunala sysselsättningar existerar inte dessa. Här skickar man iväg kreti och pleti för att utföra tjänster hos privatpersoner. Det är tillfälligt och man jobbar sällan själv, men det är ingen garanti för någonting: för en kriminell är detta ett guldläge att reka för att återkomma vid ett senare tillfälle. Ja, man behöver inte ens vara kriminell förresten: hur påverkar det en arbetslös som varit fattig under många år att kliva in i ett hem fyllt med konst, silverbestick och antika saker? De flesta av oss låter bli, men är det så konstigt om tillfället gör tjuven? Nej.

Ibland blev en vaktmästare sjuk på skolan och då brydde man sig inte om att ersätta honom med en vikarie – det finns ju så många arbetslösa man kan skicka dit istället. Och så blev det. Bara detta stider mot reglementet, men ännu mer bisarrt blir det då man låter någon vara ersättare på en skola utan någon form av bakgrundskontroll. Hade skolan tillsatt så hade det blivit det, men detta sätts ur spel när man anlitar arbetsmarknadsenheterna i kommunen.

Anders, vill du ha praktik på dagis?

Ni som läser min blogg vet att jag inte är förtjust i kontroller och dessutom tycker man skall ge alla en chans. Men när det gäller arbete med människor i deras hem och när man arbetar med barn så är dessa kontroller viktiga.

Men, men: så länge arbetslösa sysselsätts så gör det kanske inte så mycket om en och annan blir rånmördad på kuppen eller att dagisbarn blir våldtagna. Länge leve arbetslinjen!


Bedriver AF underrättelsetjänst?

af0957

Kl. 10:00 var mötet och 3 min. tidigare klickar handläggaren upp min blogg och går sedan ut och hämtar in mig.

Jag har inget sjätte sinne, men ibland kan det verka så. Det är min skalle som spelar mig spratt och varnar för saker som jag inte hunnit koppla samman ännu. Det faller inte under katastroftankar då jag inte tänker det – utan det är bara som om kroppens alarmfunktion slås på. Någonstans har jag lagt ihop pusslet omedvetet men inte tänkt tanken i klartext. Svårt att förklara, men ni kommer förstå när ni läst klart. Detta hände mig nu senast i bilen då jag var på väg till ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Något väldigt jobbigt väntar.

Naturligtvis åkte jag dit ändå, nyfiken som jag är, och dessutom blir jag av med min futtiga ersättning om jag uteblir. Vi skulle göra en ny handlingsplan och diskutera eventuell praktik som en gammal arbetsledare till mig skulle försöka anordna. Jag sitter och väntar, handläggaren kommer ut lite senare än vad hon brukar och ser mer sammanbiten ut än vanligt. Och så går vi in på kontoret där hon vänt datorskärmen demonstrativt mot dörren så den inte skall gå att missa när man kliver över tröskeln. Ser man på: min blogg. Jag tyckte det var en smula pinsamt å hennes vägnar.

- Jo, det är så här att jag läst din blogg, säger hon triumferande.

- Jaha? undrar jag frågande. Vad skall det bli av detta?

- Du får väldigt gärna byta handläggare om du vill.

- Och hur kan du veta att det är min blogg? undrade jag.

- Men det fattar jag ju eftersom det står saker vi pratat om.

- Hur skall du bevisa att just det där är min blogg?

- Det är så att jag fått adressen av en som har kännedom om det. Och du får byta handläggare om du vill.

Efter att ha erbjudit mig annan handläggare tre gånger, blev mycket irriterad då jag var där för att diskutera annat.

- I ärlighetens namn tror jag det är DU som vill att jag skall byta handläggare.

Men naturligtvis var det inte så. Jag förstod aldrig varför hon tjatade om att jag skulle byta handläggare då det klart och tydligt framgår i denna blogg att jag tycker direktiven och toppstyrningen är helt uppåt väggarna – inte handläggarna i sig som jag för det mesta kommer överens med. Men nu hade jag tydligen skrivit att hon är naiv, vilket jag inte ens kom ihåg, och detta fick jag höra några gånger. Men vem skulle inte vilja vara mer naiv? Det hade varit underbart som kontrast då man som arbetslös blir ganska härdad med tiden.

Sedan fortsatte hon prata om bloggen och efter 20 minuter fick jag avbryta henne för att inte hela besökstimmen skulle gå åt till detta ändamål utan att vi faktiskt skulle diskutera hur jag skall komma vidare i mitt arbetssökande.

Stasi

Ja, min gamla arbetsledare hade tydligen sagt att det inte var någon idé att skicka ut mig i kommunal praktik då det inte skulle leda till jobb. Jag kunde inte annat än hålla med eftersom jag är ganska trött på all denna praktik och sysselsättning som inte leder någon vart. Sedan hade arbetsledaren och min handläggare diskuterat om jag kanske kunde få praktik på ett behandlingshem, som drivs av en man som åker dit för fortkörning, plåtad av kamera och allt, och skyller på sina anställda att det nog är någon av dem som lånat bilen. Detta visste jag innan jag kom till mötet, men av någon anledning fick jag aldrig höra fortsättningen av praktikens vara eller icke vara.

Mitt under mötet damp femkronan äntligen ner. Den berömda pusselbiten. Arbetsledaren jag pratat med i telefon bara någon månad tidigare och som haft ett helt annat bemötande mot mig än hon haft tidigare. Trevlig som vanligt, men hon var väldigt korrekt och bemödade sig om att inte säga något fel. Det var väldigt stelt – till skillnad från förr. Kanske inte så konstigt då jag skrev om stället hon är arbetsledare på och det blev ett himla ståhej den dag någon googlade deras verksamhetsnamn, kom till min blogg och läste, läste och läste. Jag hade hur mycket besökare som helst från kommunens IP denna dag – vilket jag aldrig tidigare haft. Den gamla arbetsmarknadschefen slutade och det var så illa att de modiga handläggarna på Arbetsförmedlingen frågade arbetslösa hur det egentligen stod till där då de fått indikationer på att allt inte stod rätt till. Och det gjorde det sannerligen inte. Media blev inblandade, men vad jag vet skrevs aldrig någon artikel om det hela.

Nåväl. Den förra arbetsledaren och min handläggare är goda vänner och resten kan ni räkna ut själva…

När jag kom hem var jag väldigt upprörd. Inte för att hon läst min blogg, det har flera tidigare handläggare gjort, men de har åtminstone valt att inte låtsas om det. De har varit professionella nog att hålla tyst och på så sätt respekterat mitt privatliv. Och det har jag inga problem med. Men när man använder detta i sin roll som myndighetsutövare – ja, då är man ute och cyklar.

Människor är nyfikna själar och det är bara sunt. När jag exempelvis jobbade för socialförvaltningen och hade hand om en tant i psykos, som påstod att hon var stor författare och hade gett ut flertalet böcker, så blev jag nyfiken och googlade hennes namn. Jag såg då att hon visserligen hade skrivit två pamfletter och skickat dessa som gåva till 2 universitetsbibliotek där de fanns arkiverade. Men aldrig någonsin att jag nämnde detta för henne. Vad skulle hon haft för förtroende för mig efteråt? Sagt åt henne att jag minsann sett att hon inte sålt några böcker utan skickat dem som gåva till biblioteket? Nej, inte det heller. Och självklart googlade jag inte från socialförvaltningens datorer eller använde deras nätverk för ändamålet. Detta gjorde jag privat på min egen anslutning. Hur hade det sett ut om personal på boenden satt på kontoret och googlade sina klienters namn via socialförvaltningens nätverk? Skrämmande och mycket oprofessionellt.

Hur ser inte detta ut?

af2307

Klockan 23:07 dagen innan vårt möte sitter handläggaren och läser min blogg på jobbets nätverk så Arbetsförmedlingens IP kommer upp i min tracker. Det ser riktigt illa ut och jag har försökt hitta något om Arbetsförmedlingens policy angående deras handläggares surfande, men hittar inget. Dock har jag väldigt svårt att tro att det är meningen att de skall surfa med jobbdator utanför arbetstid för att hålla koll på vad deras arbetssökande har för sig. Jag hade i och för sig kunnat maila deras chef och fråga om det fanns någon IT-policy för deras anställda, men så mycket orkar jag inte bry mig. Det är ett solklart klavertramp och det får räcka.

Sedan fick jag besök av henne flera gånger efter lunch samma dag. Hade hon surfat från eget IP hade jag inte brytt mig. Inte heller om det var Skatteverket, Rikspolisstyrelsen eller någon annan myndighet – de har legitimitet att göra det i sitt jobb eftersom de letar skattefuskare, kriminella etc. Men Arbetsförmedlingens syfte? Det finns ingen legitim anledning. Förutom då handläggare sitter och läser bloggar samt kommenterar med motivering att de prenumererar på inlägg om AF så de kan bemöta vad som står. Men nu var det inte detta det var frågan om då jag inte hade skrivit något på länge. Har AF börjat bedriva underrättelsetjänst? Ja, det lär vi aldrig få veta då det mesta som rör AF är hemligstämplat.

Det blev ingen handlingsplan skriven denna dag för tydligen var mitt skrivande viktigare än att diskutera hur jag skall komma ur arbetslösheten.

af1321

af1345

 

 

 


Hello Africa!

Vill du bli pirat? Snart kanske de annonserar på Platsbanken…

Hur går det i mitt arbetssökande? Ja, ibland händer det att telefonen ringer, men det är sannerligen inte ofta. Si så där en eller två gånger om året plingar den till och då är det uteslutande en oseriös arbetsgivare som hör av sig. Lyckligtvis har jag två mobiler nu för tiden. Nej, inga iPhones utan billiga Nokia telefoner för 99:- inklusive kontantkort. Perfekt för en sådan som mig som enbart använder telefonen till att ringa, svara, ta emot och skicka SMS, dessutom håller batteriet upp till 2 veckor när det är fulladdat. Jätteskönt då jag inte mött en enda människa med en iPhone som inte behöver ladda den minst en gång om dagen.

Ja, det finns en anledning till att jag har två mobiler. Sedan jag gjorde min profil på Arbetsförmedlingen öppen för arbetsgivare att läsa så har jag blivit fullkomligt nedringd. Inte av arbetsgivare såklart utan inkassobolagen har kommit på att de kan söka efter personer hos AF som har hemligt telefonnummer och/eller icke registrerade kontantkort. Så man kan säga att jag har en hot line där det enbart ringer myndigheter, inkassobolag (svarar aldrig), telefonförsäljare och oseriösa arbetsgivare och sedan har jag mina privata telefoner.

Men tillbaks till ämnet nu. Det ringer alltså på den där avskyvärda mobilen och jag svarar.

- Hej, mitt namn e NN, hörs det i andra änden på knagglig svenska.

- Hej, hej!

- Dy ha söka jobb hos mej såm trader, komma dy ihåg?

- Jo då, svarar jag som inte har någon aning om vilket av alla dessa jobb det är som jag måste fylla aktivitetsrapporten med då jag inte hittar tillräckligt många seriösa att söka.

- Vaffö dy soka jobbet?

- Tja, hmm, tja, hrmm, ööh… mumlar jag och undrar hur jag skall klara mig undan detta. För jag är arbetslös och måste söka allt jag hittar, kommer jag på och hade det varit en vettig människa hade han redan nu tackat för visat intresse.

- Okäj, va ha dy fö yttbilning?

- Jag har läst 320p rasbiologi och jobbat med diverse eutanasiprojekt runt om i världen. Hmm, lite av varje, men främst data och företagsekonomi, svarar jag likgiltigt då jag fått klart för mig att denna snubbe är riktigt desperat och inte kan hitta någon som vill jobba för honom.

- Kann dy kåmma på inttevu?

- Visst, visst!

- Imon kloka tålv?

- Ja, det blir jättebra. Tack för du ringde!

Givetvis kastade jag mig framför datorn för att se vad för elände som väntade. Ett bolag utan anställda. Jobbet gick ut på att lura hitta kunder som vill investera minst 50k i diverse valutor som sedan säljs. Ägaren tog 15% av vinsten och i platsannonsen stod det att man enbart får rörlig lön. Företaget har enbart haft 9 transaktioner under ett år (enligt han själv så jag tar det med en nypa salt då svenskar är försiktigare än så) och om jag skall räkna högt att jag får 10% av vinsten – troligtvis mycket mindre än så – hade det inneburit att jag hade tjänat max några hundralappar om året efter skatt. Lägg då till pendling 22 mil/dag så hade jag fått betala flera tusen varje månad för att jobba gratis. Uppenbarligen behöver han någon som pratar klockren svenska för att lättare övertala folk att lätta på plånboken.

Sedan läste jag om snubben och så här ser min potentiella arbetsplats ut:

fidel

Såg ut som en riktigt otrevlig typ jag absolut inte skulle vilja möta i en mörk gränd. Ja, inte ens i dagsljus förresten. Och då skall ni veta att jag inte är speciellt räddhågsen när kommer till sådant. Jag har till och med jobbat med psykopater som varit mina brukare, men här skrällde varningsklockorna på högsta volym.

Jag kunde bara inte sluta garva. Var tvungen att berätta, visa för mina barn och fråga om de tyckte jag skulle ta jobbet.

- Mamma, du är inte kloook! skrattade de i kör. Stackars barn, men jag pratar en del om arbetslöshet här hemma och vikten av att de går i skolan och skaffar sig bra utbildningar. Inte för det har hjälpt folk då det är kontakter som är A och O nu för tiden, men men. Vad som är fascinerande är att en 10-åring tycker reglerna för arbetslösa verkar helknäppa och det faktiskt är vuxna människor som bestämt dem. Å andra sidan är han mer intelligent än ca 90% av befolkningen. I alla fall om man skall sätta tilltro till IQ-tester. Jag ligger något högre än så, men har en stark känsla av att bli omkörd ganska snart.

Att vara arbetslös är en absurd historia. Vad som är mer konstigt är att sådana här bluffföretag får annonsera på Platsbanken. Jag har länge sagt att jag borde ha som jobb att kvalitetssäkra Platsbanken från oseriösa aktörer, men de kanske redan har någon på den posten? Någon som uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Å andra sidan: hade de rensat Platsbanken från oseriösa aktörer så hade det inte blivit många annonser kvar. Nu kan man istället hävda att det finns jobb, men att arbetslösa är för lata för att ta dem…

Givetvis åkte jag inte på någon intervju. Jag var duktig nog och mailade att jag inte kan jobba för enbart rörlig lön. Men hur hade det gått om jag inte hade haft a-kassa där jag har rätt till att tacka nej till jobb som ligger mer än 90% under min a-kassenivå? Det vill jag inte veta.

 


Herrens vägar äro leriga

myrorna

Det finns små ljusglimtar även i livet som arbetslös. Under en loppisrunda i eländiga avkrokar fick jag syn på denna långtradare mitt ute i åkern.

myrorna2

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Vi får hoppas att inga fas3:are kom till skada. Kanske var det de som fick bärga lastbilen från platsen senare? Allt för att behålla sin lilla ersättning.

Det ironiska med det hela var att jag hade besökt x antal Fas3 fria loppisar – till dem hör inte slaveriägarna Myrorna. Och så tada! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men jag är ingen illvillig person – fast detta var faktiskt såpass underhållande att det gjorde min dag.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 62 andra följare