Herrens vägar äro leriga

myrorna

Det finns små ljusglimtar även i livet som arbetslös. Under en loppisrunda i eländiga avkrokar fick jag syn på denna långtradare mitt ute i åkern.

myrorna2

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Vi får hoppas att inga fas3:are kom till skada. Kanske var det de som fick bärga lastbilen från platsen senare? Allt för att behålla sin lilla ersättning.

Det ironiska med det hela var att jag hade besökt x antal Fas3 fria loppisar – till dem hör inte slaveriägarna Myrorna. Och så tada! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men jag är ingen illvillig person – fast detta var faktiskt såpass underhållande att det gjorde min dag.


Dagens brevskörd

Dagens brevskörd:

4 brev från Kronofogden

2 brev från A-kassan

1 brev från Arbetsförmedlingen

2 brev från CSN

3 brev från inkassobolag

2 brev från Försäkringskassan

Plus 1 kg reklam om massa saker jag inte har råd med.

Nu till det bästa: jag blev inte ett dugg uppstressad. Eländet åkte i soporna då jag inte har någon möjlighet att betala. Jag blev inte ens upprörd över att fogden tar emot preskriberade skulder från inkassobolag och beslutar att jag skall betala – trots att jag inte fått någon påminnelse om den på över 11 år. Därför klappar jag mig nu på axeln och säger till mig själv att min stresshantering är så mycket bättre idag än för bara några månader sedan. Hepp!


Släng arbetslösa till vargarna

Yummie! En Fas3:a i sikte…

Inför valet i år har alliansen bestämt sig för att Fas 3 (numera sysselsättningsfasen) inte skall öka. Istället skall man få ut 12.000 långtidsarbetslösa i subventionerade anställningar. Prioriteringsgruppen är de under 30 år med koder hos Arbetsförmedlingen som bl.a. kommer hamna på Samhall.

Vad skall man göra med resten? Ja, det verkar som det kommit mer drastiska metoder på tapeten. Åtminstone 16 stycken fas3:are kommer få sommarjobba på Kolmårdens djurpark utan att få lön för mödan – den går till djurparken. Som vi alla vet leder det inte närmare något arbete utan tanken här är nog att de skall bli vargamat och simsalabim så har statistiken minskat med 16 offer.

Arbetsuppgifterna det är meningen att fas3:orna skall utföra är städning, städning, städning och mera städning. De skall absolut inte uträtta arbetsuppgifter som anställda tidigare har skött. Jag kan ju inte låta bli att undra: kommer denna sommar bli den första i Kolmårdens historia då det utförs lokalvård? Herregud! Hur har djuren haft det tidigare där de vadat i sin egen avföring? Och hur har djurparken kunnat driva en restaurang där spindelväv hänger ner från taken och golven är så lortiga att man inte ens ser vad materialet består av? Fasansfullt.

Naturligtvis skall det inte tränga undan riktiga arbeten och ungdomar skall kunna sommarjobba i djurparken som tidigare. Men nu är det så att fas3:orna bekostar dessa ungdomars anställning. Med den cashen Kolmården får varje månad kan de anställa lite ungdomar också så det ser bra ut på papperet – och inte betala ett nickel för de dryga 20 arbetare de får gratis. Viva la arbetslinjen!

Nu ser man inte enbart utrotningshotade djur på denna djurpark – utan även utrotningshotade fas3:or.  

Fy skäms, Kolmården. Jag blir mer och mer övertygad om att jag aldrig mer kommer få ett arbete. Jag har för mycket moral och viktiga värderingar. Att jobba gratis åt giriga arbetsgivare är verkligen inget jag brinner för. Och på Kolmården kommer jag aldrig mer sätta min fot.


Alliansen som gett upp i jobbfrågan

Jag ser en myndighet i förfall

 

Dum som jag var bytte jag handläggare frivilligt.

- Hon är bra på att få ut folk i arbetslivet, var min gamla handläggares kommentar. På hans skrivbord låg en bok: ”Jesus i arbetslivet” eller något åt det hållet. Icke förvånande då alla är frireligiösa här omkring. Utom jag.

Efter några möten i höstas med den nya handläggaren försökte hon få mig att börja hos Samhall som lokalvårdare.

- Driver du med mig? Mitt CV ser illa ut som det är och med Samhall som pricken över i:et kan jag glömma en vanlig anställning så länge jag lever.

Märkbart irriterad över att jag tackat nej till jobb frågade hon: vart skulle du helst vilja jobba om du fick välja?

- Jag är inte i den positionen att jag kan välja och vraka, muttrade jag. Helst skulle jag vilja vara min egen, men det är omöjligt just nu.

Efter en tids fundering utbrast jag: Faktum!

- Tidningen? undrade hon.

- Ja, jag är övertygad om att jag skulle passa perfekt där: samma typ av humor, jag är duktig på att skriva, människor får lätt förtroende för mig och jag är van vid deras målgrupp.

- Då mailar jag dem direkt! kvittrade handläggaren förtjust och började knacka på tangentbordet.

- Alltså, jag kan faktiskt göra det själv.

Märklig situation, men jag orkade inte dividera med henne om det. Varför? Jo, för det är extremt tröttsamt att få höra hur negativ och pessimistisk man är och kanske jag till och med är deprimerad. Kanske gör det någon nytta då andra brukar säga precis tvärtom.

Inga arbetsmarknadsåtgärder i sikte

 

Nåväl. Detta var strax före jul och i början av januari träffar jag handläggaren igen, denna gång klädd i svart från topp till tå. Det skulle sedan visa sig väldigt passande då jag efter mötet upplevde det som jag varit på min egen begravning.

- Fick du svar från Faktum? undrade jag.

- Nej. Och Helga, nu ligger det till så här: vi har fått nya direktiv och du kan inte komma ut i praktik eftersom du har a-kassa.

- Jaha. Så de med a-kassa förvägras all hjälp och de som står långt från arbetsmarknaden, i Fas 3, kan inte heller få någon hjälp. Är det bara arbetslösa i Fas 1 och 2  som är prioriterade idag?

- Nej, inte de heller. Jag är ledsen och det känns inget roligt att behöva meddela detta. Det är inte klokt, men det får jag inte säga som du vet.

- Lugn, bara lugn. Så nu skall jag gå hemma till i höst med andra ord?

- Men du kanske hittar ett jobb!

Jag kunde inte låta bli att skratta. Tanken föreföll absurd.

- Vi har en CV-verkstad om du är intresserad.

- Jösses! Vet du hur många skriva CV kurser jag varit på under min tid som arbetslös? svarade jag och struntade högaktningsfullt i om jag lät negativ.

- Nej, du är ju så duktig att skriva så det behöver du kanske inte. Men det finns en annan utväg: landstinget har ett projekt som vänder sig till arbetslösa och sjukskrivna. Kanske du kan höra med dem om de kan hjälpa dig att få in en fot på arbetsmarknaden.

- Så nu skall landstinget ta över Arbetsförmedlingens roll. Har alliansen gett upp om jobben? Det blir bara värre och värre detta, sade jag och nu var jag antagligen mycket pessimistisk.

Handläggarens bild av mig

Av någon anledning kände jag mig otroligt lättad när jag fått smälta beskedet. Jag vantrivs med att bara gå hemma, men jag är inte heller förtjust i gratisarbete. Om jag hade kunnat få praktik under 3 månader på en drömarbetsplats så shoot, men att slava för någon som sätter det i system, nej tack.

En vår, sommar och höst utan arbetsmarknadsåtgärder. Vad gör jag då? Ja, jag blev faktiskt så uppåt att jag äntligen tog mig i kragen och påbörjade bokprojektet som jag funderat över sedan säkert 20 år tillbaks. Bära eller brista, men det är det jag är bäst på och jag kan inte dö utan att ha försökt. Så nu är handlingen och personerna mer eller mindre klara. Återstår det svåraste: skriva storyn, men framförallt: avsluta den. Det sista är jag sämre på.

Så i morgon, kära vänner, skall jag skaffa en riktig kontorsstol. Sedan skall jag fixa en riktig myshörna som bara är min och så bär det av.

PS: Idag fick jag massor av beröm för att jag är så driven och kreativ. Och dessa ord kom inte från min handläggare.


Arbetslös grönsak

Psykisk ohälsa bara ökar

Besök hos AF idag.

- Ja, hur går det? undrade handläggaren.

- Tja, ett enda långt moment 22 som vanligt, svarade jag med panikångest skenande och som gjorde att jag skakade i hela kroppen och knappt kunde tala.

- Finns det något vi kan hjälpa dig med?

- Så här ligger det till: jag har snart varit arbetslös i 7 års tid. Arbetsträning, praktik, sysselsättning, ett vikariat där jag jobbade ihjäl mig, ett oseriöst nystartsjobb som sög kraften ur mig, en arbetsmarknadsutbildning  jag var överkvalificerad för. Och nu sitter jag hemma och söker massa jobb jag ändå inte kan få – bara för att fylla aktivitetsrapporten med något. Att jobba med ekonomi eller inom handel kräver att man inte har skulder hos fogden, likaså om jag söker jobb hos bemanningsbolag. Inga kontakter och jag har små barn så jag kan inte arbeta vilka tider som helst eller pendla för långt. Mina chanser att få ett jobb igen är lika med noll.

- Är det sant? utbrast min naiva och kristna handläggare förvånat.

Att inte kunna få kontroll över ekonomin leder till kronisk stress

- Ja, tyvärr är det så och jag är långt ifrån ensam att få nobben på grund av betalningsanmärkningar. Jag känner massa personer som varit på anställningsintervju på större kedjor och det ”enda” som återstår efteråt är en bakgrundskontroll där de får nobben för de har skulder. Och hos bemanningsföretagen kvittar det vilken typ av arbete du söker: du är körd om du har prickar hos fogden.

Jag fortsatte:

”Jag skall vara helt ärlig med hur jag känner och jag upplever det som att någon satt mig i en experimentlåda för plågsamma arbetsmarknadsförsök. Där sitter jag utan möjlighet att ta mig ut. Den dag jag inte orkar längre slänger man i mig lyckopiller och hoppas jag står ut ett tag till. Och så håller det på… Jag mår helt enkelt skit och känner mig snart inte arbetsför över huvud taget. Mitt psyke har tagit så mycket stryk att jag tvingas ta benzo för att härda ut ångesten.”

Min handläggare såg chockad ut, men fattade poängen och nu är jag hänvisad till en annan handläggare för att börja om på ruta 1. Kanske går det att ordna en utvecklingsanställning någonstans?

- Vad är oddsen? undrade jag och poängterade att jag inte ens får en praktikplats och att chansen att få arbete efter en praktik är ca 25%.

- Hon har fått ut ganska många på arbetsplatser.

Handläggaren gick ut i korridoren, drog med sig en annan handläggare in som presenterade sig och som jag skall träffa nästa vecka för att diskutera min situation. De är väldigt trevliga på mitt kontor, men vad skall de göra?

- Undrar du över något annat? frågade handläggaren vänligt.

- Nja, bara en nyfiken fråga: är det totalt utbildningsstopp på Arbetsförmedlingen eller är det bara för dem som befinner sig i fas 3?

- Hmmm. Vi har fått snävare marginaler och för att bli beviljad en utbildning krävs det mycket starka skäl och då blir det så att de som står längst från arbetsmarknaden får stryka på foten. Och den kategorin tillhör du. Har du hittat någon utbildning du vill gå?

- Nej, jag undrade bara. Utbildningar som jag skulle kunna ha nytta av är tyvärr inget jag kan få via er då de är på högre nivå.

Ytterligare ett besök att lägga till handlingarna. Jag undrar hur länge det skall pågå? Under 23 år tills jag går i pension? Eller 33 år om vi skall jobba till 75 år?

Mål i livet: se skylten utan att få ångest

Det enda som händer i arbetslöshetens träsk är att ens psyke förfaller och i dagsläget känner jag mig som en grönsak. Folk med jobb drabbas av stress och psykiska åkommor för de jobbar för mycket och inte sällan har barn och hem att ta hand om. Arbetslösa får inte jobba alls – utan erbjuds meningslösa aktiviteter och utbildningar – och drabbas av stress och psykisk ohälsa för de hamnar i utanförskap och har inga möjligheter att påverka sin situation eller ekonomi. Och så tillsätter regeringen en utredning för att ta reda på varför den psykiska ohälsan ökar lavinartat. Ja, hur svårt kan det vara att förstå det själv…


Sura svar

Resultatet av mitt flitiga jobbsökande är följande svar:

_______________________

Hej,

Tack för din ansökan.

Tyvärr ser jag dock inte att din bakgrund på något sätt matchar våra önskemål och jag vill därför önska dig lycka till med jobbsökandet på annat håll!

Bästa Hälsningar

XXX

_______________________

Vad menar hon? Jag har minsann kvalifikationer i form av att ha sorterat lump och monterat klädnypor, virkat utan garn (kan inte bli mer kreativt) och lekt telefonförsäljare med andra arbetslösa kollegor för vi skall veta hur ett telefonsamtal går till, lära oss vara hövliga och kanske t.o.m. lyckas sälja någon bluffprodukt till en stackare som inte kan säga nej. Sju långa år av seriösa arbetsuppgifter som egentligen inte är arbete. Allt toppat av färska referenser till arbetsledare och handläggare som för länge sedan gick in i väggen av sinnessjuka arbetsuppgifter och numera är sjukskrivna. Hur kan hon dissa mig så?

Ja, inte är det kul att söka arbete man inte har kvalifikationer för. Men vad gör man? Aktivitetsrapporten måste vara ifylld med sökta jobb för man skall få lite cash. Arbetsmarknadsutbildningarna är ett skämt, man får stå och stampa på ruta 1 år efter år.

Snart kommer inga arbetsgivare utannonsera jobb offentligt för de inte orkar med alla ansökningar de tvingas sålla bland. Det går bra för arbetslinjen.


Kontrollfreaks

Aktivitetsrapport

Sådärja. Då var första aktivitetsrapporten inlämnad. Se filmen för att veta hur man gör? Orka. Så avancerat är det inte.

Inte ett enda vettigt arbete jag kan ta inom normalt pendlingsavstånd, men det går ju inte att lämna rapporten blank. Ajabaja, ingen cash för dig denna månaden lilla vän. Vart skickar jag ansökningar? Ja, jag vill inte terrorisera seriösa arbetsgivare som efterlyser folk med kompetens jag inte har. Därför blev det till 75% ansökningar till vidriga bemanningsbolag: allt från lagerarbetare till bagare och truckförare. Jag har inte truckkort heller, men jag skrev att Arbetsförmedlingen gärna bekostar ett truckkort med alla behörigheter – bara jag försvinner ur deras statistik. Det är tyvärr sant – även om jag inte fått ett ok på förhand.

Och så sitter jag där och har fyllt i ett långt forumulär till en ansökan som flygvärdinna (?!?) när det inte går att skicka in eländet för jag inte har laddat upp ett kort. Har jag gjort allt förgäves? Lätt fixat: jag laddade ner ett foto på Littorin och bifogade. Jippie! Ytterligare en ansökan att redovisa.

Jag skrev en ansökan för varje dag. Det gäller att helgardera sig: vad händer om det finns en dag där jag inte sökt jobb? Får jag ingen ersättning för den dagen? Inte troligt, men man vet aldrig. Bättre att vara rustad än att fastna med skägget i brevlådan.

Regeringen består av kontrollfreaks

Spontana intresseansökningar då? Ja, jag spelar faktiskt ett dataspel online med en ekonomichef för ett stort, börsnoterat svensk bolag som finns världen över.  Han har halvt lovat mig jobb uppåt landet – bara jag låter honom vinna i spelet någon gång. Det går inte då jag är mycket bättre spelare än honom. Han får spö ideligen och blir så tokarg att han kallar mig neanderthalare, grottmänniska etc.  Fungerar att låta små barn vinna när man spelar, men en 50 plussare? Give me a break.  Dessutom är han psykopat och flirtar med mig – trots att han är gift, och dem skall man hålla sig långt bort ifrån, så det kan lika gärna kvitta. Men det såg snyggt ut i aktivitetsrapporten i alla fall.

Och nu kan jag äntligen ägna tid åt vettigare saker än denna tidsödande och meningslösa aktivitetskontroll som tar musten ur arbetslösa såväl som handläggare.


Från folkhem till fattigstuga

Fattigstugan nästa

Jag minns när jag lärde känna min plastkusin som då var 3 år gammal och enbart pratade franska. Hur beter man sig med barn? Jag var 19 bast och livrädd för dessa små monster. Men det lilla livet var inte det minsta bekymrad: hoppade upp i mitt knä och charmade mig totalt. Hon kom att bli som en extra lillasyster under åren.

Har du ingen pulka? Ja, men då åker vi och köper en och ger oss ut i backen. Botaniska trädgården, muséer, Laserdome, Skara sommarland, teater, Liseberg, bio, Slottsskogen, hyra filmer och TV-spel och vi hade väldigt kul genom åren.

Du borde ha minst 12 barn så bra du handskas med dem. Helga kommer nog bli en supermamma så småningom. Det var så mina nära och kära sade.

Tänk om vi alla kunde vara smurfar & bekämpa trollkarlen Reinfeldt

Vad hände? Jag skaffade barn och de första åren var helt okej. Sedan kom katastrofen: alliansen. Efter 7 år av skräckvälde kan jag bara konstatera: jag har aldrig varit fattigare och mer olycklig än nu. Inte ens som student. Det senare var rena lyxlivet i jämförelse med detta.

Ungar som behöver regnkläder, gummistövlar, nya skor och innegympaskor etc. Behöva säga: jag har inte råd just nu. Nästa månad får jag säga likadant. Och nästa och nästa. Inga fritidsaktiviteter och jag skäms över att behöva erkänna det, men mina kids har aldrig haft egna barnkalas. Tanken på att behöva släppa in föräldrar som ser mitt hem gör mig alldeles kallsvettig. Det finns inte en hel möbel, tapet eller golv. Och jag överdriver inte. Jag trodde aldrig jag skulle behöva leva så här.

Jag hade en vision innan jag fick barn att vi skulle göra roliga saker tillsammans: åka pulka och skridskor, gå på muséer, låta dem upptäcka teaterns magiska värld, vara mamman som skjutsade till fritidsaktiviteter och helst av allt väntade med nybakta bullar och varm O´boy då de kommer hem från skolan. Inte ”du får vänta tills det är middag” eftersom brödransonen inte räcker annars.

Fattigstuga

- Det finns ju så mycket att göra som är gratis, brukar en del käckt kommentera. Och visst finns det. Men dessa käcka människor fattar inte att man är hänvisad till enbart käcka gratisaktiviteter och aldrig kan göra saker som kostar något. I längden tappar man inspirationen. Och dessutom: en kantarelljakt i skogen kräver ofta vettiga skor eller gummistövlar. Bara för att dra ett exempel.

Tänk om någon hade sagt till mig, innan jag fick barn: du kommer inte ha råd att ens köpa sängar åt dem. Jag hade förmodligen trott de var vansinniga. Skulle jag låta mina barn sova på golvet? Nej, det är så dragit och i ärlighetens namn vet jag inte om en gammal gästsäng från JYSK, där madrassen är av så dålig kvalitet att man känner de underliggande ribborna mot kroppen, är så mycket bättre.

Jag blev förbannad då jag härom dagen hörde Anders Borg prata om höstbudgeten och att alliansen vill stärka barnfamiljer med lite extra bostadsbidrag. En ringa summa som inte ens täcker hälften av de årliga hyreshöjningarna. Men det låter i alla fall bra för somliga. Mig lurar de dock inte så lätt. Jag stängde av radion efter att en annalkande panikångestattack var på väg. Hade de sagt att de funderade på att införa fattigstugor igen hade jag förmodligen blivit gladare i sinnet.

Det är ekonomin som gjort mig till den ångestfyllda varelse jag just nu är. Arbetslöshet i sig är inte roligt, men det absolut värsta är att aldrig någonsin ha några pengar. Ren och skär tortyr. När man inte ens kan täcka de grundläggande behoven hos sina barn – utöver kärlek, omsorg och fostran.

Idag syndade jag. Av någon anledning tror jag hela tiden att jag skall ha mer pengar över nästa månad, men det är alltid något hål som måste fyllas. Men jag hade lovat kidsen att ta med dem på bio. Trist nog pajade köksblandaren för några dagar sedan och där rök egentligen biopengarna x 4. Har jag lovat något så håller jag det. Att behöva ställa in saker och aldrig kunna göra något, månad efter månad, det gör mig verkligen inte friskare eller att ångesten flyr sin kos. Så vi drog iväg och kollade på Smurfarna 2. Disken får jag väl springa ut med i handfatet på toaletten och skölja tills vidare. Vem vet hur länge. Kanske till ett regeringsbyte.

Tjusigt. Om man har råd.

- Mamma, när skall vi gå på bio nästa gång? Om 3 år? undrade äldste pojken.

Det är tur de har ärvt galghumorn. För annars hade vi aldrig tagit oss igenom detta. Men det är inte roligt när barnen undrar när man skall få jobb igen, när vi har mer pengar och när vi kan göra saker som deras klasskompisar kan.

Jag hoppas hela tiden att saker skall bli bättre. Efter så här lång tid gör jag fortfarande det. Men vad händer om alliansen får fortsatt förtroende nästa val? Sveper det in en självmordstsunami över alla arbetslösa, sjuka, pensionärer och andra fattiga stackare? Det är saker jag försöker undvika att tänka på. Men blir det så, och jag inte bryter samman av hopplöshet samma dag, så skall jag skåla för det med ett glas vatten och knäckebröd som tilltugg.


Ruta 1

Slavarbete – nej tack!

- Oj, vad många jobb du sökt! Vad duktig du är. Så flitig som du är kommer du snart få ett arbete.

Samma harang får jag höra från varenda handläggare då jag skall redovisa sökta aktiviteter. Och det är alltid olika handläggare. Jag tror de får lära sig detta på någon kurs i att peppa arbetslösa. Min ångest gör att jag drar mig för att besöka AF kontoret och istället ringer jag en halvtimme innan kundtjänst stänger, sista dagen jag har på mig att redovisa. Illamående, hjärtklappning, yrsel, domningar i kroppen, elchocker i skallen, hyperventilerar, svettningar och försöker tala under gastkramande skräck och nära döden upplevelse. Av någon anledning låter ändå min röst fullt normal mitt i alltihop. Det är en trygghet. Jag är inte galen eller är på väg att bli det. All dårskap som följer i arbetslöshetens spår är däremot vansinne.

Arbetslinjen

Jag beklagade mig för min handläggare, sade att jag håller på att bryta samman snart av så många år av arbetslöshet och att leva på existensminimum. Han undrade om jag hade kontakt med psyk. Bollen i rullning – till en annan instans.

- Det är irrelevant. Att jag mår så här beror på att jag inte får pengarna att räcka till och inte har något jobb att gå till. Även om jag skulle äta piller så kvarstår grundproblematiken. Och på psyket kan de inte hjälpa mig med jobb.

Min läkare, efter jag vägrat bli sjukskriven från arbetslösheten och tvingas ha med draken Försäkringskassan att göra samt en ännu sämre ekonomi:

- Om du vill kan vi hjälpa dig med kontakten på Arbetsförmedlingen.

- Det behövs inte. Det är inte det som är bekymret. Jag har bra kontakt med mina handläggare och de gillar mig. Men de kan tyvärr inget göra – fastän de gärna vill. Jag hamnar i ingemansland där jag kan erbjudas meningslös sysselsättning som att sortera lump hos pingstvännerna eller gå någon utbildning jag är överkvalificerad för.

Vad händer? Jo, min handläggare på AF föreslog praktik som lösning på mina bekymmer. Praktik!?!

- Okej, jag kontaktar lite företag och ser vad som händer, mumlade jag oinspirerat.

Likadant i Sverige

Sagt och gjort. Jag mailade vartenda större företag i krokarna inom normalt pendlingsavstånd. Några få svarade i samma sekund: ”Tack för visat intresse för vårt företag, men tyvärr…” och de flesta svarade inte alls. Efter någon vecka kom ett urgulligt mail från en rekryterare som förklarade situationen på deras arbetsplats: många sjukskrivna, stor arbetsbörda för de som är kvar och kanske kan jag praktisera i höst. Ja, detta skedde i somras. Min handläggare och jag var inte riktigt överens om val av lämplig tidpunkt. Behöver jag skriva vem av oss som tyckte det var oklokt att höra av sig till företag veckan innan de skall stänga för semester och vill få allt överstökat?

- Hur gick det med eventuell praktik? undrade min handläggare.

- Tja, de flesta svarade inte alls och de få som gjorde det kunde inte ta emot mig. Men jag fick ett vagt svar från en kvinna på XX AB där jag kanske kunde få praktik i höst.

- Vad heter hon?

- Minns inte, ljög jag som anade ugglor i mossen. Det sista jag vill är att min handläggare skall ringa upp denna kvinna och pusha på och indirekt göra mig till en idiot som inte klarar av det själv. För det är tyvärr så det fungerar. Jag kryssar mellan hajarna, men har flera bekanta som råkat ut för detta fenomen. Ytterst pinsamt.

- Okej. Då skriver jag i din handlingsplan att du kontaktar dem vecka 31, säger handläggaren.

- Samma vecka de startar efter semestern? undrar jag förvånat.

Denna stress hela tiden. Bort ur statistiken så fort som möjligt. Strunta i det taktiska.

- Jag är faktiskt förvånad över att du fick något svar över huvud taget, fortsätter handläggaren glatt.

- Jaså? och tårarna börjar trilla nedför kinderna efter att ha fått denna brutala sanning serverad på smutsigt fat.

Arbetslinjen är ett sjunkande skepp här också

Det är inte lätt att göra mig nöjd:  jag blir förbannad när handläggare och coacher är positiva in absurdum och menar på att jag snart får jobb. Detta har jag hört under 7 års tid nu. Vad är snart? 10 år? Inte heller känns det roligt när de blir förvånade att jag kanske fått napp på en vanlig praktikplats. Då känner jag mig komplett värdelös. Jag som alla tycker bra om och som är duktig på att arbeta. Varför skulle de inte vilja ha mig? Jag vet ju hur död arbetsmarknaden är idag, men ändå. Det är väl tur att jag har någon gnutta självförtroende kvar.

Situationen var sig lik på företaget jag kontaktade och ingen praktik blev av. Lika bra det för jag vet inte om jag skulle klara av att praktisera på en arbetsplats några månader, kanske trivas och gilla stället, för att senare bli utkastad i kylan igen. Jag är urbota less på allt gratisarbete och har jobbat nog för ingenting. På den nivån befinner jag mig nu.

Och vad händer i mitt arbetslösa liv? Ja, det verkar inte bättre än att jag skall lämna avstämning 1 gång i månaden och dessutom göra aktivitetsrapportering lika ofta. Jag blir matt. Stå på ruta 1, bakom ett berg av skulder som bara blir högre, under 7 års tid, aldrig tillåtas gå framåt. Det är psykiskt nedbrytande och mot det finns inga piller i världen. Tyvärr.


Välsigne dig, lille arbetslös

Helleluja – snart är vi välsignade med jobb!

Med stigande fasa läser jag att Elisabeth Svantesson numera är arbetsmarknadsminister. Just när man trodde att det inte kan bli värre så blev det faktiskt det.

Det märks att det är val nästa år. Angela Bermudez -Svankvist får sparken och Hillevippan likaså. De klarar inte av sina uppdrag, men faktum är att ingen klarar av ett omöjligt uppdrag. Och det är precis vad alliansens arbetsmarknadspolitik är: en olöslig ekvation. Skjut budbärarna och in med nya. Kanske lurar det någon att rösta på dem ännu en gång.

Vi har målat och slipat samma stol flera gånger för det inte finns fler att tillgå. Virkat utan garn. Renoverat herrgårdar åt privatpersoner. Det kallas sysselsättning där man ger anordnaren betalt och svälter den arbetslöse som jobbar.

Hjärntvätt, healing, beröringsterapi, kristaller, hypnos och annat hokus pokus som går under pseudonymen jobbcoachning. Inte sällan utfört av sektledare, shamaner eller dömda skattefifflare, våldsbrottslingar och bedragare.

Vad skall hända under Svantessons regi? Inom en snar framtid kommer vi få lära oss tala i tungor för att förvilla arbetsgivare att ge oss jobb. Nya arbetsmarknadsutbildningar som inte heller de är gångbara på arbetsmarknaden: lära sig att gå på vattnet och dela hav med bara händerna. Tankekontroll. Detta måste de ju bara införa. De kontrollerar allt annat in absurdum och nu är vi framme vid sista steget i arbetslöshetscirkusen.

Manson family

Det är inte bara hos svenska kyrkan och pingstvännerna vi kan få sysselsättning. Nej, nu kommer vi fösas i boskapsvagnar till Livets ord, Scientologerna, Jehovas vittnen, Maranata och kanske kan t.o.m. Hans Scheike även få en arbetslös sysselsatt med att plocka björkris.

Snart gör väl Ulf Ekman och Helge Fossmo entré hos alliansen och dårhuset är starkare än någonsin.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 61 andra följare