Bytt är bytt och kommer tyvärr igen

Besöksförbud på AF?

När jag träffade min handläggare sist skulle vi ha upprättat en handlingsplan, men istället valde hon att diskutera min blogg och försökte få mig att byta handläggare. Det var inget hon önskade, sade hon då jag frågade. Men om jag ville gick det att ordna. En smula märkligt då det verkligen inte alltid är enkelt att byta handläggare i myndighets Sverige. Det sker om handläggaren vill men för kunden är det oftast en segdragen process med mycket tjat.

Hur som haver mailade jag och bad om en tid för denna handlingsplan vi skulle upprättat. Fick till svar att jag skulle komma in på måndagen då de har besökstid så kunde vi fixa det. Annars drar det ut på tiden då deras almanackor är fullklottrade.

- Jag skall träffa NN och upprätta en handlingsplan.

- Hon är inte här idag, svarade receptionisten.

- Men vi skulle träffas idag. Är hon sjuk?

- Det kan jag inte svara på.

Denna sekretess är absurd. När skall AF ta ner loggan, ha kontor på hemliga adresser och alla handläggare får skyddad identitet? Jag tog för givet att hon var sjuk och upprättade en handlingsplan med en annan handläggare för att vara på den säkra sidan. I denna står det följande:

2014-06-30 
NY PLANERING 

Jag kontaktar i god tid innan detta datum via mail eller telefon min Arbetsförmedling för att boka tid för att upprätta en ny handlingsplan.

Duktig som jag är mailade jag min handläggare 2 dagar efteråt och bad henne om en tid innan detta datum för att vi skall fixa en ny handlingsplan. Svaret: hon skall återkomma med en kallelse.

En månad senare och då det är 3 veckor kvar har jag fortfarande inte fått någon kallelse. Däremot har SIUS-konsulenten tagit kontakt med mig och något av det första hon sade var: ”Jag är INTE någon handläggare utan du har kvar NN som vanligt.” Djungeltrumman hade tydligen nått även henne och det var uppenbarligen viktigt att påpeka att min ordinarie handläggare inte bytt bort mig.

Denna evinnerliga praktik…

Det blev inget med städjobbet, men däremot ringde SIUS-konsulenten och sade att jag eventuellt kunde få praktik på kontoret. Jag tyckte det lät lite konstigt att få praktik mitt i semestertider då många ordinarie går på just semester. I normala fall får man till svar att man skall återkomma efter semestern då allt är som vanligt igen.

Slutsatsen jag drar av detta är att handläggaren inte är överförtjust i mötena med mig. Och nu orkar jag inte skicka påminnelse om att få en tid för handlingsplan. Skall man behöva tjata sig till en handlingsplan som faktiskt är AF:s ansvar att den upprättas? Nej, jag tycker inte det. De kan väl göra som när man var i Fas 3: då får man den hemskickad och det står att den upprättats mellan den arbetslöse och AF – bara för Fas 3:orna inte är någon prioriterad grupp.

I oktober/november någon gång går jag in i Fas 1 igen och då byter jag handläggare per automatik. AF har vissa handläggare som tar hand om de med a-kassa, andra håller på med JOB och på andra håll i landet finns det vissa stackare som enbart får nöjet att ha med Fas 3:or att göra och skicka ut dem i meningslösa jippon. När jag frågade vid något tillfälle var motiveringen att denna uppdelning skulle ge bättre service åt de arbetslösa och handläggarna skulle inte behöva sätta sig in i så mycket regler. Ganska komiskt då man som arbetslös oftast måste ha koll på a-kasseregler, deltidsregler, förordningen för jobb- och utvecklingsgarantin, subventionerade anställningar (vilka är bäst, vilka ger nya a-kassedagar, vilka ställer inga krav på arbetsmiljö och försäkringar?), FK:s regler om aktivitetsstöd, Socialtjänstlagen och krydda det med Skatteverket samt Kronofogdens reglemente. Ofta har man mer koll än handläggarna hur dessa lagar och förordningar slår mot varandra och det blir en märklig situation då den arbetslöse oftast är mer insatt än handläggaren själv.

Ring inte, maila inte, möt mig inte.

Men, men: om jag får praktik så skrivs jag in i JOB – trots att jag har a-kassedagar kvar. Detta för att det är svårare att få praktik beviljad med a-kassa. Och då byter jag handläggare. Så jag antar att detta är den främsta anledningen till att man jagar praktikplats åt mig med blåslampa mitt under semestertid. Hade det inte varit lättare för alla parter om handläggaren var ärlig och sade att hon inte vill ha mig på sitt bord längre? Detta är fruktansvärt pinsamt och då menar jag inte för mig själv.

Vid något tillfälle läste jag om Arbetsförmedlingens arbetssituation och deras arbete för att säkerställa säkerheten för sina handläggare då hot och våld ökar. Inte bara hos dem – utan alla myndigheter är berörda, men denna artikel (som jag i skrivande stund inte hittar) handlade specifikt om AF. Arbetsförmedlare sitter alltid närmast dörren för de inte skall bli låsta om en hotfull situation uppstår.

Jag ägnade lite funderingar åt detta eftersom jag är en person som gärna sitter nära dörren och som vill ha översikt över lokalen jag befinner mig i. Detta sker helt omedvetet, men det är så jag fungerar. Och fråga mig inte hur jag kan komma ihåg hur jag sitter på möten, men faktum är att jag gör det, och då slog det mig att min nuvarande handläggare är den enda som faktiskt har placerat sig närmast dörren. Faktiskt också SIUS-konsulenten vid vårt enda möte för en kort tid sedan. Men inte en enda gång innan dess och då pratar vi 8 års tid. Annars har jag sluppit sitta innerst och blicka ut genom plexiglasfönstren på alla arbetssökande som står och stampar samt receptionisten som otåligt blickar in i tid och otid med ögon som undrar om vi inte är klara snart. Denna ständiga stress.

Byta arbetssökande?

 


Uppmuntran på handläggares vis

Ta emot uppmuntran när man inte vet att den serverats

- Hur många jobb sökte du förra året? undrade handläggaren.

- Ingen aning. Det är olika månad för månad. Ibland är det mer, ibland mindre. Men säg ett snitt på 35 stycken i månaden om jag jag räknar lågt.

- Det finns 2.000 företag bara i den här kommunen! utbrast hon.

Jag visste inte vart hon ville komma, men antog att det var en piska: sök mer jobb! Det hela gjorde mig konfunderad då alla tidigare handläggare sagt åt mig att jag söker flitigt och brett. ”Snart kommer du få jobb så som du söker”. Ja, ni andra har säkert också hört detta år efter år.

Vid ett senare tillfälle då vi skulle träffas tyckte jag det var dags att rensa luften. Det fanns många saker jag hade irriterat mig på som jag ville diskutera. Ovanstående var ett av dessa uttalanden.

Eftersom jag är som jag är fick jag verkligen anstränga mig från att inte göra upp ett diagram över hur många aktiva företag det faktiskt finns i kommunen. Summan jag fick höra är en glädjesiffra. I själva verket är det bättre att låta aktiebolag vara vilande under minst 5 år för att på så vis få lägre beskattning – än att likvidera det. Och hur många registrerade enmansbolag som inte är arbetsgivare är inräknade?

Jag gjorde inte upp denna kalkyl. Ett stort kliv i rätt riktning på min väg att ”ta kontroll över tiden” i min stressade tillvaro. Det finns viktigare saker att ägna sig åt och även om jag var nyfiken kunde jag faktiskt lägga det åt sidan. En guldstjärna till Helga. Man behöver uppmuntra sig själv som arbetslös så man inte brakar genom isen helt och hållet.

Kontroll över tiden

Vad sade min handläggare då jag ifrågasatte vad hon menade? Sökte jag för lite jobb? Skulle jag skicka ansökningar till alla dessa 2.000 företag innan hon blev nöjd?

- Nej, absolut inte. Det var bara en uppmuntran att det finns många fler företag att söka till!

Det hela var ganska komiskt. Uppmuntran? Jag fattade vad hon menade, men kan inte inte låta bli att undra hur många långtidsarbetslösa som hade tolkat det som uppmuntran. Finns det ens någon? Man är van vid piska och kontroller. Moroten lyser med sin frånvaro. Men jag antar att det var denna som sträcktes fram, men den luktade inte tillräckligt gott och därför gick den obemärkt förbi.

Off topic: angående piska och morötter så var det vad en av de två underbara psykologer – som håller i en mindfulness kurs jag går – sade om psykiatrin: ”När all psykofarmaka och medicin inte hjälper så är det piska och morötter som gäller”.

- Det där skall jag skriva i min blogg, skrattade jag.

- NEJ, då blir jag arbetslös!

Fokus gumman!

Fokus gumman!

Kanske inte så konstigt att han gillar piska och morötter då han tidigare varit i kloster där munkarna slog honom med käpp under meditationen för han skulle behålla fokus.

- Vad var det för kloster egentligen? Låter som värsta S&M templet, sade jag.

Ja, denna kurs är ganska rolig för det blir totalt utflippat emellanåt. Och goda skratt är verkligen något en arbetslös behöver.

 

 


Missmatch

Ett av alla helveten: städning.

- Vad har du tänkt dig i framtiden, Helga?

- Ja du, det är mycket man vill, svarade jag.

- Lokalvård kanske?

- Det är knappast det jag drömmer om, skrattade jag.

Till synes ett helt vanligt samtal. Men det var det inte. Denna lilla pratstund ägde rum i bilen och det var arbetsmarknadschefen som frågade. Åtta år har förflutit sedan dess och jag är inte lika naiv som då. Nu för tiden är man som en lägervakt mot hundarna som dresserats av regeringen för att försöka hålla ordning på arbetsmarknadsåtgärderna.

Det tog inte lång tid förrän jag blev kallad till ett möte med arbetsmarknadschefen och min dåvarande handläggare – en gammal gubbe vars jobb tydligen gick ut på att vara spydig och förpesta livet för arbetslösa som skall veta hut. ”Det fanns i alla fall en som tyckte om honom och det var hans chef”, skrattade en före detta handläggare som mycket väl visste vem det var och hade hört otaliga historier om denne man.

- Jag har hört att du tackat nej till jobb! sade min handläggare bistert med hotfulla ögon.

- Va? Har jag? Vilket jobb då?

- Ja, NN här har berättat att du sagt nej till att jobba med lokalvård i kommunen.

- Men herregud! Det var ju bara ett samtal och inget jobberbjudande. Frågar man någon vad de har för framtidsdrömmar är väl knappast lokalvård det mest förekommande svaret.

Så här trevlig är jag då jag städar.

Hur som helst fixade man städjobb åt mig och jag skulle gå bredvid en utvecklingsstörd kvinna för att lära mig yrket. Inget ont om dem, men att ha henne som någon slags arbetsledare blev en smått märklig situation då vi var i varsin ände av intelligensens spektrum. Till råga på allt var detta bara några ynka veckor efter jag börjat gratisjobba på ett slavcenter och bara det var en chock i sig: bli placerad på ett vuxendagis där den ena var värre än den andre och vi hade en plusjobbare, som inte var vid sina sinnes fulla bruk, som trodde han var arbetsledare.

Jag fick ett schema där jag skulle jobba tidig morgon till lunch, sedan återkomma efter några timmar och arbeta under kvällen i en kommun som inte erbjuder barnomsorg på obekväma tider. Det tog en dag av fasa innan jag satt på vårdcentralen och skakade samt grät hysteriskt. På den tiden kunde jag gråta, det saknar jag nästan. Diagnos: utbränd.

Ett år senare var det dags igen att lösa entré till ”Cirkus Arbetslös”. Åtgärder som alla gick ut på gratisjobb med sysslor på en 5-årings nivå. Om ens det. Sedan hittade AF jobb åt mig igen: Samhall. Min handläggare undrade om jag kunde vara arbetsledare och det slutade med att jag blev kallad på intervju för att hyras ut som bl.a. lokalvårdare. Jag grät (igen?!?) och var fullkomligt förtvivlad och undrade hur jag hamnat där. Det fattade inte de heller och tillbaks till AF.

Efter 8h städning är jag så här frisk…

Efter någon tid ringde ett privat städbolag som fått mitt CV av AF. Intervju dagen därpå och sedan började min karriär som lokalvårdare. För vilken gång i ordningen minns jag inte och det är nog tur. En vecka och arbetsledaren klagade i telefon för sin chef varenda dag. Inte illa med tanke på att jag bara skulle jobba halvtid. Inkallad till chefen och jag fick säga som det var: att jag provat på att städa otaliga gånger och det aldrig har fungerat. Varför AF envisas med att matcha mot dessa jobb är fortfarande en gåta.

Ny handläggare och igen: sök städjobb på Samhall, de behöver massa folk. Sedan fick jag byta handläggare och jag fick åter igen förklara att jag inte klarar av lokalvård. Vid flera tillfällen dessutom.

- Skall jag ta bort matchningen mot lokalvård? undrade hon.

- Ja tack!

Några veckor senare fick jag ett mail av handläggaren som undrade om jag kunde tänka mig att jobba med lokalvård. Jag blev så matt att jag inte iddes svara. Men så ringde det: min handläggare hade hittat jobb åt mig. På ett företag som sysslade med XX. Då jag var upptagen med middagen lyssnade jag med ett halvt öra och tog för givet att det handlade om administration då det är detta vi skulle försöka hitta en arbetsplats inom.

- Kan jag skicka ditt CV?

- Ja visst, gör det!

Så ringer telefonen och plötsligt är det SIUS-konsulenten i andra änden. Jobbet i fråga handlade åter igen om städning och vi bokade tid för möte. Den här rekryteringen är också ganska komisk. Hemligt vilket företag som rekryterar och tydligen skulle jag åka till arbetsplatsen med SIUS-konsulenten. Jag såg framför mig hur jag sitter bakbunden med bindel för ögonen för att inte veta vilket ställe vi åker till, genomföra intervjun och av med bindeln igen först på kontoret. Top secret.

- Det lyder under sekretess när företag anlitar Arbetsförmedlingen för rekrytering.

Jag har slutat höja på ögonbrynen, men däremot bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Nu får det vara slut på allt velande hit och dit, jag vill gå vägen framåt. Efter två sömnlösa nätter av grubblerier gjorde jag upp en medioker mindmap – innehållandes styrkor respektive svagheter – till mitt möte med SIUS-konsulenten.

- Mitt problem är att jag är särbegåvad. Jag klarar inte av enkla jobb utan intellektuell stimulans.

Min gode vän hade mycket roligt åt detta då jag berättade att jag dykt upp i trasiga, rosa fejk Foppa tofflor, urtvättad dödskalle t-shirt samt rutiga shorts – och förklarat mitt ”problem”. Ja, jag vet: värsta WT-varningen på mig denna dag, men jag orkade inte göra mig presentabel. Det leder ändå inte till något vettigare. Kanske skall jag dra på mig pyjamas nästa gång?

Precis så

Precis så…

Det blev i alla fall ett bra samtal och jag tror hon förstod hyfsat. Bara detta är en bedrift i sig: kommunicera på samma nivå utan massa missförstånd. Jag är gärna subtil och tror att polletten trillar ner hos människor utan att jag behöver vara plump. Tyvärr har det inte fungerat under alla dessa år, men tydligen överger jag aldrig mitt hopp om mänskligheten.

- Det låter inte som om du är rätt person för detta jobb, konstaterade SIUS-handläggaren.

- Nej, jag är ju inte det, svarade jag lättad över att hon förstått efter jag förklarat. Hon fick en eloge i mitt sinne då jag av erfarenhet vet att de flesta handläggare ändå hade fortsatt rekryteringen. Statistikjakt eller okunskap? Det låter jag vara osagt.

Jag uppskattar givetvis att jag är som jag är, men emellanåt kommer en önskan om att vara mer som normalpopulationen – för enkelhetens skull. Tack och lov försvinner denna önskan lika fort som den kommer. All respekt åt dessa lokalvårdare som sliter år efter år med låga löner och en hel del trivs med det. Det kan jag beundra. Själv klarar jag inte av det och det är inte så enkelt som att jag avskyr att städa. Jag fixar inte sysslor som inte kräver något av mitt intellekt. Då blir jag dampig och det är kanske inte så konstigt att man felaktigt trott att jag har ADHD. Symtomen är snarlika med den skillnaden att jag är extremt observant, har hyperfokus när något intresserar mig, har ett inre driv utan dess like och slutar vara rastlös när jag får mina behov tillgodosedda. Vid ADHD har man dampsymtomen så gott som hela tiden. Har jag en mopp eller disktrasa för länge i handen kokar min hjärna över och jag får motstå impulsen att gå bärsärkagång med skaftet. Till råga på allt blir jag sjuk: sönderstressad och så rastlös att jag inte kan ta mig för någonting. Dessutom tvingas hjärnan till massa dagdrömmerier för att fly en icke stimulerande verklighet. Där går man med kvasten, löser ekvationer i skallen för att ha någon hjärngympa och kan inte koncentrera sig på det man håller på med för det är totalt meningslöst och leder ingen vart.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker smälter man aldrig in i mallen - inte ens för en diagnos.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker passar man aldrig in i mallen – inte ens för en diagnos.

Givetvis städar jag hemma. Det tvingar jag mig till och lyckligtvis går det ganska snabbt. Men för att få mig att klara av att svabba 8h/dag måste de proppa mig full med olagliga substanser och dit har vi inte nått ännu. Tack och lov! För trädgårdsarbete krävs det nog en ECT-behandling i mitt fall.

En god vän som fungerar lite likadant sade att: ”helvetet är en plats utan intellektuell stimulans”. Det är verkligen så, men mer om det en annan gång.

Att låta AF göra en felrekrytering för jag är rädd att bli utan a-kasseersättning kändes inte som något roligt alternativ. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd, jag hade blivit sjukskriven igen och hamnat längre bak än ruta ett och AF hade tappat ännu mer i trovärdighet och kanske förlorat en kund. Alla parter hade förlorat på det och jag förklarade det också.

- Det är viktigt att Arbetsförmedlingens anseende inte skadas mer, sade SIUS-konsulenten och jag instämde till fullo.

Hur mitt namn kom upp i rekryteringen fattar jag inte, men jag antar att det har med arbetsbelastning, stress och statistik att göra. Samt den galna styrningen av myndigheten. Men jag är ändå glad över att de försöker – även om det många gånger blir fel. Det är dock synd att de inte får hjälpa på rätt sätt.

Jag räknar med att kunna skriva ut mig från AF inom ett år. Nu har jag två projekt som är i sin linda och förhoppningsvis kommer jag klara mig på det. Bara detta gör att jag möter varje dag med ett leende nu för tiden. Åtta långa år i helvetet får definitivt räcka. Och tack vare denna ljusglimt har jag äntligen fått tillbaks min kreativitet. Helt underbart.


Arbetslinjen öppnar dörren för kriminalitet

Putsar du fönstren hos Asta idag?

Många gånger får den här sysselsättningscirkusen katastrofala konsekvenser. Pedofiler som är praktikanter på dagis och för ett tag sedan blev en 90-årig gumma mördad och fick sedan sitt hem övertänt. Sonen uttryckte sig kritiskt i Expressen:

”- Jag tycker det är omdömeslöst att skicka en psykiskt labil person hem till gamlingar. De erbjöd praktiskt taget en brottsmöjlighet.

Verksamheten där personer från boendet hjälper till i kommunen har funnits i flera år.”

I detta fall var gärningsmannen tidigare ostraffad, men man kan ju tycka att arbetsledarna för Törebodas kommunala sysselsättningsjippo borde varit lite mer uppmärksamma.

Jag har själv varit på praktik i liknande verksamhet, men i en annan kommun. Där skickade man vem som helst för att hjälpa åldringar med diverse sysslor. Man lät glatt kriminella män stolpa in i pensionärers hem utan någon som helst eftertanke. I de flesta av fallen var det känt sedan tidigare vad de hade gjort, men nu skulle de minsann sysselsättas. Halleluja!

Går du till Bertil och städar?

Det värsta av alla dessa exempel var en man som varit kriminell med missbruksproblem sedan tidig ålder. Dömd för dråp, diverse narkotikabrott, rån o.s.v. och med skyddad identitet. Vid ett tillfälle flyttade vi möbler från ett äldreboende då denne man glatt stod och berättade för mig hur han skar örat av en snubbe han var osams med. Mitt inne på boendet bland alla pensionärer. Arbetsledaren reagerade inte och det är kanske inte så konstigt: man blir avtrubbad till slut när man umgås med dessa individer dagarna i ända.

Jag vill tro att när Arbetsförmedlingen skickar ut arbetslösa i praktik på boenden, skolor, dagis, fritids etc. så sker någon form av kontroll.  Men på kommunala sysselsättningar existerar inte dessa. Här skickar man iväg kreti och pleti för att utföra tjänster hos privatpersoner. Det är tillfälligt och man jobbar sällan själv, men det är ingen garanti för någonting: för en kriminell är detta ett guldläge att reka för att återkomma vid ett senare tillfälle. Ja, man behöver inte ens vara kriminell förresten: hur påverkar det en arbetslös som varit fattig under många år att kliva in i ett hem fyllt med konst, silverbestick och antika saker? De flesta av oss låter bli, men är det så konstigt om tillfället gör tjuven? Nej.

Ibland blev en vaktmästare sjuk på skolan och då brydde man sig inte om att ersätta honom med en vikarie – det finns ju så många arbetslösa man kan skicka dit istället. Och så blev det. Bara detta stider mot reglementet, men ännu mer bisarrt blir det då man låter någon vara ersättare på en skola utan någon form av bakgrundskontroll. Hade skolan tillsatt så hade det blivit det, men detta sätts ur spel när man anlitar arbetsmarknadsenheterna i kommunen.

Anders, vill du ha praktik på dagis?

Ni som läser min blogg vet att jag inte är förtjust i kontroller och dessutom tycker man skall ge alla en chans. Men när det gäller arbete med människor i deras hem och när man arbetar med barn så är dessa kontroller viktiga.

Men, men: så länge arbetslösa sysselsätts så gör det kanske inte så mycket om en och annan blir rånmördad på kuppen eller att dagisbarn blir våldtagna. Länge leve arbetslinjen!


Bedriver AF underrättelsetjänst?

af0957

Kl. 10:00 var mötet och 3 min. tidigare klickar handläggaren upp min blogg och går sedan ut och hämtar in mig.

Jag har inget sjätte sinne, men ibland kan det verka så. Det är min skalle som spelar mig spratt och varnar för saker som jag inte hunnit koppla samman ännu. Det faller inte under katastroftankar då jag inte tänker det – utan det är bara som om kroppens alarmfunktion slås på. Någonstans har jag lagt ihop pusslet omedvetet men inte tänkt tanken i klartext. Svårt att förklara, men ni kommer förstå när ni läst klart. Detta hände mig nu senast i bilen då jag var på väg till ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Något väldigt jobbigt väntar.

Naturligtvis åkte jag dit ändå, nyfiken som jag är, och dessutom blir jag av med min futtiga ersättning om jag uteblir. Vi skulle göra en ny handlingsplan och diskutera eventuell praktik som en gammal arbetsledare till mig skulle försöka anordna. Jag sitter och väntar, handläggaren kommer ut lite senare än vad hon brukar och ser mer sammanbiten ut än vanligt. Och så går vi in på kontoret där hon vänt datorskärmen demonstrativt mot dörren så den inte skall gå att missa när man kliver över tröskeln. Ser man på: min blogg. Jag tyckte det var en smula pinsamt å hennes vägnar.

- Jo, det är så här att jag läst din blogg, säger hon triumferande.

- Jaha? undrar jag frågande. Vad skall det bli av detta?

- Du får väldigt gärna byta handläggare om du vill.

- Och hur kan du veta att det är min blogg? undrade jag.

- Men det fattar jag ju eftersom det står saker vi pratat om.

- Hur skall du bevisa att just det där är min blogg?

- Det är så att jag fått adressen av en som har kännedom om det. Och du får byta handläggare om du vill.

Efter att ha erbjudit mig annan handläggare tre gånger, blev mycket irriterad då jag var där för att diskutera annat.

- I ärlighetens namn tror jag det är DU som vill att jag skall byta handläggare.

Men naturligtvis var det inte så. Jag förstod aldrig varför hon tjatade om att jag skulle byta handläggare då det klart och tydligt framgår i denna blogg att jag tycker direktiven och toppstyrningen är helt uppåt väggarna – inte handläggarna i sig som jag för det mesta kommer överens med. Men nu hade jag tydligen skrivit att hon är naiv, vilket jag inte ens kom ihåg, och detta fick jag höra några gånger. Men vem skulle inte vilja vara mer naiv? Det hade varit underbart som kontrast då man som arbetslös blir ganska härdad med tiden.

Sedan fortsatte hon prata om bloggen och efter 20 minuter fick jag avbryta henne för att inte hela besökstimmen skulle gå åt till detta ändamål utan att vi faktiskt skulle diskutera hur jag skall komma vidare i mitt arbetssökande.

Stasi

Ja, min gamla arbetsledare hade tydligen sagt att det inte var någon idé att skicka ut mig i kommunal praktik då det inte skulle leda till jobb. Jag kunde inte annat än hålla med eftersom jag är ganska trött på all denna praktik och sysselsättning som inte leder någon vart. Sedan hade arbetsledaren och min handläggare diskuterat om jag kanske kunde få praktik på ett behandlingshem, som drivs av en man som åker dit för fortkörning, plåtad av kamera och allt, och skyller på sina anställda att det nog är någon av dem som lånat bilen. Detta visste jag innan jag kom till mötet, men av någon anledning fick jag aldrig höra fortsättningen av praktikens vara eller icke vara.

Mitt under mötet damp femkronan äntligen ner. Den berömda pusselbiten. Arbetsledaren jag pratat med i telefon bara någon månad tidigare och som haft ett helt annat bemötande mot mig än hon haft tidigare. Trevlig som vanligt, men hon var väldigt korrekt och bemödade sig om att inte säga något fel. Det var väldigt stelt – till skillnad från förr. Kanske inte så konstigt då jag skrev om stället hon är arbetsledare på och det blev ett himla ståhej den dag någon googlade deras verksamhetsnamn, kom till min blogg och läste, läste och läste. Jag hade hur mycket besökare som helst från kommunens IP denna dag – vilket jag aldrig tidigare haft. Den gamla arbetsmarknadschefen slutade och det var så illa att de modiga handläggarna på Arbetsförmedlingen frågade arbetslösa hur det egentligen stod till där då de fått indikationer på att allt inte stod rätt till. Och det gjorde det sannerligen inte. Media blev inblandade, men vad jag vet skrevs aldrig någon artikel om det hela.

Nåväl. Den förra arbetsledaren och min handläggare är goda vänner och resten kan ni räkna ut själva…

När jag kom hem var jag väldigt upprörd. Inte för att hon läst min blogg, det har flera tidigare handläggare gjort, men de har åtminstone valt att inte låtsas om det. De har varit professionella nog att hålla tyst och på så sätt respekterat mitt privatliv. Och det har jag inga problem med. Men när man använder detta i sin roll som myndighetsutövare – ja, då är man ute och cyklar.

Människor är nyfikna själar och det är bara sunt. När jag exempelvis jobbade för socialförvaltningen och hade hand om en tant i psykos, som påstod att hon var stor författare och hade gett ut flertalet böcker, så blev jag nyfiken och googlade hennes namn. Jag såg då att hon visserligen hade skrivit två pamfletter och skickat dessa som gåva till 2 universitetsbibliotek där de fanns arkiverade. Men aldrig någonsin att jag nämnde detta för henne. Vad skulle hon haft för förtroende för mig efteråt? Sagt åt henne att jag minsann sett att hon inte sålt några böcker utan skickat dem som gåva till biblioteket? Nej, inte det heller. Och självklart googlade jag inte från socialförvaltningens datorer eller använde deras nätverk för ändamålet. Detta gjorde jag privat på min egen anslutning. Hur hade det sett ut om personal på boenden satt på kontoret och googlade sina klienters namn via socialförvaltningens nätverk? Skrämmande och mycket oprofessionellt.

Hur ser inte detta ut?

af2307

Klockan 23:07 dagen innan vårt möte sitter handläggaren och läser min blogg på jobbets nätverk så Arbetsförmedlingens IP kommer upp i min tracker. Det ser riktigt illa ut och jag har försökt hitta något om Arbetsförmedlingens policy angående deras handläggares surfande, men hittar inget. Dock har jag väldigt svårt att tro att det är meningen att de skall surfa med jobbdator utanför arbetstid för att hålla koll på vad deras arbetssökande har för sig. Jag hade i och för sig kunnat maila deras chef och fråga om det fanns någon IT-policy för deras anställda, men så mycket orkar jag inte bry mig. Det är ett solklart klavertramp och det får räcka.

Sedan fick jag besök av henne flera gånger efter lunch samma dag. Hade hon surfat från eget IP hade jag inte brytt mig. Inte heller om det var Skatteverket, Rikspolisstyrelsen eller någon annan myndighet – de har legitimitet att göra det i sitt jobb eftersom de letar skattefuskare, kriminella etc. Men Arbetsförmedlingens syfte? Det finns ingen legitim anledning. Förutom då handläggare sitter och läser bloggar samt kommenterar med motivering att de prenumererar på inlägg om AF så de kan bemöta vad som står. Men nu var det inte detta det var frågan om då jag inte hade skrivit något på länge. Har AF börjat bedriva underrättelsetjänst? Ja, det lär vi aldrig få veta då det mesta som rör AF är hemligstämplat.

Det blev ingen handlingsplan skriven denna dag för tydligen var mitt skrivande viktigare än att diskutera hur jag skall komma ur arbetslösheten.

af1321

af1345

 

 

 


Hello Africa!

Vill du bli pirat? Snart kanske de annonserar på Platsbanken…

Hur går det i mitt arbetssökande? Ja, ibland händer det att telefonen ringer, men det är sannerligen inte ofta. Si så där en eller två gånger om året plingar den till och då är det uteslutande en oseriös arbetsgivare som hör av sig. Lyckligtvis har jag två mobiler nu för tiden. Nej, inga iPhones utan billiga Nokia telefoner för 99:- inklusive kontantkort. Perfekt för en sådan som mig som enbart använder telefonen till att ringa, svara, ta emot och skicka SMS, dessutom håller batteriet upp till 2 veckor när det är fulladdat. Jätteskönt då jag inte mött en enda människa med en iPhone som inte behöver ladda den minst en gång om dagen.

Ja, det finns en anledning till att jag har två mobiler. Sedan jag gjorde min profil på Arbetsförmedlingen öppen för arbetsgivare att läsa så har jag blivit fullkomligt nedringd. Inte av arbetsgivare såklart utan inkassobolagen har kommit på att de kan söka efter personer hos AF som har hemligt telefonnummer och/eller icke registrerade kontantkort. Så man kan säga att jag har en hot line där det enbart ringer myndigheter, inkassobolag (svarar aldrig), telefonförsäljare och oseriösa arbetsgivare och sedan har jag mina privata telefoner.

Men tillbaks till ämnet nu. Det ringer alltså på den där avskyvärda mobilen och jag svarar.

- Hej, mitt namn e NN, hörs det i andra änden på knagglig svenska.

- Hej, hej!

- Dy ha söka jobb hos mej såm trader, komma dy ihåg?

- Jo då, svarar jag som inte har någon aning om vilket av alla dessa jobb det är som jag måste fylla aktivitetsrapporten med då jag inte hittar tillräckligt många seriösa att söka.

- Vaffö dy soka jobbet?

- Tja, hmm, tja, hrmm, ööh… mumlar jag och undrar hur jag skall klara mig undan detta. För jag är arbetslös och måste söka allt jag hittar, kommer jag på och hade det varit en vettig människa hade han redan nu tackat för visat intresse.

- Okäj, va ha dy fö yttbilning?

- Jag har läst 320p rasbiologi och jobbat med diverse eutanasiprojekt runt om i världen. Hmm, lite av varje, men främst data och företagsekonomi, svarar jag likgiltigt då jag fått klart för mig att denna snubbe är riktigt desperat och inte kan hitta någon som vill jobba för honom.

- Kann dy kåmma på inttevu?

- Visst, visst!

- Imon kloka tålv?

- Ja, det blir jättebra. Tack för du ringde!

Givetvis kastade jag mig framför datorn för att se vad för elände som väntade. Ett bolag utan anställda. Jobbet gick ut på att lura hitta kunder som vill investera minst 50k i diverse valutor som sedan säljs. Ägaren tog 15% av vinsten och i platsannonsen stod det att man enbart får rörlig lön. Företaget har enbart haft 9 transaktioner under ett år (enligt han själv så jag tar det med en nypa salt då svenskar är försiktigare än så) och om jag skall räkna högt att jag får 10% av vinsten – troligtvis mycket mindre än så – hade det inneburit att jag hade tjänat max några hundralappar om året efter skatt. Lägg då till pendling 22 mil/dag så hade jag fått betala flera tusen varje månad för att jobba gratis. Uppenbarligen behöver han någon som pratar klockren svenska för att lättare övertala folk att lätta på plånboken.

Sedan läste jag om snubben och så här ser min potentiella arbetsplats ut:

fidel

Såg ut som en riktigt otrevlig typ jag absolut inte skulle vilja möta i en mörk gränd. Ja, inte ens i dagsljus förresten. Och då skall ni veta att jag inte är speciellt räddhågsen när kommer till sådant. Jag har till och med jobbat med psykopater som varit mina brukare, men här skrällde varningsklockorna på högsta volym.

Jag kunde bara inte sluta garva. Var tvungen att berätta, visa för mina barn och fråga om de tyckte jag skulle ta jobbet.

- Mamma, du är inte kloook! skrattade de i kör. Stackars barn, men jag pratar en del om arbetslöshet här hemma och vikten av att de går i skolan och skaffar sig bra utbildningar. Inte för det har hjälpt folk då det är kontakter som är A och O nu för tiden, men men. Vad som är fascinerande är att en 10-åring tycker reglerna för arbetslösa verkar helknäppa och det faktiskt är vuxna människor som bestämt dem. Å andra sidan är han mer intelligent än ca 90% av befolkningen. I alla fall om man skall sätta tilltro till IQ-tester. Jag ligger något högre än så, men har en stark känsla av att bli omkörd ganska snart.

Att vara arbetslös är en absurd historia. Vad som är mer konstigt är att sådana här bluffföretag får annonsera på Platsbanken. Jag har länge sagt att jag borde ha som jobb att kvalitetssäkra Platsbanken från oseriösa aktörer, men de kanske redan har någon på den posten? Någon som uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Å andra sidan: hade de rensat Platsbanken från oseriösa aktörer så hade det inte blivit många annonser kvar. Nu kan man istället hävda att det finns jobb, men att arbetslösa är för lata för att ta dem…

Givetvis åkte jag inte på någon intervju. Jag var duktig nog och mailade att jag inte kan jobba för enbart rörlig lön. Men hur hade det gått om jag inte hade haft a-kassa där jag har rätt till att tacka nej till jobb som ligger mer än 90% under min a-kassenivå? Det vill jag inte veta.

 


Herrens vägar äro leriga

myrorna

Det finns små ljusglimtar även i livet som arbetslös. Under en loppisrunda i eländiga avkrokar fick jag syn på denna långtradare mitt ute i åkern.

myrorna2

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Ursäkta, är detta vägen till stacken?

Vi får hoppas att inga fas3:are kom till skada. Kanske var det de som fick bärga lastbilen från platsen senare? Allt för att behålla sin lilla ersättning.

Det ironiska med det hela var att jag hade besökt x antal Fas3 fria loppisar – till dem hör inte slaveriägarna Myrorna. Och så tada! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men jag är ingen illvillig person – fast detta var faktiskt såpass underhållande att det gjorde min dag.


Dagens brevskörd

Dagens brevskörd:

4 brev från Kronofogden

2 brev från A-kassan

1 brev från Arbetsförmedlingen

2 brev från CSN

3 brev från inkassobolag

2 brev från Försäkringskassan

Plus 1 kg reklam om massa saker jag inte har råd med.

Nu till det bästa: jag blev inte ett dugg uppstressad. Eländet åkte i soporna då jag inte har någon möjlighet att betala. Jag blev inte ens upprörd över att fogden tar emot preskriberade skulder från inkassobolag och beslutar att jag skall betala – trots att jag inte fått någon påminnelse om den på över 11 år. Därför klappar jag mig nu på axeln och säger till mig själv att min stresshantering är så mycket bättre idag än för bara några månader sedan. Hepp!


Släng arbetslösa till vargarna

Yummie! En Fas3:a i sikte…

Inför valet i år har alliansen bestämt sig för att Fas 3 (numera sysselsättningsfasen) inte skall öka. Istället skall man få ut 12.000 långtidsarbetslösa i subventionerade anställningar. Prioriteringsgruppen är de under 30 år med koder hos Arbetsförmedlingen som bl.a. kommer hamna på Samhall.

Vad skall man göra med resten? Ja, det verkar som det kommit mer drastiska metoder på tapeten. Åtminstone 16 stycken fas3:are kommer få sommarjobba på Kolmårdens djurpark utan att få lön för mödan – den går till djurparken. Som vi alla vet leder det inte närmare något arbete utan tanken här är nog att de skall bli vargamat och simsalabim så har statistiken minskat med 16 offer.

Arbetsuppgifterna det är meningen att fas3:orna skall utföra är städning, städning, städning och mera städning. De skall absolut inte uträtta arbetsuppgifter som anställda tidigare har skött. Jag kan ju inte låta bli att undra: kommer denna sommar bli den första i Kolmårdens historia då det utförs lokalvård? Herregud! Hur har djuren haft det tidigare där de vadat i sin egen avföring? Och hur har djurparken kunnat driva en restaurang där spindelväv hänger ner från taken och golven är så lortiga att man inte ens ser vad materialet består av? Fasansfullt.

Naturligtvis skall det inte tränga undan riktiga arbeten och ungdomar skall kunna sommarjobba i djurparken som tidigare. Men nu är det så att fas3:orna bekostar dessa ungdomars anställning. Med den cashen Kolmården får varje månad kan de anställa lite ungdomar också så det ser bra ut på papperet – och inte betala ett nickel för de dryga 20 arbetare de får gratis. Viva la arbetslinjen!

Nu ser man inte enbart utrotningshotade djur på denna djurpark – utan även utrotningshotade fas3:or.  

Fy skäms, Kolmården. Jag blir mer och mer övertygad om att jag aldrig mer kommer få ett arbete. Jag har för mycket moral och viktiga värderingar. Att jobba gratis åt giriga arbetsgivare är verkligen inget jag brinner för. Och på Kolmården kommer jag aldrig mer sätta min fot.


Alliansen som gett upp i jobbfrågan

Jag ser en myndighet i förfall

 

Dum som jag var bytte jag handläggare frivilligt.

- Hon är bra på att få ut folk i arbetslivet, var min gamla handläggares kommentar. På hans skrivbord låg en bok: ”Jesus i arbetslivet” eller något åt det hållet. Icke förvånande då alla är frireligiösa här omkring. Utom jag.

Efter några möten i höstas med den nya handläggaren försökte hon få mig att börja hos Samhall som lokalvårdare.

- Driver du med mig? Mitt CV ser illa ut som det är och med Samhall som pricken över i:et kan jag glömma en vanlig anställning så länge jag lever.

Märkbart irriterad över att jag tackat nej till jobb frågade hon: vart skulle du helst vilja jobba om du fick välja?

- Jag är inte i den positionen att jag kan välja och vraka, muttrade jag. Helst skulle jag vilja vara min egen, men det är omöjligt just nu.

Efter en tids fundering utbrast jag: Faktum!

- Tidningen? undrade hon.

- Ja, jag är övertygad om att jag skulle passa perfekt där: samma typ av humor, jag är duktig på att skriva, människor får lätt förtroende för mig och jag är van vid deras målgrupp.

- Då mailar jag dem direkt! kvittrade handläggaren förtjust och började knacka på tangentbordet.

- Alltså, jag kan faktiskt göra det själv.

Märklig situation, men jag orkade inte dividera med henne om det. Varför? Jo, för det är extremt tröttsamt att få höra hur negativ och pessimistisk man är och kanske jag till och med är deprimerad. Kanske gör det någon nytta då andra brukar säga precis tvärtom.

Inga arbetsmarknadsåtgärder i sikte

 

Nåväl. Detta var strax före jul och i början av januari träffar jag handläggaren igen, denna gång klädd i svart från topp till tå. Det skulle sedan visa sig väldigt passande då jag efter mötet upplevde det som jag varit på min egen begravning.

- Fick du svar från Faktum? undrade jag.

- Nej. Och Helga, nu ligger det till så här: vi har fått nya direktiv och du kan inte komma ut i praktik eftersom du har a-kassa.

- Jaha. Så de med a-kassa förvägras all hjälp och de som står långt från arbetsmarknaden, i Fas 3, kan inte heller få någon hjälp. Är det bara arbetslösa i Fas 1 och 2  som är prioriterade idag?

- Nej, inte de heller. Jag är ledsen och det känns inget roligt att behöva meddela detta. Det är inte klokt, men det får jag inte säga som du vet.

- Lugn, bara lugn. Så nu skall jag gå hemma till i höst med andra ord?

- Men du kanske hittar ett jobb!

Jag kunde inte låta bli att skratta. Tanken föreföll absurd.

- Vi har en CV-verkstad om du är intresserad.

- Jösses! Vet du hur många skriva CV kurser jag varit på under min tid som arbetslös? svarade jag och struntade högaktningsfullt i om jag lät negativ.

- Nej, du är ju så duktig att skriva så det behöver du kanske inte. Men det finns en annan utväg: landstinget har ett projekt som vänder sig till arbetslösa och sjukskrivna. Kanske du kan höra med dem om de kan hjälpa dig att få in en fot på arbetsmarknaden.

- Så nu skall landstinget ta över Arbetsförmedlingens roll. Har alliansen gett upp om jobben? Det blir bara värre och värre detta, sade jag och nu var jag antagligen mycket pessimistisk.

Handläggarens bild av mig

Av någon anledning kände jag mig otroligt lättad när jag fått smälta beskedet. Jag vantrivs med att bara gå hemma, men jag är inte heller förtjust i gratisarbete. Om jag hade kunnat få praktik under 3 månader på en drömarbetsplats så shoot, men att slava för någon som sätter det i system, nej tack.

En vår, sommar och höst utan arbetsmarknadsåtgärder. Vad gör jag då? Ja, jag blev faktiskt så uppåt att jag äntligen tog mig i kragen och påbörjade bokprojektet som jag funderat över sedan säkert 20 år tillbaks. Bära eller brista, men det är det jag är bäst på och jag kan inte dö utan att ha försökt. Så nu är handlingen och personerna mer eller mindre klara. Återstår det svåraste: skriva storyn, men framförallt: avsluta den. Det sista är jag sämre på.

Så i morgon, kära vänner, skall jag skaffa en riktig kontorsstol. Sedan skall jag fixa en riktig myshörna som bara är min och så bär det av.

PS: Idag fick jag massor av beröm för att jag är så driven och kreativ. Och dessa ord kom inte från min handläggare.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 63 andra följare