Migränintervju

Livets dryck?

Igår låg jag i sängen efter att migränen torterat mig under hela dagen. I morgon när jag vaknar är den borta. Det måste den för då skall jag på intervju.

Givetvis vaknade jag med skallebanken från helvetet. Trots 4 Treo, 2 Ipren, flera koppar kaffe samt nack- tinning- och ryggmassage vägrade den ge vika. Som om det inte vore nog fick jag panikångest. Hur i hela fridens namn skall detta gå? Men trots allt tvingade jag in mig i bilen och drog iväg.

Så där satt jag med dubbelseende, ljusblixtar så fort jag försökte fokusera blicken eller vred på huvudet, spyfärdig (vem skulle inte ha varit det med den horribla cocktailblandning jag just dragit i mig?) och en uppsvälld mage som om jag blivit gravid i 6:e månaden bara så där. Men det gick vägen. Jag var inte i bästa form, men det gick ganska bra ändå.

Arbetsuppgifterna verkar passa mig perfekt. Ett mindre företag som växer så det knakar, webshopar skall byggas upp och produkter skall fotas, hemsidor skall snyggas till, administration som släpar efter något, marknadsföring och lite allt i allo.

Så nu hoppas jag verkligen jag får jobbet. Urtrevliga och ödmjuka killar som driver det hela. Dessutom ligger det väldigt nära mig och åt ”rätt håll”. Och en väldigt söt och social hund som klättrade upp på mig och ville pussas. Den skulle agera vakthund, men speciellt avskräckande var den inte. Inte ens ett skall lät höras. Jag får nog ta dit min vakthund på 55 kg som visserligen är lika snäll och harmlös, men inte förrän jag godkänt ”inkräktaren” och visat att allt är ok.

Nu skall jag ta ut detta hundskrälle och hoppas att en långpromenad jagar huvudvärken på flykten. Åtminstone blir jag lite lugnare i sinnet…

Wish me luck!


När arbetslösheten gör sig påmind

Avslappning

Vi hade SPA-kväll här hemma. Dottern talade sig varm om sin anläggning hon vill driva som vuxen.

Då kan hon anställa mig med nystartsjobb sedan.

Det är då man vet att arbetslösheten har infiltrerat skallen. Vi pratar minst 10 år framåt i tiden och förhoppningsvis har jag väl ett jobb innan dess, men man kan börja undra…


Jobb- och utvecklingsgarantin säsong 2

Pratkvarn

Nu har jag varit på informationsmöte angående jobb- och utvecklingsgarantin. Rond 2 i JOB. Det kändes overkligt. Som om ingen tid alls passerat sedan jag var på just ett sådant möte för ca 7 1/2 år sedan. Samma kvinna som då var med och höll föreläsningen. På den tiden gick de igenom de olika faserna och hon sade: ”Vad som händer i Fas 3 vet vi inte riktigt ännu.” Det var då och idag vet vi hur det blev med det. Fiasko. Ren och skär misär.

Bara nya ansikten, men gruppsammansättningen var densamma. Garvade, offer, sjuka, intelligenta, dumskallar och så naturligtvis den evige pratkvarnen som alltid måste ställa massa ovidkommande frågor så mötena drar ut på tiden. Jag kan med alla sorter, men just pratkvarnarna tycker jag är fruktansvärt jobbiga. Hade pratkvarnen varit Leif GW Persson, då hade det inte gjort någonting eftersom han tillför massa intressanta saker, men tyvärr var det inte GW. Jag och pratkvarnen pratade löst och jag sade att jag varit på flera oseriösa företag.

- Hur vet man om ett företag är oseriöst?

Vad säger man? Bara frågan gjorde mig helt ställd och även om jag tänker sarkastiska tankar yttrar jag dem sällan högt. Om inte personen framför mig förtjänar det vill säga, men det gjorde han definitivt inte. Pratkvarnen var harmlös.

- Hmm… Ja… eh… det märker du, sade jag med spelad tillförsikt.

Just detta med oseriösa företag har upptagit för stor del av min tankeverksamhet sista tiden. Under åren som gått har jag lärt känna mängder med arbetslösa och den ena efter den andra hamnat i konflikter på sina arbetsplatser p.g.a. just detta. Internrekryteringar via AF verkar vara något alldeles speciellt, men mer om det en annan dag.

Vad händer i mitt arbetslösa liv? Ja, jag har nog läst hela Do (psykologi) hyllorna på mitt bibliotek så nu har jag gett mig på I (konst) delen. Jag läser tills jag blir snurrig i skallen, men förhoppningsvis fastnar väl något. Som om det inte vore nog plöjer jag igenom alla möjliga antikprogram genom tiderna och nu har jag fastnat för danska Antikduellen. Elisabeth Svantesson får lång näsa här då hon påstår att det är bättre att arbetslösa jobbar gratis än ligger hemma i soffan och kollar på Glamour (?!?).

Vad jag läser just nu

Min mobil har gått varm denna veckan. Av någon outgrundlig anledning lyckas AF försöka kontakta mig då jag antingen är på toaletten eller i badet. Annars är en poppis tid då jag är ute på långpromenad i skogen med hunden och lämnat mobilen hemma. Riktigt så upptagen är jag inte, men det är ett stressmoment att tajmingen nästan alltid är dålig.

- Hjälp! Missat samtal från Arbetsförmedlingen klockan fyra. Nu är den halv fem och hon svarar inte. vad skall jag göra? utbrister jag med panik i rösten.

- Ta det lugnt och ring i morgon igen.

- Men herregud! Vad är det nu? Tänk om hon hittat en ny arbetsplats från helvetet?

- Tror du verkligen det innerst inne? Jag tror hon kommer vara mer noggrann nästa gång och inte skicka ut dig i första taget utan att ha kontrollerat det bättre. Det blir kanske jättebra.

- Ja, det har du nog rätt i, muttrar jag och är inte lika övertygad som min bäste vän.

flumeride

Det var en praktikplats som låg enbart 10 minuters bilväg hemifrån. Tack och lov! Jag har redan slängt ut en tusenlapp helt i onödan på bensin – tack vare den senaste praktiken – vilket totalförstört ekonomin denna månad. Så illa var det inte. Jag gillar inte att jobba gratis med saker jag kan och borde få betalt för, men om jag lär mig nya saker jag kan ha användning för – då känns det mer motiverande. Dessutom hade det varit bra med en lokal referens då man i mina trakter enbart anställer infödda och/eller inavlade samt pingstbundisarna. Jag kan inte låta bli att undra hur det skall gå med integrationen av invandrare i glesbygd som de pratar om. Men å andra sidan tror jag det är lättare för dem än för en sådan som mig. Folk inbillar sig att de gör en välgärning och sedan kan de säga: ”Vi tog in en man från Irak på lagret och fan vad han jobbar på!”. Det fungerar inte likadant för inflyttade göteborgare på landsbygden. ”Vi har en göteborgare här och vad han jobbar på!” Det händer inte.

Just som jag tror jag kan andas ut ringer den rosa Nokian IGEN.

- Hej, det är din skugga! skrattar SIUS-konsulenten!

- Ja, det börjar nästan kännas så…

Praktiken uppskjuten. Nu skall jag på en intervju istället. Mycket bättre då jag hade gjort lite research på praktikföretaget.

- Jag tror det blir bättre för jag kollade företaget vi pratade om. Deras omsättning ökar, men de har dragit ner på personal med 5 om året som antagligen har förtur om det skulle bli anställningsbehov.

- Men jag sade ju till dig att det enbart var praktik!

- Jojo, men det skadar väl inte att leva på hoppet.

Den där mästrande tonen har jag svårt för och det är nog för det vanligtvis är jag som har den. Besserwisserattityden som är så gott som omöjlig att få bukt med.

Fredag och senaste månaden har det känts som jag sitter fast i flumeride på Liseberg, precis innan man skall åka nedför backen. Nu måste jag jobba på stresströskeln igen. Sova, äta, motionera och försöka få ordning på tankeflödet. Ha en trevlig helg mina vänner!


Ekonomiska brottslingar som utnyttjar AF:s bristande regelverk

Mer välstädat än på mitt jobb…

- Du har just fått jobb! Är du inte glad? utbrast SIUS konsulenten och strålade lyckligt.

Hur jag än ansträngde mig kunde jag inte känna någon glädje. Vi stod utanför vad som ironiskt nog är motsatsen till en av mina bästa vänners arbetsplats. Vännen jobbar med administration på Sveriges snyggaste kontor och jag stod utanför vad som måste vara Sveriges sunkigaste kontor. Instängt, matrester och disk överallt, fullt med bananflugor, ostädat, stökigt och mitt uppe i allt ligger en madrass på golvet där chefen sover. Hur lyckas jag med detta fenomen två arbetsplatser i rad? Första chefen sov i en resesäng i en hangarbyggnad som var min arbetsplats och chef nummer 2 sover på en smutsig madrass på golvet.

Nu var det inte därför mina känslor uteblev. Istället hade magkänslan tagit över och den slår aldrig fel. Ångest är en sak, den kan slå till även då saker och ting egentligen är bra, men magkänslan är en varningssignal när jag tagit in för mycket negativa intryck som hjärnan inte hunnit sortera ännu

- Jag har svårt att bli glad på en gång. Detta är så chockartat och jag måste smälta det hela. Egentligen är jag glad, men det har föregåtts av massa ångest och nu känner jag mig mest tom.

JUMP! Du har fått jobb!

En lögn med ett korn av sanning. Ångesten var riktig, men glädjeruset skulle inte komma. Så mycket visste jag. Så här i efterhand inser jag varför jag ljög. Att inte visa glädje hade kunnat tolkas som att jag inte vill jobba utan föredrar att vara arbetslös. Dessutom infann sig en känsla av otacksamhet: AF har tragglat med mig under 7 års tid och nu var hon lycklig över att ha fixat mig ett jobb, då borde jag faktiskt känna mig lättare till sinnes. Men icke. Jag har faktiskt knogat med AF lika länge och visst uppskattar jag att jag får extra hjälp att hitta arbete, men just detta jobb var omöjligt att glädjas över. Ändå har jag febrilt försökt.

Nya frågor har ideligen ploppat upp i skallen. Saker som inte känns bra och det har bara blivit värre. Ett stormande hav där jag styrt skutan framåt, men idag tror jag att det får vara bra så. Vad jag upptäckt under en vecka räcker och blir över. Vad mer finns att luska fram? Riktigt så nyfiken är jag inte. Helst vill jag bara glömma att jag satt min fot där.

Chef 1: ekonomisk brottsling Chef 2: ekonomisk brottsling

Vart skall vi börja? Tja, vi börjar med den s.k. chefen för anläggningen. Tidigare har han ägt flertalet bolag där två av dem rör fastighetsbestånd för uthyrning. Vi kan kalla företagen X och Y. X hyrde tidigare ut fastigheter till ett annat bolag vilket resulterade i flertalet långdragna rättegångar angående fastighetsskötsel och mögel som chefen inte åtgärdade. Dessa fastigheter inrymmer numera invandrare. Bolag Y hyr ut lägenheter till privatpersoner och det är samma visa där. Nu diskuterar man tvångsförvaltning och de har dömt ut vite som löper varje månad.

Bolagens bokföring har inte blivit gjord under flera år och då jag nu sitter med detta ser jag att bolagen dränerats på cash och dessutom är det väldigt mycket privata kvitton som inte hör dit utan som egentligen skall tas upp som förmån. Inte en enda faktura är betald detta året och vartenda bolag har stora skulder.

En påminnelse från en redovisningsbyrå låg på skrivbordet och de har inte betalt under 1 års tid. Och nu vill de ha gratis personal som fixar bokföringen istället…

Stoppa så mycket som möjligt i egen ficka!

Naturligtvis visar det sig att chefen är dömd för bokföringsbrott i flertalet fall. Som grädde på moset saknar han dessutom bostad. Frivilligt bostadslös eller ej, det är frågan. En extra bonus är att han lider av psykisk ohälsa och tidigare kört huvudet in i väggen (enl. honom själv och tingsrättsdomen). Jag har god personkännedom och jag kan säga att han är på god väg att krascha igen. Det är bara en tidsfråga. Och vem står där med en flyktingförläggning på halsen då den dagen kommer? Rätt gissat! Naturligtvis är det jag på en bidragsanställning där de kan få extra stöd för handledning. Skrattretande. Jag har mer kompetens än min chef och är det någon som borde få bidrag för handledning på jobbet så är det jag.

Hur kan det gå till så här? Ja, det undrar jag med. Chefen har låtit ett annat aktiebolag ta över sina bolag. Detta AB befinner sig i en annan del av Sverige. Han hade aldrig kunnat driva förläggningen annars då Skatteverket fråntagit honom F-skattsedel och han har skulder långt över öronen. Så han driver detta med fullmakt från AB. Om de i AB vet om alla hans turer, bolagens skulder de tagit över och att han är dömd för bokföringsbrott vet jag inte. Dock har jag svårt att tro att man ger en ekonomisk brottsling fullmakt för ens bolag som än så länge är fläckfritt.

Ja, det är värre än så här. Det finns inga riktiga adresser för bolagen och ägarna nås enbart via oregistrerade kontantkort. Men tack vare att AB inte har skatteskulder och/eller betalningsanmärkningar så lyser det grönt vid Arbetsförmedlingens lilla kontroll.

Jag är långt ifrån ensam om att hamna i en sådan här soppa. Ägarförhållanden och omständigheter runt ägarna tar Arbetsförmedlingen inte hänsyn till när beslut tas om ett bolag ska få bidrag eller inte. Tyvärr är det fritt fram då lagen ger det utrymmet. Ekonomiska brottslingar mjölkar staten på bidrag och arbetskraft helt lagligt.

Först tänkte jag att ”Jaja, bara jag får en hyfsad lön så kan jag stå ut ett litet tag. Det kan se bra ut i mitt CV att styra upp en verksamhet. Det är skitigt och jävligt, men jag får ett eget kontor och kan stänga dörren till eländet utanför” Men under helgen klarnade tankarna och jag har fått perspektiv på det hela.

Vi diskuterade riskkapitalister, löner och vinster i välfärden. Min chef är moderat och fattar inte varför folk inte gärna jobbar om de får lön under existensminimum. ”Huvudsaken är att man jobbar och inte söker bidrag”, menade han. Han tyckte att socialtjänsten spottade ur sig pengar och därför vill inga arbeta. När det kom till riskkapitalister ansåg han att det var fritt fram att tjäna pengar på vad som helst, till vilket pris som helst och med vilken vinstmarginal som helst – de tar ju så stora risker med sitt investerade kapital. Till slut gav han med sig och tyckte jag hade rätt då jag poängterade att man inte skall sälja ut välfärden till riskkapitalister och tjäna pengar på andras olycka. Helt otippat började han prata om Sveriges invandring. Han tycker invandringen skall stoppas för alla kommer hit och pratar om ”den svenska välfärden”.

Nu kommer vi Sverige!

Men ens blev allt solklart. Nåja, inte riktigt, men lite mindre molnigt. De hyser in invandrare bara för bidragens skull. Hur det är på flyktingförläggningen ger de blanka fan i om jag får uttrycka mig så. Säkert inget ovanligt, men med det kan jag glömma att de vill ha någon bra verksamhet. Huvudsaken är att den rullar till lägsta möjliga kostnad för att ta ut högsta möjliga vinst. Givetvis med hjälp av bidragsanställda. All personal kommer från Samhall och de flesta av dem praktiserar i väntan på anställning som drar ut på tiden, Samhall förlänger praktiken och så fortsätter det.

Någon vettig lön kan jag glömma. Detta skall vi diskutera med AF i morgon. Under ett halvår hade det kanske fungerat då jag får pendlingsstöd, men jag kan omöjligt lägga 150:-/dag på bensin och ha låg lön. Dessutom saknar de kollektivavtal och det gillar jag inte alls. Privat bolag och med det är tystnadsplikten absurd. Been there, done that. Man kan vara glad om man ens får ut sin lön.

Sedan är jag inte speciellt peppad att i praktiken bli chef för en verksamhet som måste styras upp från grunden, och dessutom sköta ekonomin i bolaget, med en lön som – i bästa fall – ett vårdbiträde. Det gjorde jag på mitt förra nystartsjobb och han ville inte heller betala.

Gangster

AF får väl skylla på att jag inte klarar av jobbet. De kan inte säga att det inte blir någon fortsättning p.g.a. att de är ett skumraskbolag. Frågan är hur de agerar om chefen vill ha en annan arbetslös istället? Stackars sate.

Jag är vare sig ledsen eller förbannad som jag hade varit om detta hänt för 1 år sedan. Min stolthet får sig törnar när arbetsgivare erbjuds bidrag för att ta mig. I praktiken är jag ytterst effektiv och dessutom intelligent. Jag vet att det handlar om att jag skall få ett jobb, men det bär ändå emot. Dock är det ytterst tråkigt för mina barn blev så glada, den ena hoppades på höjd månadspeng och dottern gjorde en fantastiskt söt figur jag skulle ha på mitt kontor. Den står i köksfönstret och ler medan jag får dåligt samvete och ångest över att se den. Att det alltid skall bli så här. Två chefer i rad som är ekonomiska brottslingar…

Kära vänner, erkänn att ni är grymt avundsjuka på mina eskapader ;)


Vandrande lögndetektor

Glen LeBaron. Golddigger från Bering Sea Gold och mitt förstahandsval om jag skulle välja någon att leta guld på havsbotten med.

Hur har min vecka varit? Ja, det vet jag knappt själv. De dåliga vibbarna jag fick har eskalerat och många av dem är inte längre bara vibbar utan konstaterat faktum. Ibland kan det vara jobbigt att vara både särbegåvad och HSP (högkänslig personlighet som är ett medfött personlighetsdrag och man ser mer detaljer än en ”normal” person). Under just denna vecka har det varit både bra och dåligt. Över lag tycker jag det är en tillgång, men emellanåt önskar jag att jag kunde vara mer naiv, lättlurad och tro på allt jag hör och ser. Det är i princip omöjligt att lura mig och har jag blivit dragen vid näsan är det något jag låtit passera medvetet. Jag är som en levande lögndetektor. Men vi skall inte fördjupa oss i detta, ni kommer förstå vad jag menar och hela denna blogg genomsyras av dessa personlighetsdrag så det är ingen nyhet.

De arbetsuppgifter jag skall ha lyste med sin frånvaro. Istället fick jag 4 plastkassar med gamla kvitton och fakturor som skulle sorteras. Jag fick en chock då jag såg att de sträckte sig mer än 1 år bakåt i tiden. Inte heller blev jag muntrare då Violetta (fingerat namn) – som hjälper till med bokföringen – dök upp och ideligen skällde på vad som skall likna min chef. ”Så här kan du inte göra. De här sakerna får du göra själv – de tänker jag inte ansvara för” etc. Hon höll på med bokföring 2-3 år bakåt i tiden.

Parker Schnabel, förstahandsalternativet om jag skulle leta guld i Alaska.

SIUS-konsulenten har kommit flera gånger denna veckan och på någon av de första dagarna var jag nästan ett nervvrak. Hon tyckte liksom jag att det hela är oseriöst, det var inte dessa arbetsuppgifter vi kom överens om och bokföringen är ett sådant trassel att det borde överlåtas till expertis. Jag hade säkert kunnat få ordning på det, men nu handlade det inte om det utan mer om vilken risk jag är villig att ta.

Jag och SIUS åkte och fikade på ett jättemysigt ställe där det även fanns ateljé och loppis. Innan hade jag skakat som en epileptiker tack vare att jag var så sönderstressad, men loppisprylar är som balsam för min själ. Efter 10 minuters strosande bland gamla ting började jag återfå mitt normala spänningstillstånd. Visserligen på tok för högt, men ändå hanterbart.

Vi pratade igenom situationen och när vi skulle åka tillbaka för att avbryta praktiken ringde chefen henne och undrade vart vi tagit vägen. SIUS förklarade att ”Helga känner att detta är övermäktigt och vi borde avbryta praktiken.” Just då var jag så lättad att jag inte brydde mig om att kommentera det hela. Idag väljer jag mina krig bättre och jag är mån om att ha god relation med mitt AF-kontor. Dessutom lyder de under direktiv som de har små möjligheter att påverka. Jag reagerade såklart över att ”felet” lastades över på mig i form av att det skulle bli övermäktigt. Inte ett ljud om att det är verksamheten som är oseriös. Men hur skulle det se ut? Ryktet sprider sig bland andra arbetsgivare och de drar sig för att rekrytera via AF. Egentligen hade jag tyckt det vore bra om oseriösa arbetsgivare drog sig för detta, men det kan skrämma bort seriösa arbetsgivare också. Å andra sidan är min erfarenhet att Platsbanken och internrekryteringar via AF nästan uteslutande består av opålitliga företagare som också gärna vill ha så mycket bidrag som möjligt. Men som alla vet skall inte AF ägna sig åt kvalitetssäkring av företagen, men det hade gynnat alla om de inrättat en sådan tjänst och satt mig på posten.

Sig Hansen. Krabbornas kung.

Tillbaks till arbetsplatsen och chefen bad tusen gånger om ursäkt att jag fått sitta med sådant vi inte avtalat om. Prat om massa saker och samtalet kändes bra så jag var villig att göra ett nytt försök – utan den evighetslånga bokföringen. Men när jag kom dagen därpå möttes jag av en sönderstressad chef som inte sovit. Paniken lyste i ögonen och han försökte göra tusen saker samtidigt – utan att mäkta med en enda. Mitt kontor var inte klart och jag insåg att han aldrig skulle klara av att avsätta tiden för att gå igenom mina egentliga arbetsuppgifter. Min hjärna gjorde en snabb summering av situationen och jag sade:

- Skall jag kontera pärmarna jag sorterade igår?

- Vill du det?

- Det är lugnt. Jag trodde att jag skulle sköta löpande bokföring för 7 bolag samtidigt, men nu vet jag att det är en engångsföreteelse. Får du inte detta överstökat kommer vi inte vidare.

Så jag satte mig med pärmarna och efter 6 timmar hade jag bokfört alla händelser för ett halvår. Efteråt kände jag mig ganska nöjd med mig själv då jag efter 2 år av ”gå hemma med a-kassa”, och avsaknad av riktiga arbetsuppgifter, börjat tvivla över min arbetsförmåga och om jag någonsin kommer klara av att jobba igen.

- Vad snabb du är! utbrast chefen chockat som inte får mycket gjort.

- Så är det. Jag ensam hinner med lika mycket som två personer sammanlagt.

Dagen efter kom SIUS till arbetsplatsen igen och diskuterade en eventuell lön. Chefen såg chockad ut över löneförslaget.

- Du får tänka på att Helga inte är 20 år längre.

- Men vi kan inte ha för stora löneskillnader i företaget, började chefen och kom av sig.

Till saken hör att min chef inte är chef. Han är bara en form av platschef och bolaget det handlar om ligger på ett helt annat ställe i Sverige. Därför behövde han förankra detta hos VD:n.

När SIUS gått verkade han helt perplex.

- Har du känt henne länge? undrade han.

- Nej, inte så värst. Har träffat henne några gånger bara.

Det var en sanning med modifikation. Första gången jag träffade denna SIUS var för 6 år sedan och efter det var hon ute på andra uppdrag några år och kom tillbaks för inte så länge sedan.

- Hmm, ni verkar ha en mycket bra relation, funderade han högt.

- Jag brukar komma bra överens med folk och de är väldigt bra på det kontoret hon tillhör.

- Jo, det verkar så.

Hans upplevelser var helt annorlunda förstod jag. Om det är direkta eller indirekta erfarenheter låter jag vara osagt. Men han var absolut inte van vid att en person på AF värnade om den arbetslöses väl och ve. Inte heller att de vill att den arbetslöse skall ha en lön som går att leva på.

- Du borde kanske låta henne löneförhandla åt dig också! skrattade jag som misstänker att han i princip arbetar gratis.

Bara för han är så snygg ;)

Violetta skulle komma under fredagen, men lyste med sin frånvaro. Jag frågade vad hon tagit vägen, men fick enbart vaga svar. Det var inte meningen att jag skulle överta hennes jobb p.g.a. att hon är för dyr. Men jag är inte dummare än att jag förstod att han sagt åt henne att hon inte behövde komma.

Vad händer nu? Ja, det är möte nästa vecka då AF kommer. Företaget skall lämna ett löneförslag och sedan får vi se vad som händer.

Då jag jobbat hela veckan, och har viktigare saker att göra, har jag inte hunnit med att gräva som jag brukar. Men lite har jag hunnit med och tack vare att jag är effektiv har jag hittat riktiga guldkorn. Nu har jag en hel del ess i rockärmen som ni kommer få höra om nästa vecka. Det är dumt att spela ut alla kort på en gång. Det hela är fruktansvärt oseriöst och hade fått vem som helst att lägga benen på ryggen. Jag ser det som en början på ett rejält scoop och är de villiga att hosta upp cash för risken jag tar med detta jobb är jag villig att haka på under en tidsbegränsad tid. Naturligtvis saknar de kollektivavtal, vilket jag misstänkte redan från dag ett, och då måste man vara försiktig så man inte sätter sig i skiten. Dessutom är det ett privat bolag och då är man i det närmaste kvävd av tystnadsplikt – vilket jag inte vill vara under hur lång tid som helst.

Ja, det finns mycket att säga om detta. Jag tyckte nystartsjobbet var oseriöst, men det är ingenting mot denna soppa. Men jag stressar inte över det: jag har min strategi klar och känner mig nöjd med den.

- Det är så här jag gillar dig bäst, Helga! sade min bästa vän.

- Vad menar du?

- När du är så här effektiv, agerar rationellt och har smarta lösningar som gynnar dig själv.

- Jaja, men så brukar det väl vara?

- Nej, det är inte kul att se när du grubblar, inte hittar lösningar och blir helt lamslagen av sorg.

- Men så är det som arbetslös. Det finns inga lösningar hur man än vrider och vänder på allt. Varenda dörr är stängd som hade kunnat leda till jobb och en bättre ekonomi.

Bara för han är så snygg del 2

Nu har jag skrivit så långt och ändå finns det mycket mer att tillägga. Men nu har jag lovat dottern att vi skall köpa ansiktsmask och ha gurka på ögonen. Åtta bast och har redan snappat upp sådant här!?! Dricka smoothie, bada fötterna och ha massagekväll. Hon vill driva en SPA-anläggning när hon blir stor. Entreprenörskapet ”runs in the family” sedan lång tid tillbaks. Jag kan bara hoppas hon får bättre förutsättningar och det är detta som hela tiden driver mig framåt: att mina kids skall få bättre förutsättningar och slippa hamna i en sådan situation jag befunnit mig i under många år nu.


Snart på nya äventyr

Bob Marley

I måndags var jag på intervju. Jag träffade SIUS-konsulenten på AF kontoret och sedan åkte vi tillsammans till företaget. Stressad som attan i själen var jag och på dåligt humör, men det försvann ganska snabbt då inga av mina farhågor besannades under bilfärden. Tvärtom kom vi bra överens och hade gemensam strategi. Fast strategi var kanske att ta i, så pretentiöst var det inte.

Och vad är det nu för arbete? Håll i er. En kär vän och trogen läsare av min blogg kommer gapskratta rakt ut nu: administration på en flyktingförläggning.

Naturligtvis hade jag googlat företaget innan och jag fick en del dåliga vibbar. Ägaren/ägarna har förutom detta företag 6 andra där likviditeten är usel och kreditupplysning rekommenderas. Men detta gällde inte just det företaget vi skulle till. Så mycket mer hittade jag inte men då måste jag tillägga att jag inte letade ordentligt. Skit finns alltid att gräva fram om folk och jag är duktig på det. Min snabba summering av det hela: företaget ägs av 2 invandrare som har kommit fram till att det går att tjäna cash på att ta emot flyktingar. De har köpt eller hyrt nedgångna lokaler som innehåller mögel och är i stort behov av renovering (jag kommer sitta i ett annat hus) där det tidigare fanns en vårdverksamhet som flyttade tack vare detta samt utdragna turer i rätten och bara sedan i vintras har de fördubblat antalet flyktingar. Jag har väl inte så mycket att säga om det mer än att det tyder på en viss intelligens att börja tjäna pengar på flyktingar istället för att harva med pizzerior som vi för länge sedan slutade tycka var exotiska. Ja, förutom våra politiker då när de skall dra fram fördelar med invandring.

Vi kom dit och möts av en mycket stressad man med afrokrull. Det kommer vara min chef eller arbetsledare eller något annat. Åtminstone på papperet. Som en Bob Marley utan dreads. Helt surrealistiskt. Men gudarna var goda denna dag: han tillhörde inte den delen av invandrare jag har svårt för. Och de flesta på förläggningen kom från ett område där jag brukar komma bra överens med klientelet. De är i regel helt okej, vill göra rätt för sig och har en funtad kvinnosyn. Inte massa skäggbarn från Afghanistan med andra ord. Ja, idag generaliserar jag hej vilt.

General Knas

Helt mysko intervju. Inte in på något kontor för att prata stelt över ett skrivbord. Vi satte oss i matsalen där andra åt och jag befarade att jag inte skulle höra ett dyft då min somatiska tinnitus tjuter värre än en förkyld man när jag är stressad och då har jag svårt att urskilja ljud om det är för många samtidigt. Men även det gick bra. Det sades inte mycket. Han ville jag skulle börja dagen därpå och det var inte ens nödvändigt med praktik först – att han fick avlastning var viktigast. Inga avancerade arbetsuppgifter direkt och Bob Marley frågade vilka språk jag kunde. ”Tyvärr bara svenska och engelska”, svarade jag. Att jag hajjar danska och norska har ingen större betydelse på en flyktingförläggning.

- Det är en fördel här. Då kan du bara svara ”jag inte förstå” när de frågar något.

Då kändes det som att vi nog kommer komma överens. Han verkade väldigt ödmjuk och snäll så det är väl inga problem. Absolut inte en sådan man som kommer bli sur om man har mer kompetens – vilket min f.d. arbetsgivare blev. Bob frågade inget om vad jag gjort tidigare och inte de vanliga störda frågorna alla arbetslösa förbereder sig på inför en intervju. Det hela var över på ca 10 min. Oseriöst kan tyckas, men det var lite ”back to the 80s” när man bara kunde ringa en arbetsgivare, fråga om jobb, komma på ett möte dagen därpå och vara anställd 5 minuter senare. Ganska skönt om jag skall vara ärlig.

Sedan skulle vi kolla runt lite och jag träffade ingen personal så jag har ingen susning om vilka eller hur många som jobbar där. När han öppnade dörren till kontoret där vi skall husera började jag gapskratta. Jag kommer aldrig mer klaga på att ungarnas rum är ostädade. Det såg ut som ett mindre krig ägt rum. Det skulle fixas i ordning, men jag tvivlar på att det är klart tills på måndag så det blir nog första arbetsuppgiften.

Lokalerna var ganska hemska, men klientelet verkade okej vid en första anblick. Inte ett gäng mörka män som klär av en med blicken och garvar sinsemellan. Det har hänt fler än en gång tidigare och är alltid otrevligt. Med andra ord: jag kommer nog inte känna mig utsatt om jag är själv. Och om det skulle vara så får väl min 55-kilos Cane Corso madame flytta in på kontoret så är saken ur världen.

Kalle Baah

Ja, och efter detta har jag jobb. Just nu tar jag inte så seriöst på det hela. Eller försöker åtminstone inte göra det. En sak i sänder. Det får bli som det blir. Antagligen har de inget kollektivavtal, men de är ändå en flyktingsförläggning så någon statlig översyn måste finnas – även om man kunde tvivla vid en första anblick.

Det lustiga med detta är att jag för ca 2 veckor sedan hade ett möte med två vänner där vi diskuterade ett framtida EU-projekt som rör just flyktingar. Den ena av vännerna har drivit flera EU-projekt tidigare och dragit in massa pengar från EU-bidrag och andra statliga bidrag, bl.a. från AF. Att bli rik på flyktingar ligger i tiden, men nu var det inte rik jag tänkte bli – bara tjäna pengar. Så jag ser detta som en nyttig erfarenhet inför kommande äventyr.

Denna gången skall jag inte stressa ihjäl mig och låta samvetet och moralen äta upp mig. Finurligt nog klämtar mitt hjärta för andra grupper i samhället: missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella (inom vissa gränser) och barn med speciella behov. Flyktingar hör inte till den grupp jag brinner för och jag tror det är en fördel: då bryr jag mig inte lika mycket och tar inte med mig jobbet i tankarna som jag annars lätt gör.

Ett smolk i bägaren är att de från början ville ha någon från Samhall. Med andra ord en bidragsanställd. Jag kan ha fel här och det hoppas jag verkligen: man hyr eller köper sunkiga lokaler billigt, hyr ut dem dyrt till Migrationsverket, får andra bidrag och uppå det skall man ha personal på bidrag. Det är så det fungerar och jag skall försöka att inte tänka på det och reta upp mig allt för mycket. Även om jag tycker vårt system med alla bidrag är helt åt h-vete. Som sagt: jag ser det som lite andrum och en möjlighet till lite frihet och läka efter denna arbetslöshetsmangling som pågått under många år. Men skall de erbjuda en slavlön så blir jag inte på gott humör.

Så nu får vi se vad det blir av detta…

 


Stressad arbetslös

Känns bättre att tänka på det så här

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Jag har verkligen försökt att inte tänka på vare sig arbetsmarknadspolitik och vad det medför för mig, inte heller har jag grubblat dag och natt över min icke existerande ekonomi men tillräckligt för att inte känna mig tipp topp.

En underbar sommar har passerat. Jag kom in i sköna rutiner som innebar att börja dagen med att dricka kaffe och söka jobb (just det var väl inte så fantastiskt, men det faktum att jag fått ner stressnivåerna såpass att jag kan dricka två koppar kaffe/dag – och inte vara hänvisad till grönt té – fick det att bli uthärdligt), arbeta med mitt projekt under förmiddagen, åka och bada med kidsen och läsa Sagan om is och eld på stranden, kantarelljakt med hunden på långa skogspromenader om kvällarna och avsluta dagen med mer läsning. Sova ut under 5 härliga veckor. Men så kom jag tillbaks till verkligheten, vilket i mitt fall innebär AF.

Min handlingsplan gick ut sista juni och handläggaren kallade aldrig till möte för att upprätta en ny. Jag hade fullgjort mitt åtagande att kontakta AF i god tid men att jag sedan inte får en tid för en ny handlingsplan är inte mina bekymmer. Det är deras bord och jag är inte den enda som står utan denna plan hos AF. Min handläggare vill inte träffa mig efter fadäsen med diskussionen om min blogg och det har jag full förståelse för. Skulle jag ringa eller maila igen hade jag bara fått till svar: ”Kom in på kontoret någon dag vi har öppet så upprättar vi en ny” och så skulle jag ha fått träffa en annan handläggare. Spelar mig ingen roll men så himla kul är det inte att sitta hos AF, och eftersom ansvaret inte låg på mig så valde jag att högaktningsfullt skita i det. Eller finare uttryckt: jag respekterade min handläggares önskan att inte vilja träffa mig och lyste med min frånvaro.

Jag skickar in mina aktivitetsrapporter och 4/12 är granskade ok. Resten har de väl inte hunnit med och någon uppföljning av mitt jobbsökande har jag sluppit. Alla dessa kontroller är enbart slöseri med tid.

Ja, det känns så…

Svampen i skogen hade inte försvunnit när SIUS-konsulenten ringde mig efter sin semester. Det var ett administrationsjobb på halvtid ledigt och ett annat företag sökte en praktikant. Trots att det var intern rekrytering via AF fick jag ändå veta namnen på företagen, i efterhand fick jag höra att det var så jag skulle vara förberedd om de ringde. Jag tackar ödmjukast åt denna ynnest. Hela grejen är så sjuk. Jag har frågat flera av mina arbetande vänner om de hade kunnat tänka sig att säga ja till ett jobb om de inte visste på vilket företag det var eller vart det är beläget, vilken lön och kollegor de skulle få, hur likviditeten ser ut, arbetsmiljön och om chefen var något att hurra för. ”Absolut inte!” svarade allihop. Men som arbetslös skall man kunna svara om man är intresserad eller ej. Rättare sagt: man vågar inte annat än säga ja för att inte stå med indragen ersättning och tomt kylskåp.

Administrationsjobbet verkade helt ok, men jag undrade i mitt snurriga sinne om det ens fanns en möjlighet att de skulle anställa mig på detta lilla familjeföretag. Omgiven av bybor och/eller trångsynta pingstvänner och andra frireligiösa så sticker jag ut mer än vad jag normalt gör. ”Har ni sett? Hon har en PIRATFLAGGA i flaggstången!” Det har jag inte nu för tiden och enda anledningen till det var för att ett av mina barn mår dåligt av för stora förändringar. Och då vi flyttade hit såg jag till att detta hem skulle verka mer lockande än det trygga barnet var van vid. Så kom det sig att piratflaggan hissades och det får jag höra än idag. Mina barns klasskompisars mammor hade diskuterat detta på något Tupperwareparty och vad de diskuterar mer har jag lyckligtvis sluppit höra. Det räcker jag ser deras miner och hur de tisslar och tasslar. Sådant bryr mig inte, men att få jobb som inflyttad i en sådan kommun är inte det enklaste. Jag tror knappast det hade hjälpt om jag började gå på tältmöten och glatt sjöng med i sånger om Jesus samtidigt som jag delade ut mitt CV. Misstänksamheten är stor mot sådana som mig. Tack och lov finns det mängder med inflyttade göteborgare i bygden som naturligtvis är grymt trevliga och upplever samma sak. De får i alla fall jobb i grannkommuner.

Praktikantföretaget verkade inte någon höjdare. Ett tidigare företag som blivit uppköpta av ett polskt bolag och som nu sökte en praktikant. Så mycket fördjupade jag mig inte i det hela, men jag såg att de sparkat folk och nu rekryterar via bemanningsbolag. Sådant är aldrig bra för då vill de inte tillsvidareanställa utan enbart ta in folk vid arbetstoppar.

Konstant på det röda – även när jag sover.

Det blev inget av detta för på fredag eftermiddag hade jag ett missat samtal från AF. Jag hade varit beredd hela veckan på samtalet och när klockan var 15:15 tänkte jag att de glömt av mig. Hur kunde jag vara så naiv? Iväg till affären och var borta en halvtimme. Naturligtvis hade de hunnit söka mig under denna tid. Bara att ringa upp med andan i halsen. Det är helt otroligt: ett missat samtal gör att jag får andnöd och tror att jag blir utskriven – trots att jag vet att det inte kommer ske.

SIUS igen och jag skulle med henne på intervju på måndagen. Blev ganska förvirrat då det inte var något av företagen ovan utan ett helt nytt som hört av sig samma dag. Ett snurrigt samtal och efter vi lagt på började det komma tusen frågor som hade ökat till några miljoner innan vi träffades på måndagen.

Min helg var totalt förstörd. Sömnlös, panikslagen och så himla arg. Egentligen borde jag kanske varit glad, men jag fungerar inte så. Jag var arg för att saker bestäms över huvudet på mig utan att jag tillfrågas först. Förbannad för vi skulle dit tillsammans och jag kände mig omyndigförklarad. Nästan som att ha med sig mamma på en anställningsintervju – även om jag inte ser denna SIUS som någon modersgestalt. Är det ett test? Tror de jag sabbar anställningsintervjuer med flit och vill hålla koll på hur jag uppför mig? Blir jag väl kallad till intervju får jag alltid jobbet men när man aldrig blir kallad på intervju är det inte så lätt att få jobb.

Det visade sig att företaget hade velat ha någon från Samhall men där hade de inte hittat rätt person och då vände de sig till AF. En lönebidragsanställning. Detta gjorde mig också mycket irriterad. Vad kommer SIUS säga på mötet om arbetshandikapp? Kommer jag få sitta där som en idiot med två personer som talar över huvudet på mig? Vad skall SIUS hitta på för handikapp? Om jag motsätter mig detta handikapp, kommer de hävda att jag saknar kännedom om min sjukdomsbild då – trots att min läkare tycker jag har mycket god insikt? 

Till saken hör att jag gjorde en arbetsutredning hos AF för länge sedan och då godkände jag två handikappkoder, efter arbetskonsulentens inrådan, för att jag skulle slippa krav på flytt för jobb samt att jag skulle slippa pendla så långt. Hon ansåg inte att jag hade någon funktionsnedsättning som berättigade till lönebidrag. Detta pratade vi särskilt om. Hur som haver har min nuvarande handläggare bestämt att jag är berättigad till lönebidrag och det lustiga med detta är att handläggare får lov att bestämma detta på eget bevåg. Det hade inte hjälpt med ett friskhetsintyg från en läkare – AF får lov att göra sin egna bedömning. Helt galet egentligen, men jag resonerar som så att jag hellre blir anställd med lönebidrag än nystartsjobb en gång till. Då har jag mer rättigheter och att få ett jobb utan att arbetsgivaren får bidrag verkar hopplöst just nu. Och jag försöker att inte störa mig för mycket på detta fenomen. Huvudsaken är att jag slipper AF och alla åtgärder jag kan bli satt i.

Så var det förra året på stranden, men inte i år.

När värsta ilskan lagt sig satte jag mig ner och kalkylerade. Jobbet ligger en bit bort så jag måste köra strax över 10 mil/dag då det är så dåliga kommunikationer. Vid vilken nivå måste lönen ligga för jag inte skall gå minus? Saken är den att eftersom jag måste lägga närmare 2 timmar på pendling varje dag måste jag gå ner till 75%. Jag pallar inte att lägga ner närmare 12h/dag på ett jobb – inklusive hämtning och lämning på fritids. Ungarna orkar inte med att vara i skola och på fritids 11h/dag. Jag försökte med 10h/dag under en månad en gång och då fungerade inte skolgången alls. En klok dam jag känner sade en gång: ”Det optimala är 8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar sömn.” Det borde fler ta till sig i dagens stressade samhälle.

Nu till det komiska i mina kalkyler som säger ganska mycket om hur jag är och hur jag kan oroa mig för precis allt för att försöka få kontroll över tillvaron och minska min ångest som givetvis bara blir värre av alla denna förhandsgranskning. Jag kom så långt att jag insåg att det nog lönar sig under ett halvår då jag kan få pendlingsstöd. Sedan upphör det samt det faktum att nästa år är det inget jobbskatteavdrag. Då skulle jag försöka räkna ut den nya skatten och om det blir en ny regering där dårarna i MP skall vara med och bestämma höjer de kanske bensinskatten också. Hur blir det då? Innan jag blev uppjagad började jag gapskratta åt mig själv och sade: ”Helga, ta en sak i sänder. Den dagen den sorgen.”

Tänk att få vakna som en katt istället.

Jag var inte på mitt bästa humör när jag åkte till AF i måndags. En sömnlös helg och tack vare att jag var så uppstressad och förbannad skakade jag som ett asplöv och skallen snurrade som ett uppspeedat tivoli. Tack och lov vet jag vad det är nu för tiden. Tidigare trodde jag att jag höll på att gå in i en psykos, hade fått MS, Parkinson, Dystoni eller Alzheimers. Stress. Vidrigt vilka konstiga symtom man kan få av det. Nu blir jag inte uppstressad av symtomen. Alltid något. Men jag undrar hur länge det skall hålla i sig. Kontroller och minskning av ersättning leder inte arbetslösa ut i jobb, det skapar bara en skadlig stress. Jag har alltid haft lite problem med stress, men inte på denna nivå jag hamnat som arbetslös. Den är helt extrem.

Hur gick det sedan? Ja, det tar vi i nästa inlägg.


Bytt är bytt och kommer tyvärr igen

Besöksförbud på AF?

När jag träffade min handläggare sist skulle vi ha upprättat en handlingsplan, men istället valde hon att diskutera min blogg och försökte få mig att byta handläggare. Det var inget hon önskade, sade hon då jag frågade. Men om jag ville gick det att ordna. En smula märkligt då det verkligen inte alltid är enkelt att byta handläggare i myndighets Sverige. Det sker om handläggaren vill men för kunden är det oftast en segdragen process med mycket tjat.

Hur som haver mailade jag och bad om en tid för denna handlingsplan vi skulle upprättat. Fick till svar att jag skulle komma in på måndagen då de har besökstid så kunde vi fixa det. Annars drar det ut på tiden då deras almanackor är fullklottrade.

- Jag skall träffa NN och upprätta en handlingsplan.

- Hon är inte här idag, svarade receptionisten.

- Men vi skulle träffas idag. Är hon sjuk?

- Det kan jag inte svara på.

Denna sekretess är absurd. När skall AF ta ner loggan, ha kontor på hemliga adresser och alla handläggare får skyddad identitet? Jag tog för givet att hon var sjuk och upprättade en handlingsplan med en annan handläggare för att vara på den säkra sidan. I denna står det följande:

2014-06-30 
NY PLANERING 

Jag kontaktar i god tid innan detta datum via mail eller telefon min Arbetsförmedling för att boka tid för att upprätta en ny handlingsplan.

Duktig som jag är mailade jag min handläggare 2 dagar efteråt och bad henne om en tid innan detta datum för att vi skall fixa en ny handlingsplan. Svaret: hon skall återkomma med en kallelse.

En månad senare och då det är 3 veckor kvar har jag fortfarande inte fått någon kallelse. Däremot har SIUS-konsulenten tagit kontakt med mig och något av det första hon sade var: ”Jag är INTE någon handläggare utan du har kvar NN som vanligt.” Djungeltrumman hade tydligen nått även henne och det var uppenbarligen viktigt att påpeka att min ordinarie handläggare inte bytt bort mig.

Denna evinnerliga praktik…

Det blev inget med städjobbet, men däremot ringde SIUS-konsulenten och sade att jag eventuellt kunde få praktik på kontoret. Jag tyckte det lät lite konstigt att få praktik mitt i semestertider då många ordinarie går på just semester. I normala fall får man till svar att man skall återkomma efter semestern då allt är som vanligt igen.

Slutsatsen jag drar av detta är att handläggaren inte är överförtjust i mötena med mig. Och nu orkar jag inte skicka påminnelse om att få en tid för handlingsplan. Skall man behöva tjata sig till en handlingsplan som faktiskt är AF:s ansvar att den upprättas? Nej, jag tycker inte det. De kan väl göra som när man var i Fas 3: då får man den hemskickad och det står att den upprättats mellan den arbetslöse och AF – bara för Fas 3:orna inte är någon prioriterad grupp.

I oktober/november någon gång går jag in i Fas 1 igen och då byter jag handläggare per automatik. AF har vissa handläggare som tar hand om de med a-kassa, andra håller på med JOB och på andra håll i landet finns det vissa stackare som enbart får nöjet att ha med Fas 3:or att göra och skicka ut dem i meningslösa jippon. När jag frågade vid något tillfälle var motiveringen att denna uppdelning skulle ge bättre service åt de arbetslösa och handläggarna skulle inte behöva sätta sig in i så mycket regler. Ganska komiskt då man som arbetslös oftast måste ha koll på a-kasseregler, deltidsregler, förordningen för jobb- och utvecklingsgarantin, subventionerade anställningar (vilka är bäst, vilka ger nya a-kassedagar, vilka ställer inga krav på arbetsmiljö och försäkringar?), FK:s regler om aktivitetsstöd, Socialtjänstlagen och krydda det med Skatteverket samt Kronofogdens reglemente. Ofta har man mer koll än handläggarna hur dessa lagar och förordningar slår mot varandra och det blir en märklig situation då den arbetslöse oftast är mer insatt än handläggaren själv.

Ring inte, maila inte, möt mig inte.

Men, men: om jag får praktik så skrivs jag in i JOB – trots att jag har a-kassedagar kvar. Detta för att det är svårare att få praktik beviljad med a-kassa. Och då byter jag handläggare. Så jag antar att detta är den främsta anledningen till att man jagar praktikplats åt mig med blåslampa mitt under semestertid. Hade det inte varit lättare för alla parter om handläggaren var ärlig och sade att hon inte vill ha mig på sitt bord längre? Detta är fruktansvärt pinsamt och då menar jag inte för mig själv.

Vid något tillfälle läste jag om Arbetsförmedlingens arbetssituation och deras arbete för att säkerställa säkerheten för sina handläggare då hot och våld ökar. Inte bara hos dem – utan alla myndigheter är berörda, men denna artikel (som jag i skrivande stund inte hittar) handlade specifikt om AF. Arbetsförmedlare sitter alltid närmast dörren för de inte skall bli låsta om en hotfull situation uppstår.

Jag ägnade lite funderingar åt detta eftersom jag är en person som gärna sitter nära dörren och som vill ha översikt över lokalen jag befinner mig i. Detta sker helt omedvetet, men det är så jag fungerar. Och fråga mig inte hur jag kan komma ihåg hur jag sitter på möten, men faktum är att jag gör det, och då slog det mig att min nuvarande handläggare är den enda som faktiskt har placerat sig närmast dörren. Faktiskt också SIUS-konsulenten vid vårt enda möte för en kort tid sedan. Men inte en enda gång innan dess och då pratar vi 8 års tid. Annars har jag sluppit sitta innerst och blicka ut genom plexiglasfönstren på alla arbetssökande som står och stampar samt receptionisten som otåligt blickar in i tid och otid med ögon som undrar om vi inte är klara snart. Denna ständiga stress.

Byta arbetssökande?

 


Uppmuntran på handläggares vis

Ta emot uppmuntran när man inte vet att den serverats

- Hur många jobb sökte du förra året? undrade handläggaren.

- Ingen aning. Det är olika månad för månad. Ibland är det mer, ibland mindre. Men säg ett snitt på 35 stycken i månaden om jag jag räknar lågt.

- Det finns 2.000 företag bara i den här kommunen! utbrast hon.

Jag visste inte vart hon ville komma, men antog att det var en piska: sök mer jobb! Det hela gjorde mig konfunderad då alla tidigare handläggare sagt åt mig att jag söker flitigt och brett. ”Snart kommer du få jobb så som du söker”. Ja, ni andra har säkert också hört detta år efter år.

Vid ett senare tillfälle då vi skulle träffas tyckte jag det var dags att rensa luften. Det fanns många saker jag hade irriterat mig på som jag ville diskutera. Ovanstående var ett av dessa uttalanden.

Eftersom jag är som jag är fick jag verkligen anstränga mig från att inte göra upp ett diagram över hur många aktiva företag det faktiskt finns i kommunen. Summan jag fick höra är en glädjesiffra. I själva verket är det bättre att låta aktiebolag vara vilande under minst 5 år för att på så vis få lägre beskattning – än att likvidera det. Och hur många registrerade enmansbolag som inte är arbetsgivare är inräknade?

Jag gjorde inte upp denna kalkyl. Ett stort kliv i rätt riktning på min väg att ”ta kontroll över tiden” i min stressade tillvaro. Det finns viktigare saker att ägna sig åt och även om jag var nyfiken kunde jag faktiskt lägga det åt sidan. En guldstjärna till Helga. Man behöver uppmuntra sig själv som arbetslös så man inte brakar genom isen helt och hållet.

Kontroll över tiden

Vad sade min handläggare då jag ifrågasatte vad hon menade? Sökte jag för lite jobb? Skulle jag skicka ansökningar till alla dessa 2.000 företag innan hon blev nöjd?

- Nej, absolut inte. Det var bara en uppmuntran att det finns många fler företag att söka till!

Det hela var ganska komiskt. Uppmuntran? Jag fattade vad hon menade, men kan inte inte låta bli att undra hur många långtidsarbetslösa som hade tolkat det som uppmuntran. Finns det ens någon? Man är van vid piska och kontroller. Moroten lyser med sin frånvaro. Men jag antar att det var denna som sträcktes fram, men den luktade inte tillräckligt gott och därför gick den obemärkt förbi.

Off topic: angående piska och morötter så var det vad en av de två underbara psykologer – som håller i en mindfulness kurs jag går – sade om psykiatrin: ”När all psykofarmaka och medicin inte hjälper så är det piska och morötter som gäller”.

- Det där skall jag skriva i min blogg, skrattade jag.

- NEJ, då blir jag arbetslös!

Fokus gumman!

Fokus gumman!

Kanske inte så konstigt att han gillar piska och morötter då han tidigare varit i kloster där munkarna slog honom med käpp under meditationen för han skulle behålla fokus.

- Vad var det för kloster egentligen? Låter som värsta S&M templet, sade jag.

Ja, denna kurs är ganska rolig för det blir totalt utflippat emellanåt. Och goda skratt är verkligen något en arbetslös behöver.

 

 


Missmatch

Ett av alla helveten: städning.

- Vad har du tänkt dig i framtiden, Helga?

- Ja du, det är mycket man vill, svarade jag.

- Lokalvård kanske?

- Det är knappast det jag drömmer om, skrattade jag.

Till synes ett helt vanligt samtal. Men det var det inte. Denna lilla pratstund ägde rum i bilen och det var arbetsmarknadschefen som frågade. Åtta år har förflutit sedan dess och jag är inte lika naiv som då. Nu för tiden är man som en lägervakt mot hundarna som dresserats av regeringen för att försöka hålla ordning på arbetsmarknadsåtgärderna.

Det tog inte lång tid förrän jag blev kallad till ett möte med arbetsmarknadschefen och min dåvarande handläggare – en gammal gubbe vars jobb tydligen gick ut på att vara spydig och förpesta livet för arbetslösa som skall veta hut. ”Det fanns i alla fall en som tyckte om honom och det var hans chef”, skrattade en före detta handläggare som mycket väl visste vem det var och hade hört otaliga historier om denne man.

- Jag har hört att du tackat nej till jobb! sade min handläggare bistert med hotfulla ögon.

- Va? Har jag? Vilket jobb då?

- Ja, NN här har berättat att du sagt nej till att jobba med lokalvård i kommunen.

- Men herregud! Det var ju bara ett samtal och inget jobberbjudande. Frågar man någon vad de har för framtidsdrömmar är väl knappast lokalvård det mest förekommande svaret.

Så här trevlig är jag då jag städar.

Hur som helst fixade man städjobb åt mig och jag skulle gå bredvid en utvecklingsstörd kvinna för att lära mig yrket. Inget ont om dem, men att ha henne som någon slags arbetsledare blev en smått märklig situation då vi var i varsin ände av intelligensens spektrum. Till råga på allt var detta bara några ynka veckor efter jag börjat gratisjobba på ett slavcenter och bara det var en chock i sig: bli placerad på ett vuxendagis där den ena var värre än den andre och vi hade en plusjobbare, som inte var vid sina sinnes fulla bruk, som trodde han var arbetsledare.

Jag fick ett schema där jag skulle jobba tidig morgon till lunch, sedan återkomma efter några timmar och arbeta under kvällen i en kommun som inte erbjuder barnomsorg på obekväma tider. Det tog en dag av fasa innan jag satt på vårdcentralen och skakade samt grät hysteriskt. På den tiden kunde jag gråta, det saknar jag nästan. Diagnos: utbränd.

Ett år senare var det dags igen att lösa entré till ”Cirkus Arbetslös”. Åtgärder som alla gick ut på gratisjobb med sysslor på en 5-årings nivå. Om ens det. Sedan hittade AF jobb åt mig igen: Samhall. Min handläggare undrade om jag kunde vara arbetsledare och det slutade med att jag blev kallad på intervju för att hyras ut som bl.a. lokalvårdare. Jag grät (igen?!?) och var fullkomligt förtvivlad och undrade hur jag hamnat där. Det fattade inte de heller och tillbaks till AF.

Efter 8h städning är jag så här frisk…

Efter någon tid ringde ett privat städbolag som fått mitt CV av AF. Intervju dagen därpå och sedan började min karriär som lokalvårdare. För vilken gång i ordningen minns jag inte och det är nog tur. En vecka och arbetsledaren klagade i telefon för sin chef varenda dag. Inte illa med tanke på att jag bara skulle jobba halvtid. Inkallad till chefen och jag fick säga som det var: att jag provat på att städa otaliga gånger och det aldrig har fungerat. Varför AF envisas med att matcha mot dessa jobb är fortfarande en gåta.

Ny handläggare och igen: sök städjobb på Samhall, de behöver massa folk. Sedan fick jag byta handläggare och jag fick åter igen förklara att jag inte klarar av lokalvård. Vid flera tillfällen dessutom.

- Skall jag ta bort matchningen mot lokalvård? undrade hon.

- Ja tack!

Några veckor senare fick jag ett mail av handläggaren som undrade om jag kunde tänka mig att jobba med lokalvård. Jag blev så matt att jag inte iddes svara. Men så ringde det: min handläggare hade hittat jobb åt mig. På ett företag som sysslade med XX. Då jag var upptagen med middagen lyssnade jag med ett halvt öra och tog för givet att det handlade om administration då det är detta vi skulle försöka hitta en arbetsplats inom.

- Kan jag skicka ditt CV?

- Ja visst, gör det!

Så ringer telefonen och plötsligt är det SIUS-konsulenten i andra änden. Jobbet i fråga handlade åter igen om städning och vi bokade tid för möte. Den här rekryteringen är också ganska komisk. Hemligt vilket företag som rekryterar och tydligen skulle jag åka till arbetsplatsen med SIUS-konsulenten. Jag såg framför mig hur jag sitter bakbunden med bindel för ögonen för att inte veta vilket ställe vi åker till, genomföra intervjun och av med bindeln igen först på kontoret. Top secret.

- Det lyder under sekretess när företag anlitar Arbetsförmedlingen för rekrytering.

Jag har slutat höja på ögonbrynen, men däremot bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Nu får det vara slut på allt velande hit och dit, jag vill gå vägen framåt. Efter två sömnlösa nätter av grubblerier gjorde jag upp en medioker mindmap – innehållandes styrkor respektive svagheter – till mitt möte med SIUS-konsulenten.

- Mitt problem är att jag är särbegåvad. Jag klarar inte av enkla jobb utan intellektuell stimulans.

Min gode vän hade mycket roligt åt detta då jag berättade att jag dykt upp i trasiga, rosa fejk Foppa tofflor, urtvättad dödskalle t-shirt samt rutiga shorts – och förklarat mitt ”problem”. Ja, jag vet: värsta WT-varningen på mig denna dag, men jag orkade inte göra mig presentabel. Det leder ändå inte till något vettigare. Kanske skall jag dra på mig pyjamas nästa gång?

Precis så

Precis så…

Det blev i alla fall ett bra samtal och jag tror hon förstod hyfsat. Bara detta är en bedrift i sig: kommunicera på samma nivå utan massa missförstånd. Jag är gärna subtil och tror att polletten trillar ner hos människor utan att jag behöver vara plump. Tyvärr har det inte fungerat under alla dessa år, men tydligen överger jag aldrig mitt hopp om mänskligheten.

- Det låter inte som om du är rätt person för detta jobb, konstaterade SIUS-handläggaren.

- Nej, jag är ju inte det, svarade jag lättad över att hon förstått efter jag förklarat. Hon fick en eloge i mitt sinne då jag av erfarenhet vet att de flesta handläggare ändå hade fortsatt rekryteringen. Statistikjakt eller okunskap? Det låter jag vara osagt.

Jag uppskattar givetvis att jag är som jag är, men emellanåt kommer en önskan om att vara mer som normalpopulationen – för enkelhetens skull. Tack och lov försvinner denna önskan lika fort som den kommer. All respekt åt dessa lokalvårdare som sliter år efter år med låga löner och en hel del trivs med det. Det kan jag beundra. Själv klarar jag inte av det och det är inte så enkelt som att jag avskyr att städa. Jag fixar inte sysslor som inte kräver något av mitt intellekt. Då blir jag dampig och det är kanske inte så konstigt att man felaktigt trott att jag har ADHD. Symtomen är snarlika med den skillnaden att jag är extremt observant, har hyperfokus när något intresserar mig, har ett inre driv utan dess like och slutar vara rastlös när jag får mina behov tillgodosedda. Vid ADHD har man dampsymtomen så gott som hela tiden. Har jag en mopp eller disktrasa för länge i handen kokar min hjärna över och jag får motstå impulsen att gå bärsärkagång med skaftet. Till råga på allt blir jag sjuk: sönderstressad och så rastlös att jag inte kan ta mig för någonting. Dessutom tvingas hjärnan till massa dagdrömmerier för att fly en icke stimulerande verklighet. Där går man med kvasten, löser ekvationer i skallen för att ha någon hjärngympa och kan inte koncentrera sig på det man håller på med för det är totalt meningslöst och leder ingen vart.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker smälter man aldrig in i mallen - inte ens för en diagnos.

Pubertalt måhända, men hög igenkänningsfaktor & hur man än försöker passar man aldrig in i mallen – inte ens för en diagnos.

Givetvis städar jag hemma. Det tvingar jag mig till och lyckligtvis går det ganska snabbt. Men för att få mig att klara av att svabba 8h/dag måste de proppa mig full med olagliga substanser och dit har vi inte nått ännu. Tack och lov! För trädgårdsarbete krävs det nog en ECT-behandling i mitt fall.

En god vän som fungerar lite likadant sade att: ”helvetet är en plats utan intellektuell stimulans”. Det är verkligen så, men mer om det en annan gång.

Att låta AF göra en felrekrytering för jag är rädd att bli utan a-kasseersättning kändes inte som något roligt alternativ. Arbetsgivaren skulle inte bli nöjd, jag hade blivit sjukskriven igen och hamnat längre bak än ruta ett och AF hade tappat ännu mer i trovärdighet och kanske förlorat en kund. Alla parter hade förlorat på det och jag förklarade det också.

- Det är viktigt att Arbetsförmedlingens anseende inte skadas mer, sade SIUS-konsulenten och jag instämde till fullo.

Hur mitt namn kom upp i rekryteringen fattar jag inte, men jag antar att det har med arbetsbelastning, stress och statistik att göra. Samt den galna styrningen av myndigheten. Men jag är ändå glad över att de försöker – även om det många gånger blir fel. Det är dock synd att de inte får hjälpa på rätt sätt.

Jag räknar med att kunna skriva ut mig från AF inom ett år. Nu har jag två projekt som är i sin linda och förhoppningsvis kommer jag klara mig på det. Bara detta gör att jag möter varje dag med ett leende nu för tiden. Åtta långa år i helvetet får definitivt räcka. Och tack vare denna ljusglimt har jag äntligen fått tillbaks min kreativitet. Helt underbart.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 62 andra följare