Leva i intet

Just nu befinner jag mig i ingemansland. Att inse den fulla vidden av arbetslösheten skulle göra mig djupt deprimerad. Ekonomin är som ett svart hål som gör mig sönderstressad. Istället spelar jag ett dataspel för att glömma den bistra verkligheten. Och när jag väl ger mig ut i den känns den totalt främmande. Det är som att ha 2 val: förtränga verkligheten och riskera att hamna i psykos till slut, eller se den i vitögat och få en djup depression.

Hur klarar man att av ta in det faktum att jag i praktiken varit arbetslös och fattig under hela mina barns uppväxt. Äldsta barnet blir 10 år i år och de liksom jag undrar när vi skall kunna leva som ”alla andra”. Vad säger man? ”Jo, din klasskompis pappa ligger på plats 3 i kommunens löneliga medan din andra klasskompis snart blir av med huset han bor i för det skall säljas på exekutiv auktion.” Istället klamrar jag mig fast i min egna lilla värld. Allt för att inte gå under och låta mig knäckas av att stå utanför arbetsmarknaden och livet i sig. Jag har ungarna, vovven, katterna och en rådjursfamilj i trädgården. Det gör mig åtminstone på bättre humör.

Avstämningsmöten där jag laborerar med handläggarna.

- Hur många jobb har du sökt sedan sist? undrar de.

- Hmmm, låt se, mumlar jag och låtsas räkna från ett papper. Siffran 79 dyker upp i min skalle och jag säger: 79 stycken.

- Oj, vad duktig du är! Snart kommer du få ett jobb så flitigt och brett som du söker, säger handläggaren entusiastiskt.

Vad jag inte säger är att jag inte alls sökt 79 jobb. Men jag vet att allt under 30 sökta jobb under en månad leder till att jag får idiotiska jobbanvisningar jag måste söka – hur dåligt de än passar. Därför ser jag till att hålla mig över den magiska trettiogränsen.

Då och då stöter jag på andra arbetslösa i bygden som jag varit på praktik och sysselsättning med. Sex år senare, och med Hillevippans prat om ”färska referenser som leder till arbete” för att legitimera slaveriet, så är de fortfarande arbetslösa. De är dessutom i en ännu värre sits än mig: fortfarande sysselsatta hos meningslösa anordnare och blir fattigare för varje år. Jag slipper åtminstone sysselsättningscirkusen.

Det är inte speciellt upplyftande. Och inte heller då jag spanade på olika lägervistelser åt mitt ena barn som också har några bokstäver för mycket. Att han fixar ett vanligt läger/kollo är jag övertygad om, men fixar personalen att hantera om han skulle få ett utbrott? Det är väldigt lågt i tak då det gäller barn idag. Klarar de inte av att följa fårskocken till punkt och pricka finns det inte resurser att bemöta detta. Istället blir man hänvisad till läger för barn med funktionsnedsättningar. Och nu blir det verkligen galet: man slussar ihop barn med alla möjliga diagnoser som man bestämt är ett funktionshinder. Från ADHD till autism och för att landa på Downs syndrom. Seriöst?

Jag visste ju att det är så här, men hade förträngt det också. För jag vill inte att vårt samhälle skall vara på detta vis. Jag funderar: tänk om mina föräldrar hade skickat mig på kollo med utvecklingsstörda barn då jag var liten? Vilken knäck för självkänslan, man kan bli självmordsbenägen för mindre. ”Här är ditt fack där du skall platsa in.” Jag hade förmodligen rymt därifrån redan en minut efter mina föräldrar åkt därifrån, det var sådan jag var. Från Arbetsförmedlingen kan jag tyvärr inte rymma – fastän jag inget hellre vill just nu.

Så jag sätter mig och googlar fenomenet ADHD och läger. Inte heller det gör mig på bättre humör. Jag inser snabbt att många föräldrar gladeligen skickar sina ”busiga barn” på handikappsläger där diagnoserna trängs med varandra på stranden. Är det bara jag som är kritisk? Ja, jag hittar då inte speciellt mycket funderingar kring det hela och det kanske är så: folk tänker inte. Men å andra sidan är jag också en sådan förälder som inte skulle ge mina barn knark – trots att det är subventionerat av staten – för de skall sitta still under lektionstid och inte kalla fröken idiot. Inte heller sömnmedel om de är hyperaktiva och jag måste sova.

Så jag återgår till mitt dataspel för att slippa tänka på arbetslöshet, dålig ekonomi och barns rätt att få vara vilka personligheter de vill utan att behöva bli placerade i fack.

En tand är lös

Rånad på tänder

Lång arbetslöshet sätter djupa spår. Ibland undrar jag om man någonsin kommer bli sig själv igen. Även om man skulle lyckas få ett jobb har lång tid av ekonomiskt haveri gjort att man aldrig kommer ikapp skulderna. En fattiglapp för resten av livet. Det mal omedvetet i skallen hela tiden och det är ett under att man inte just går under.

Idag då jag var ute med yngsta barnet träffade hon på en gammal kompis från tiden på dagis.

- Hur många tänder har du tappat? undrade kompisen och visade upp en tom glugg.

- Inga! Hur många har du tappat? undrade mitt barn.

Det första jag tänkte på var två arbetslösa som inte träffats på många år och som inte haft råd att gå till tandläkaren. Är det så man kommer konversera?

En tanke som snabbt fladdrade förbi för att ersättas med ett skratt. De var riktigt söta, men vad underbart det hade varit att slippa den där första tanken som direkt associerar till arbetslöshet och fattigdom.

Jobb matchning

Tummen ner

Förslag från Arbetsförmedlingen på jobb som skulle kunna passa mig.

Nummer 1 var som receptionist 9 mil hemifrån, enkel resa, och på kvällstid.

Nummer 2 var som tolk där man skulle kunna flertalet språk. Och jag har visserligen ett gammalt prov i franska liggandes på min moders vind där jag lyckats scora in alla rätt på nybörjarnivå. Såhär 30 år senare begriper jag inte vad jag har skrivit och all franska är som bortblåst. Och nog för jag är duktig på svenska språket, men det var inte det som efterfrågades.

Tjänst nummer 2 innebar också krav på att kunna teckenspråk. Det blir just en snygg ansökan: ”Jag kan tummen upp och ned, fuck you och stopp”.

Det skall bli intressant att se om någon matchning kommer lyckas. Men jag får mig i alla fall goda skratt.

Cirkus arbetslös episod 6666

Jag blir inte klok på Arbetsförmedlingen ibland. Pratade med en väldigt trevlig dam i kundtjänst som skulle göra en matchning och skicka förslag till mig. Döm om min förvåning då hon sade att mitt sista jobb inneburit trädgårdsarbete och att hon skall matcha mot parkarbetare och dylikt.

- Hmmm… nej, jag hade mest administrativa sysslor. En del redovisning, mycket kundkontakt, fotografering och värdering, tillade jag.

- Oj då! Ja, då stämmer inte mina uppgifter.

Skall man skratta eller gråta? Hur kan det bli så fruktansvärt fel?

Veckans värsta nyhet hittills måste vara följande: Moderaterna vill skicka fas 3:are till Samhall.

Citat DN: ”En idé är att ge dem anställning i särskilda bolag, som Samhall, som kan ge arbetsträning och permanent anställning för personer med särskilda behov.”

Permanent anställning? Man vill istället permanenta uppfattningen att långtidsarbetslösa skulle vara sköra, funktionshindrade, lastgamla och inte klarar dagliga rutiner av vardagssysslor. Så otroligt tragiskt: från att ha slavat hos pingstvänner, jobbfabriker, myror och andra skojare under flera års tid – till att hamna på Samhall. Sedan är det bara att glömma normala arbeten. Så fruktansvärt förödande för självkänslan. Tänk att hamna där som fullt frisk 30-årig akademiker och veta att nu är allt hopp är ute. Jag finner inte ord.

Jag är så himla glad att jag kommit ur fas 3. För jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till om de skulle tvinga på mig en anställning på Samhall. Tack och hej arbetsmarknaden! Det är illa nog som det är att inte ha haft en fast anställning sedan 1994. Om man bortser från min sista bidragsanställning vill säga, men det avbrottet i arbetslösheten var mer som ett horribelt skämt än riktigt arbete.

Men, men. Vinner alliansen ett val till och vägrar ändra sin jobbpolitik så hamnar jag väl också på Samhall om si så där 3-4 år. Jag är i chock. Hur kan det få gå till så här?

Humor i CV

Jag hittade en fantastiskt underbar tråd på Flashback som heter ”Vi skapar ett skumt CV”. Här finns otroligt kreativa CV:n som alla är oseriösa. En del är mycket överdrivna och blir inte ens roliga, men så finns det de som är mer subtila och det händer inte ofta att jag skrattar ihjäl mig i min ensamhet framför datorn, men det gjorde jag nu.

Vad sägs om följande CV?

Mads CV

Det roliga är att denne Mads fått svar från 4 olika rekryterare. En av dem skrev: ”Tack för att inkommit med en helt unik ansökan, detta är nog det värsta jag sett & skulle aldrig anställa dig.!!!!!!!!!!!!!!!” Rekryteraren verkar ha fått ett epilepsianfall eller dylikt då han kommit till utropstecknet. Hela 15 stycken.

Ett annat CV från en ung tjej som bifogar bild på sig själv i underkläder skickades till 30 företag varav drygt 50% ville ha ett telefonnummer och/eller träffas. Huruvida rekryterarna var ute efter att anställa eller få sig ett ligg, det förtäljer inte historien. Tjejen fick bl.a. svar från en rekryterare som menade att brevet samt bilden var olämpliga, att hon aldrig kommer få en tjänst hos ett seriöst företag etc. Och sedan kommer det ett mail till från företaget där någon skriver att hon är fin och ber henne ringa upp vederbörande.

En person med datakunskaper (bara detta: data är information och en dator är en maskin som bearbetar själva datan): Officepaketet, MS Röj och Harpan.

Även om denna tråd är sjukt underhållande kan man inte låta bli att fundera: vad har hänt med arbetsmarknaden?

Skriv inte si eller så och gud nåde dig om det finns stavfel, var sparsam med kort och om de skall bifogas skall det inte vara lättklätt, festkort, grimaser o.s.v. Det skall vara så himla seriöst att det blir totalt intetsägande till slut. Jag kan inte hjälpa det, men jag har verkligen fastnat för fiktiva Mads med egen YouTube kanal och nästan 700 vänner på facebook. Honom hade jag definitivt kallat på intervju om det hela hade varit på riktigt och jag var arbetsgivare. Säga vad man vill, men karln har åtminstone humor och alltid gläder det någon.

Det sorgliga med det här är att det ligger i humoravdelningen, men faktum är att som arbetslös måste man ha ett oseriöst CV till hands för att skicka till de tjänster man blir anvisad att söka samt då man skall söka arbete i hela landet utan möjlighet att flytta. Det är då man med glimten i ögat skriver att man är politiskt och fackligt aktiv, är medelålders, ensamstående och med små barn etc. – gärna guldtext på silvrig bakgrund och rubriker i 3D.

Att bli kallad på jobbintervju är väl inte så troligt. Istället blir man tvingad till fler kurser i att skriva personligt brev samt CV. Humor? Nja. I detta fall är det mer en överlevnadsstrategi.

Repris av det arbetslösa livet

Fas 3:a som opererar?

För inte så länge sedan ansågs jag skör, oanställningsbar, åldersstigen och jag behövde rutiner för att börja duscha igen, öva på social samvaro som att fika och virka luft. Jag var även obildbar och kunde inte tillgodogöra mig ens en arbetsmarknadsutbildning – trots tidigare universitetsstudier. Starta eget var också förbjudet. Vem i fas 3 kunde tänkas driva ett företag och detta var inte ens värt att ödsla försörjningsstöd eller 65% a-kassenivå på. Då var det bättre att sponsra anordnarna istället. Kort och gott: jag var inte värd ett enda dyft mer än som ett levande bidrag på 2 ben åt en skrupelfri anordnare. Det var då jag var i Fas 3.

Så blev jag då med jobb och ansågs nästan som en helt vanlig arbetare. Problemet var att det var en bidragsanställning och detta fick jag höra var och varannan dag.

- Du kommer från Arbetsförmedlingen va? Är du en sådan där ALU-jobbare? undrade kunder tack vare min dåvarande chefs stora glappkäft.

Min granne har varit jobbcoach och är numera arbetslös

Men nu sitter jag här, plötsligt berättigad till nya dagar i a-kassan. Det kommer inte hända ett dyft under flera månader framöver. Jag är inte långtidsarbetslös på papperet längre och första halvåret räknar man med att jag kommer ut i arbete. Lyckas jag inte med den bedriften drar man åt svångremmen ytterligare: sök jobb i hela landet och var beredd att flytta.

Jag vet att jag inte lider av schizofreni. Inte heller har jag vanföreställningar och har hamnat i någon psykos. Man kan inte ens klassa mig som deprimerad och detta är ett under i sig: 6 år av arbetslöshet borde egentligen ha knäckt mig. Men så lätt ger jag inte upp hoppet. Jag tänker fortsätta vara en figur i arbetslöshetsstatistiken. Det enda som kommer få mig därifrån är ett jobb.

Kapitalism

Men jag undrar hur det står till med människorna som knåpat ihop dessa direktiv till Arbetsförmedlingen och gör kränkande uttalanden om arbetslösa. Hur skall de ha det egentligen? Nu behöver jag inga insatser för jag får nog ett arbete snart. För bara något halvår sedan var jag ett hopplöst fall man ville begrava i ett lumpberg hos pingstvännerna. Tack och lov blir jag inte förvirrad, men jag undrar verkligen vad dessa klåpare inmundigat innan de påbörjade sina förordningar för arbetslösa. Eller kan det verkligen vara så illa ställt med deras arma skallar?

Jag mår knappast tipp topp. Det vore att ljuga. Min stresströskel har snart försvunnit. Arbetsförmedlingen skyller det på min ADHD, men faktum är att – trots att jag aldrig varit förtjust i olika bud, snabba förändringar och folk som hittar på saker åt mig från ena stunden till den andra så man aldrig vet vad som gäller – det har varit fullt hanterbart. Ett stressigt jobb är inga bekymmer, men stressen över att ständigt vara påpassad, jagad och bli tvingad till massa tokigheter som saknar rim och reson, och aldrig någon riktig semester – det får mig att må illa av stress. För att inte tala om ekonomin och den ständiga jakten av kronofogden samt inkassobolag.

Samma elände överallt…

Mår man inte bra av att vara arbetslös och delta i alla jippon tycker handläggaren att man bör vända sig till psykiatrin. Och när man pratar med denna instans konstaterar de ganska snabbt att det är arbetslösheten som är det största bekymret som borde lösas – vilket de naturligtvis inte kan hjälpa till med. Och som jag skrivit tidigare: inga mediciner i världen hjälper mot arbetslöshet. På denna åkomma finns bara ett recept: jobb.

Det var inte roligt att skriva under en anvisningsplacering under 2 års tid hos pingstvännerna och sedan få ett brev från handläggaren att jag skulle höra av mig senast om 23 månader. Då var det nämligen dags att byta anordnare. Under tiden skulle jag snällt foga mig – vilket jag naturligtvis inte gjorde. Jag kontaktade nämligen handläggaren redan samma dag brevet kom och förklarade att ”mig slipper du inte så lätt.” Vi träffades igen redan dagen därpå.

Inte heller har det varit speciellt givande med dessa två arbetsmarknadsutbildningar jag gått under tiden, men någonstans var det lättare med stressen då: jag var i en åtgärd och ingenting oförhappandes skulle komma att hända inom närmsta halvåret. Ja, förutom att bli tvingad till jobbcoacher, bemanningsföretag och jobbmässor då.

Ändå förekommer det i många länder

Och så nu: tyst som i graven. Det är nästan värre. Inte för AF är min fiende, men taktiken är densamma: när det krigas och bråkas vet man vart man har varandra. Nu har jag ingen susning om nästa drag och det dyker upp då jag minst anar det. En jobbanvisning som bolagsplundrare jag måste söka. Man vågar ju knappt hämta posten längre. Vad kommer härnäst? Jobbanvisning som dansare på en suspekt klubb AF tycker är lämpligt för mig?

Jag ser inte fram mot cirkusen som komma skall. Snart blir det väl ännu fler jobbcoacher, skriva CV-kurser, praktik och sysselsättning på sikt. Om det inte har hjälpt mig under 6 års tid så är det kanske på tiden att testa något nytt? Men det vågar jag inte föreslå eftersom jag då står inför två saker: 1) de talar om för mig att de inte kan göra något utanför direktiven de fått, 2) jag straffas genom att skickas ut på någon meningslös praktik där jag får sortera sopor eller något annat som leder bakåt. Det är en himla tur att jag har en bra handläggare som enbart skulle berätta om vilka (o)möjligheter som finns och så var det slut på det samtalet.

För inte så länge sedan mötte jag en gammal kollega från ett av alla dessa slavcentra jag varit på. Han frågade hur jag mådde.

- Tja, det är väl bra. Men jag har blivit arbetslös igen och det är ingen höjdare.

- Samma här, svarar killen som hoppade på lite Kom vux studier för att slippa praktikcirkusen. Nu är jag tillbaks på Slavcenter AB.

- Skojar du? suckar jag och vet att det är sant.

Gratisarbete

Tragiskt nog såg jag en annan kollega på byn. När vi träffades första gången för 6 år sedan hade han bidragsanställning som vaktmästare på mina barns dagis. Alltid glad, pratade gärna och mycket och mina barn älskade att hänga med honom då det var dags för utelek. Men 6 år senare är han enbart en skugga som skyndar snabbt förbi med en snabb nick åt mig. Som ett spöke mitt på ljusan dag och jag tänker: Ser jag också ut så där? Jag vet att han numera är fas 3:a hos pingstvännerna och står där bland lumpen och dårarna dag efter dag. Vilket öde.

Det är detta jag inte begriper: denna eviga rundgång av åtgärder som inte leder någon vart. Ett moment 22 där människor står och stampar förtvivlat utan att komma framåt. Vägen går enbart baklänges. Man kan inte längre hävda att dessa slavcentra ger meriter och färska referenser. Och har man väl varit på ett ställe en gång borde man anses vara klar med åtminstone den samhällstjänsten. Nej, då skall man dit igen. För tredje gången i rad. Fruktansvärt.

Borde man inte utvärdera insatserna och se hur många som blir hjälpta av dem? Varenda människa jag möter mår bara sämre och sämre av alltihop. Det är inget annat än en ren och skär tragedi som utspelar sig – oavsett att si och så många har sysselsättning idag. Vi vill ha jobb, pengar och kunna leva ett värdigt liv.

Plikttrogen arbetslös

En till CV-kurs?

Nu har jag varit plikttrogen och sökt det anvisade arbetet som bolagsplundrare.

När jag beskrev min fantastiska personlighet, som alla gillar, lyckades jag även få med att jag engagerar mig politiskt för ett mer jämställt samhälle, värdesätter hög moral och värnar om mina medmänniskor. Fick även med att jag är aktiv på fritiden och engagerar mig hjärtligt i mitt kontroversiella fackförbund. Fast så uttryckte jag mig inte såklart. Och det här med att skriva ålder, vart man bor, huruvida man har barn eller ej, civilstatus etc. som det är olika bud om, beroende på vilken kurs eller jobbcoach man stöter på, där fick jag med hela rubbet för allra första gången i min jobbsökarhistorik.

Bara att hålla tummarna nu då. Jag skrev faktiskt att jag verkligen såg fram emot att få komma på intervju och träffa dem för vidare diskussion angående tjänsten.

Ingen kan komma och påstå att jag inte vill ha jobbet eller har visat mig ovillig i ansökan. Jag visade verkligen framfötterna, men det kan väl hända att jag blir hänvisad till någon ny skriva CV kurs för att fila på det personliga brevet…

Hur det går med min spontanansökan till Arbetsförmedlingen vet jag inte. Vid lunchtid idag hade de läst inlägget 9 ggr, men jag har fortfarande inte fått svar. Skall prova med en mer formell ansökan tror jag.

Skall jag bli kriminell?

Vem förhindrar att man råkar illa ut?

Jag gjorde en snabb research av företaget jag blivit anvisad att söka jobb hos. Inblandning i muthärva och samarbete med en man som figurerat i press angående pyramidspel, fusk med bygglov och en nystartsjobbare som blivit utan lön under flera månaders tid. En annan företaget samarbetat med har tidigare blivit straffad och varit inblandad i ekonomiskt brottslighet samt har kopplingar till ett känt mc-gäng.

Hur kan detta arbete bedömas lämpligt för någon? Tydligen är det något vajsing eftersom samma tjänst utannonseras med några månaders mellanrum sedan några år tillbaks. Så hög personalomsättning har inte ett seriöst företag där människor trivs. Väldigt enkelt. Skulle inte förvåna mig om facket haft med dem att göra också. Det är så uppenbart det kan bli att Skatteverket borde ta en titt på verksamheten – istället för att AF skall anvisa arbetslösa dit.

Från ett kriminellt nystartsjobb till att bli anvisad att söka hos en annan bluffverksamhet. Jag vet inte hur Arbetsförmedlingen tänker riktigt. Vill de att jag skall bli kriminell eller är det p.g.a erfarenheten från det förra jobbet jag blir anvisad ett sådant här arbete?

Vad som hade varit bättre vore att anställa mig plus några fler arbetslösa för kontroll och sållning av vilka företag som annonserar på Platsbanken. Det behövs verkligen. För skoj skull googlade jag några företag på ”svarta listan” tillsammans med Platsbanken och fick träff på tre företag av fem. Sedan orkade jag inte mer. Det hela gör mig förbannad, men innerst inne ganska förtvivlad. Vad har hänt med Sverige?

Så varför inte anställa mig som kontrollant på AF? De skickar tillbaka många miljoner till staten så en god investering vore att anställa några som kan kvalitetssäkra Platsbanken så den inte förvandlas till ett tillhåll för oseriösa och kriminella aktörer. Jag är faktiskt perfekt för detta jobb.

Ny karriär: bolagsplundrare

Inget för mig…

Jag har slutat att bli förvånad när känselspröten (som jag skrev om i förrförra inlägget) får bingo. Det får de alltid. Så även nu.

Det dimper ned ett brev från Arbetsförmedlingen. Samma dam på kundtjänst som jag pratat med där jag hyste starka misstankar om att hon var en av ”de andra” (ni som är LOST entusiaster likt mig vet vad jag menar). Platsanvisning och för säkerhets skull var texten överstruken med gul markeringspenna.

Den perfekta matchningen. Åter igen. Jag är handikappkodad p.g.a. låg stresstolerans. Detta är egentligen inget konstigt då åratal av arbetslöshet, hot om indragen ersättning, meningslösa åtgärder och havererad ekonomi kan få även den bäste att bli såpass uppstressad att de hoppar högt bara av en telefon som ringer. Mitt senaste nystartsjobb var på en oseriös firma som ägnade sig åt förskingring och detta finns antecknat hos AF.

Jo, nu bedömer AF att följande är lämpligt arbete för mig: bolagsplundrare där man söker en person med hög stresstolerans. Ingen bingo för deras känselspröt med andra ord.

Jag berättade det hela för min bästa vän som otippat utbrast:

- Helga, det är perfekt! Du hade kunnat bli drottning på det kontoret inom 10 år.

- Skämtar du nu? Känner du mig såpass dåligt? Tycker du att min moral lämpar sig för denna typ av arbete?

- Du får väl lägga moralen åt sidan, säger vännen.

- Och hur gör jag det? Jag har försökt med detta i hela mitt liv och det går bara inte. Hade jag haft ett sådant jobb hade jag blivit så tyngd av skuldkänslor och dåligt samvete att jag förmodligen hade blivit självmordsbenägen istället.

Mitt samvete pallar inte

Vad skall jag skriva i ansökan? ”Jag är beredd att sälja min själ till djävulen bara för att få plundra bolag med er. Står gärna till tjänst för att ställa människor på bar backe med arbetslöshet och kanske även hemlöshet som följd.” Eller skall jag vara ärlig? ”Min stresstolerans är inget vidare och att plundra bolag skulle göra mig sjuk av stress över de stackars människornas öde. Men jag är berättigad till en mängd bidrag som kan kompensera upp den biten.”

Jag kan inte låta bli att undra hur de har det på kontoret egentligen. Veckans medarbetare får gå runt med pirathatt. För varje lyckad plundring vrålar alla i kör: Skepp o’hoj! Röstar garanterat blått hela bunten och slår sig för bröstet för de jobbar så bra i arbetslinjens anda. Vad svarar de sina barn när de undrar vad mamma eller pappa gör på jobbet? En veritabel mardröm.

Tänka positivt: efter lite forskning visar det sig att bolaget går med stor vinst varje år. Detta var inte direkt överraskande. Och snittet för månadslönen blir ca 23.000:-/mån. Det går att leva med. Och har jag tur kanske jag står ut några månader innan jag får ett frispel på de giriga kapitalisterna.

Nu skall jag göra lite mer efterforskningar och sedan söka jobbet så jag inte blir av med a-kassan.

Dagens eftertanke: nu skall jag sluta att vara ekonomisk. Det är nog värt att köra de 6 milen till mitt AF-kontor och göra avstämningen där, istället för att ringa kundtjänst och spela rysk roulette.

Jobba & vara snygg samtidigt?

Det snyggaste jag vet: stora Cane Corso tassar

Istället för att ha långa blogguppehåll tänkte jag börja variera mig lite. Saken är nämligen den att jag inte orkar hålla igång min fighting spirit och vara gubben som glatt kommer ur lådan när det gäller arbetslöshet, arbetsmarknad med dess tillhörande politik. Åtminstone inte alla dagar.

När jag startade bloggen hade jag inget direkt syfte mer än att skriva strunt. Sedan kom jag in på arbetslöshet, folk gillade vad jag skrev och då blev det nästan uteslutande om detta ämne som jag tyvärr inte mäktar med att blogga om varje dag. Det är inte bra för min hälsa. Så därför tänkte jag skriva lite annat mellan varven. Kanske kan vara positivt det också då jag har märkt att en del får helt fel bild av mig utifrån vad jag skriver. I grund och botten är jag faktiskt en ganska snäll och ödmjuk individ.

I alla fall så har jag snart avslutat projektet att hitta en helt vanlig brukshundsklubb som skall få äran att träffa min vovve. Hundfolk är ett släkte för sig. Det finns jakthundsfolket och det finns hundfolket. Jag är mer åt den första kategorin, men jag har inte min hund i hundgård som är ganska vanligt. Jag ringer en av klubbarna i närområdet och hör mig för vilka kurser de har.

- Har ni ringträning också? undrar jag.

- Detta är en b r u k s h u n d s k l u b b där vi ARBETAR med våra hundar, nästan fräser damen åt mig. (Varför är det nästan alltid de av kvinnligt kön som skall vara otrevliga?)

- Jo, det vet jag, men jag tänkte att ni kanske även övade ringträning.

- Nej, det är rasklubbarna som brukar göra det, säger samma dam med ett förakt som får telefonen att nästan smälta.

Cane Corso – underbar ras

Jag ger mig massa vuxenpoäng idag. Jag talade inte om för kärringen att hon var en jävla kärring. Inte heller fräste jag tillbaks att min hund både kan arbeta och vara snygg – precis som matte. Jag nämnde inte att det finns brukshundsklubbar som även har ringträning. Och jag gav mig inte heller in i någon diskussion om rasklubbar vs brukshundsklubbar. Själv tänkte jag vara med i båda och det är inget ovanligt.

Det är faktiskt så att jag är en smula stolt över mig själv. Jag måste inte kriga om allting och det skall nog damen vara glad för.